ÖtillÖ Engadin Swimrun

My fourth consecutive start in ÖtillÖ World Series Engadin.

I still remember the first time Carolin and I did the race in 2015. That it was so cold in lake Silvaplana that we needed half an hour in the bathtub afterwards. How we decided to race in wetsuits with long arms due to this but changed our mind in the last minute. The whole race was simply a great adventure (Link to my 2015 race story)

Doing something for the first time enriches my experience and creates memories. That is one of the reasons why I try to find new races every season. Exploring and racing in new places is a big motivation. But there are also a few exceptions. Somehow I keep coming back to Engadin (race story from 2016 and race pic 2017) The Engadin valley is a very beautiful place and it is easy to travel here with the whole family.

Grandparents, uncle and our son on the race course in Engadin.

Coming back to our first race three years ago I remember how we reminded each other to look at the scenery while running. How we survived the long ice cold swim in the St Moritz lake by looking at the mountains while breathing. Today I know the course very well and my experience of the course differs from my first years.

Knowing the course  means different expectations. I know that the swims are icing cold, that the hills are steep and I don’t get surprised when the first section of the race above 2000m is making me me feel sick due to the altitude.

Is it boring because you know everything? Well, it’s still a race and everything can happen during the five hours we are out there. This year we were really expecting and hoping for an exciting race but it didn’t quite go as we wanted.

Our game plan was to start defensive on the high altitude section to have rather fresh legs for the remaining hours. I felt pretty bad in the first 30 minutes of the race so I was happy that Daniel did not stress and kept a low pace. When Thule and the top male teams ran away from us we didn’t pay much attention to this. Feeling assured that we will be able to catch up later.

Coming down to the second swim after about one hour we saw 5 teams joining the water together about a minute before us. “Hm, it could have been good to be in that group..”.  I looked back but did not see any other teams around us.

Slowly but steady we lost time to the top teams. Legs felt good but our expected acceleration never really took off. We managed to improve our time from last year with 7 minutes. But If we had known beforehand that we would be swimming and running more or less alone the whole 46 km course with a big gap to the 2 top male teams and the first mixed team, and a big gap down to the chasing teams we had probably changed our tactics to a more offensive approach. It’s not a guarantee that it had been more successful though.  We passed two of the men teams who did a too offensive start. The mountains and altitude are unforgiving if you cross the limit. But at the same time, balancing on the limit is also creating experiences and memories.

Swimrun the Riviera

Do you want to extend the swimrun season? Go to France! Last year Annika and I raced our first French race Swimrunman in April. Daniel and I ended our season in November on the French Island La Reúnion and last weekend it was time to hit the Riviera to get season 2018 started.

I have positive experience from racing in France. It’s a good atmosphere among the racers and the organizers are very dedicated. Swimrun the Riviera is no exception. The event is well organized and we were well taken care of by the organization.

Photo: Hiep Images

As always an explosive start. Lucky there are photographers that captures these moments. I’m always so focused while racing that it takes me probably one hour into the races before I start to lift my eyes and take in the surroundings.

Photo: Jean-Marie Gueye

The race was about 7km of swimming and 21km of running and took off at 7 in the morning. We followed the coastline from the old town in Nice towards Monaco. I expected it to be quite exploited but even though most of the trails are man-made they feel natural as they follow the terrain.

Photo: Christophe Poyer

We stayed close to the coastline almost all the time and were spoiled with beautiful scenery when we looked up. The morning hours were calm; no wind and morning sun.

The entire course was unmarked. We had some concern about this before the race but the organization assured us that it would be pretty straightforward and if not, they use marshals to point out the way. At the long swims (1000-1500 meters) the organization would use boats to lead us in the right direction. Previous experiences from this type of setup has not always been so good as the boats that should guide us sometimes forgets that we are navigating after them. The Race directors listened to our concern and delivered a very good assistance and guidance where it was needed so we could focus on racing and moving forward as fast as possible.

Photo: Jean-Marie Gueye

The last part of the race included three swims 1100m, 1500m and 500m with short but technical rocky passages in-between. A rather tough section if the weather had been bad but we were lucky with sunshine, no wind and 16 degrees in the water.

Photo: Jean-Marie Gueye

On the short running sections we were passing some small isolated nudist beaches. It was very technical running to get there and I guess the sunbathers didn’t expect this rush of people running by. I felt sorry for the naked meditating man who must have been constantly interrupted by all of us running by in our wetsuits. At some points it was so narrow between the rock wall and the water that we more or less had to jump over a naked woman as we came in high speed. All went well though.

Photo: Christophe Poyer

Annika and I were racing close to our fellow competitors in the Ticino Coaching team during almost the whole course. On the last swim we were swimming side by side and entered the beach at the same time.

Photo: Jean-Marie Gueye

The last run was 2,5km with 400 altitude meters along the “Nietzsche footpath” up to the finish line in the beautiful mountain village Eze.

Photo: Jean-Marie Gueye

 Annika and I pushed hard to gain distance to the other teams and when we crossed the finish line we were both super happy of our performance.

Photo: Christophe Poyer

We managed to take the third place overall and win the women category.  It was our first race of the season and although the result itself was not the focus, we had a good flow throughout the race. A positive start of the season.

Thanks Jean-Marie (picured), Christophe Poyer and Hiep Pictures for great pictures from the race

(More than) Swimrun on Réunion Island

It’s almost noon. Daniel and I have increased our speed the last hours to make the appointment. The race organization will pick us up at 12.00 and we are unsure how close to the summit we are due to the heavy fog we just entered. We are close to sprinting the last climb up to Le Maido when we suddenly meet a man and a woman on the trail in front of us:   –Daniel, Kristin?! Good to see you!

24 hours earlier, Yann – the Race Director behind Citroën SwimRun Réunion, picked us up at the airport on the other side of the island. Yann offered shower and a map, and drove us up to the rim of Mafate Cirque, a massive crater valley. From here on we left all roads and amenities behind us and entered a landscape with more than 200km hiking trails, some very small “villages” and an AMAZING scenery.

After we crossed Mafate by foot and met the race organization at Maido, they took us down to the coast to the press conference at Citroën Centre (main sponsor of the race). We got the opportunity to meet the famous athletes David Hauss and Cédric Fleurton and talk to the local newspaper and TV. We were also offered a car to keep for the rest of our stay to continue exploring the island after the race.

Coming down to the coast from the mountains meant a huge difference in temperature. At lunchtime, the next day, we got a sense of how it will be to race in 30+ degrees without any shadow. Hot! Water temperature was 25 degrees and did not offered any cooling. But it didn’t really matter as it was so nice to not freeze while swimming.

At race day we all gathered at Saint-Gilles-Les Bains in the morning and temperature was already rising. We were a strong field of 220 swimrunners ready to start the 24 kilometers of running and 6 kilometers of swimming along the West Coast. It was a strong lineup including two Olympic triathletes and an Xterra winner.

The race started with a 6 kilometers beach run. David and Cédric took off and were flying above the sand. Daniel and I were running in the chasing group of 4-5 teams.

It was hard to find the best line to run along the beach and sometimes it was better to run just at the water line. Anyhow, running on sand beaches is tough so I was soon looking forward to the next section, almost 3km swimming with just some short beach runs in between.

The first swim was 1600 meters but felt like 300 meters. It may have been all the colorful fishes and corals that stole some of my attention.

As Reunion Island is one of the most shark infested spots in the world with many deadly attacks since 2011, all swimming/surfing outside the coral reef is forbidden. That meant that all swimming took place in the lagoons inside the coral reef. A fantastic experience for us who are used to swim in pitch black lakes.

During one of the swims a man at the beach suddenly started waving and shouting to us. We stopped and looked up. My first thought was sharks!! But the man just wanted to direct us closer to the beach as the water was deeper there.

 Swimming in coral reef meant a new challenge for us as we had to find the best way through it. Sometimes we were so close to the corals that we were almost touching them and we could not just swim straight but had to navigate our way forward where it was deep enough to be able to swim.

By the end of the race we were racing close together with a team with great trail runners, the young Arnaud brothers. I  love the excitement of racing close to other teams.

The last section included two shorter swims and a 5 kilometer run. We had some advantage but we could see them behind us. Daniel started to get overheated and were slowing down. I got nervous that the strong runners would soon pass us but I felt strong and pushed harder so we would not get caught.

We managed to keep our lead all the way to the finish line and finished just two minutes ahead of them.

David and Cédric took the overall win and we were super happy to be the first mixed and second overall team to cross the finish line.

The race organization had made a great job; the course were clearly marked all the way with many volunteers along it and the finish area gave the feeling of a big party.

Photo: Gwael Desbont

The race took about four hours but we felt good afterwards and after the price giving ceremony we drove straight up to the mountain village Cilaos. Or straight might not be the correct word. The road up to Cilaos is well known for its 450 hairpin bends. It was  also heavy trafficked and a heavy rainfall that started a rock fall on the car next to us made the journey even more exciting.

Well needed break.. 

Arriving to the little village Cilaos made it all worth the adrenaline filled drive though. We stayed at a fantastic place and enjoyed the evening there, but prepared for an early morning. We set the alarm at 5 but we both woke up at 4 the next morning. We (or at least I) were happy to start our climb to Piton des Neiges earlier than planned.

Piton des Neiges is a 3070m high volcano, the highest point in the Indian Ocean. Most people hike up to the peak in two day as they sleep in a Gîte 2500 meter above the sea and start the last ascent very early to see the sunrise. Even though we were not aiming for the sunrise it was still good to get an early start to reach the summit before the clouds.

On our way up we were lucky to meet all sunrise hikers on their way down. This meant that we got to enjoy the peak all by ourselves for some hours. As we had no rush going down we even took the opportunity to take a longer nap at the summit. We woke up by a rather strong sun and realized that we probably needed to get down below the clouds again to not get sunstroke.

I wish we could have stayed another week(s) in Cilaos but in the afternoon it was time to face the 450 bends again. At least there was no rain this time. We arrived at the South coast in the evening and got the opportunity to spend some more time with David and Elise who we met 5 days earlier at the summit of Maido. This couple raced ÖtillÖ in Stockholm in September. They were lucky to catch one of the extra released spots and therefore only got 5 weeks’ of preparation.

Swimrun on Reunion Island was different from what we are used and I tried to prepare by doing hot yoga and other training in 40 degrees. It’s different for us but not really hard to adjust to. These guys on the other side, are used to swim in water temperature of 25 degrees and had to adjust for a race with water temps slightly above 10 degrees. Listening to their story and how they prepared for the ÖtillÖ race makes me impressed by their performance in the Swedish Archipelago.

We got the opportunity to join David and Elise for their morning swim in the ocean the next morning. It became more of fish spotting than swimming for us tourists though.

The rest of our last day we spent bathing in waterfalls, visiting a beach with green sand and driving on roads over fresh (2007) lava fields. 

Our tour then ended as it once started six days earlier. Yann, the race director, met us at his place where we repacked, had a shower and then he dropped us off at the airport. Best support and hospitality from a great swimrun community on the other side of the globe. Thanks!

Swimrun in Lake District

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Racing in UK was not in our calendar until a few weeks ago.  Both Daniel and I recovered well after ÖtillÖ and were excited to explore the well-known Lake District National Park.

Lake District is famous for its lakes, forests and fell and we got to discover it all last weekend together with 120 other participants in Breca Swimrun Coniston.

Breca Swimrun is a serie of swimrun races in UK and New Zealand providing six different races in challenging landscapes during the year.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Race morning met us with an autumnal morning mist. Lakes were calm and the only people around were wearing wetsuits and swim caps.

Even though the hour before the race was unusually quiet and peaceful, the 700 meter swim start put us right into race mode.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

We did a great swim and exited the swim just 20m after the first men team. They put up a fast and furious speed on the first run. Daniel took up the same speed without any problems and I was just trying to hold in there..

It was a speedy start of a 5 hour race but it felt good. I love the excitement of racing close to another team.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Out on the second running section we came in to more technical terrain. I was curious to see how our technical running was compared to our fellow racers. We were more or less together up the first hill and they were getting some meters on the technical downhill. Ok, no advantage for us there.

Even while realizing I was the slowest of all four of us it still felt good. We were going to spend at least four more hours on the course and even though speed and pulse was high I felt that Daniel and I controlled our pace very well and I did not got stressed.

In the lakes both teams had more or less the same speed and we stayed together, taking turns in fronting the swims.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Halfway into the race there was a 15km long fell run. We cabbed down our wetsuits, put away our paddles and just enjoyed the run. The combination of high speed, wet rocks and slippery ground made it pretty technical and I felt great being able to keep up with the guys.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Entering Lake Windermere we found ourselves in the front and pushed hard to not get caught during the swim.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

We felt relatively strong and put in one extra gear the last hour. My suffering level did also increase. The swims were cold and I got tired from the high speed. But still with a positive mind as we got a gap to the chasing team.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

After some shorter swim and run sections we had yet another beautiful fell run in front of us.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

I enjoyed the fast run at the same time as I tried to reassemble my forces for what was coming. We finished off with the longest swim of the day in Grasmere Lake. Strong headwind and cold temperature together with a tired body made sure we didn’t had a walk in the park to the finish line. I focused on counting my strokes, knowing that each stroke would take us one step closer to the shore.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

I was shivering all the 2km road run to the finish line but still keeping my mind and body prepared to sprint in case we would have to. Luckily we had no need to increase the speed as we had managed to build up a gap of 8 minutes.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

It was a great feeling to cross the finish line as the first team and knowing that the bathtub in our hotel room was waiting for us just 100m away. I stumbled right from the finish area into a warm bath..

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Breca Coniston was a great race that reminded me why I’m competing. I love racing close to another team and push hard.  Lake District is also an awesome place! We enjoyed the landscape in a slower pace the day after the race.

Victory ÖtillÖ Swimrun World Championship 2017

In stormy and rainy conditions Annika and I managed to defend our world champ title from 2016.

We came well prepared to the 75km race over the 26 islands in Stockholm Archipelago and it was with excitement we were standing at the start line.

Combining quite a few training sessions out in the Archipelago together with top results in all ÖtillÖ series races we were ready for the BIG race.

There are many swimrun races around nowadays but there is only one ÖtillÖ and the original course in Stockholm Archipelago is one of a kind. Winds of 20 knots and a rough Baltic Sea made the experience even more special this year.

Thanks to all my family, friends and sponsors who believe in me. Having Addnature and Campz behind me is invaluable and it’s encouraging meeting representants from these companies out on the course cheering on us!

I wrote long posts about my previous ÖtillÖ races in 2016 and 2015 in my blog but it’s hard to describe the experience in words. This year the weather played a factor in the race and it might be easier to understand from the short video clips:

Swedish National TV: SVT Sporten


Fredrik Wannersted: ARK Swimrun


2017 ÖTILLÖ Swimrun World Championship – ATHLETE INTERVIEW

Two weeks before the start of ÖTILLÖ I was asked some interesting questions in a pre-race interview

Original source: ÖtillÖ World Series

”But you are women..”

It’s Saturday afternoon and we have just checked in at our hotel in the little village Les Salles-sur Verdon. The receptionist is curious about what we are planning to do in the area. We tell him that we will do the race tomorrow, the SwimrunMan. He stop his work and look at us slightly confused as if he was not able to translate what he just heard.

-“The Swimrun race!?!”, he explicate. “But you are women!!”

Now we are confused. He continues:

-“This race is not for women. It’s for the macho men with big muscles”, he explains to us and gesticulates.

I’m sure his intention isn’t as arrogant as it sounds. The receptionist is genuinely surprised but at that moment we find no point in explaining to him that we are well aware of what we are doing. We are eager to get in to our rooms, change clothes and get out to check the race course.

The race, “SwimrunMan”, is located in and around the beautiful lake of Sainte-Croix, two hours drive from Nice. Here we will swim 4500 meters and run 30000 meter gaining an elevation of 1500 meters.

This afternoon, the day before the race, we are running a short section of the race just to get familiar with the markings. We have time to check one water exit point before we have to rush to the race meeting. The organization gives a professional impression and the meeting is short and informative.

Sunday, race day and it is pretty cold and windy but we are excited to start the race.  On our way to the breakfast we meet the receptionist again;

“Are you really sure you will do the race? It’s very cold today”.

We focus on getting our breakfast done and then get ready for the race.

Photo: Philippe Murtas

At the start the atmosphere is warm and friendly and it feels like everyone is excited about what is about to come. At 10.30 it all starts with a short sprint down to the beach.

The first swim is 1700m, crossing the lake from one side to another.  There are two male teams heading off at high speed. Annika is doing a great job in front of me, leading a bunch of three to four teams across the lake.

Photo: Philippe Murtas

At the second half of the swim the wind is picking up and it is getting pretty cold. Luckily we climb 400 altitude meters straight up from the beach and we can work ourselves warm again. After five minutes I see the two teams in front of us and we push a bit harder just to get contact. After the uphill we are three teams running together at the plateau and it feels like we got a good start of the race.

Photo: Philippe Murtas

The next two hours we are two teams battling in the top, changing positions and chasing each other. Halfway out on the course we feel that we might got a gap on the run as we can’t see anyone behind us.

At the start of an 800m swimming section there is no marshal and we have to stop and try to locate the direction of the swim. When we get into the water we are not 100% sure, but Annika does a great job locating the exit point while swimming. But then we get another surprise. There is a team coming up beside us!

Apparently we hadn’t gained as much time on the guys as we thought and the race is still on. Annika manages to take the feet of the other team for the remaining part of the swim and we can exit together.

Getting out on the longest run section of the race we are told that the first two kilometers is a bit dangerous. It’s technical climbing on slippery rocks and being freezing cold makes it even tougher. The guys are faster than us and we lose them out of sight.

We arrive to the last energy station and we can’t see the other team. We don’t know how far behind we are but we stay focused on our race and refuel quickly.

Photo: Philippe Murtas

We have now passed the most technical part of the trail and start to run along a nice but stony section. Speed is high but suddenly Annika falls. It’s a bad fall on sharp stones but she is straight up on her feets running again. There is no impact on our speed after the fall, even though her knee is smashed pretty bad.

We keep on pushing and suddenly we see the guys in front of us. Before the last swim section we manage to overtake them and we do a great swim keeping the guys behind us.

On the last run to the finish line I try to run hard, but also prepare mentally to sprint, if the guys will show up again.

But we don’t have to sprint, we can enjoy the feeling of finishing as the first team. It’s just amazing to cross the finish line after a tight race.

It’s the first time ever I take an overall win together with another woman!

Photo: Philippe Murtas

On the way back to the airport we stop by the doctor as the deep wound in Annikas knee must be fixed with some stiches.

The day after the race we just had to send an email to the receptionist telling him that women can.. and this time we did it better than the men.

His reply:

… you didn’t tell me you were world champions!

See the vide from KIT here

Link to the official race movie: Swimrunman Gorges du Verdon

Träningsläger på familjevis

 Sedan en dryg vecka är vi tillbaka i stan efter tre bra träningsveckor i Sydafrika. Boostade på D-vitamin, höjdmeter och simkilometrar har vi nu kommit in i vardagsrutinerna igen.

Tillbaka till transportträning, pannlampsträning och tidsjakt. Jobb, dagis och logistik för hämtning/lämning.  Och när schemat till slut verkar hålla kommer lilleman hem från dagis med feber och ställer all planering upp och ner. Allt är precis som vanligt!

Jag gillar min vardag här hemma (i alla fall när pusslandet går ihop) och vi har access till bra träningsmöjligheter. Vi tänker träning när vi tränar och när vi planerar veckorna men däremellan är allt fokus på potträning, tvåårstrots och livets måsten. Då är det riktigt värdefullt att få in tre sammanhängande veckor med lite mindre att tänka på. Att åka iväg från vardagen hemma gör att det är enklare att träna enligt plan, att orka göra träningen bra och framförallt att återhämtningen blir så mycket bättre.

Inga motivationsproblem att genomför simpassen i denna miljö

Vi är en familj där vi båda tränar och satsar även fast vi nu är tre. Det vanliga verkar vara att en person trappar ner och stöttar den som fortsätter tävla. Jag är glad att vi båda två har möjlighet och vill forsätta satsningarna. Hemma tränar jag och Daniel var för sig typ 9 av 10 pass och resterande 10% är vi med alla tre. Nu när vi åkte till Sydafrika hade vi förmånen att ha med sällskap och hjälp av mina föräldrar och Daniels bror som fantastiska barnvakter.Det innebär att jag och Daniel har kunnat träna tillsammans vilket både är sporrande och stöttande.

Efter de två senaste årens flängande hit och dit med barn har vi insett att det är lite mer energikrävande att resa med småbarn jämfört med att resa själv. Ödmjuka inför vår relativt långa resa denna gång valde vi därför att ta en ordentlig paus mitt i resan och sova en natt i Dubai.

Iallafall vi som inte sov på flyget såg fram emot att sträcka ut våra ben på hotellet.

Tack vare att vi delade upp resan på två dagar var vi inte förstörda när vi kom fram till Stellenbosch och kunde snabbt komma igång med träningen och utforska omgivningarna.

Vi valde att lägga boendet så att det skulle fungera bra både för barnvakterna och för oss, dvs. att ingen av oss skulle vara beroende av bilen för att ta sig ut och att vi alla skulle kunna starta träningen från huset. Vi har det så hemma och det är räddningen i vardagen. Att ha skogen och sjön utanför huset är ovärderligt. Att vi här i Stellenbosch kunde dra ut på en helt vanliga löparrunda och få ihop 1 000 höjdmeter direkt bakom husknuten gjorde att vi trivdes riktigt bra.

När vi nu också hade chansen att umgås med mina föräldrar och Daniels bror så ville vi självklart även göra aktiviter som passade alla. Vingårdarna är säkra kort. Lekplatser, god mat till hungriga atleter och schysst vin till barnvakter. Naturreservatet Jonkershoek är ett bra ställe för utflykter.

 Vi trivdes så pass bra i Stellenbosch att vi begränsade turistandet utanför stan. Vi ville inte lägga mer tid i bilen än nödvändigt. En utflykt utanför stan som ändå var värd bilköerna var Table Mountain utanför Kapstaden.

Jag och Daniel sprang upp medan övriga familjen tog kabinbanan till toppen. Där kunde vi äta lunch tillsammans och titta på utsikten innan vi sprang ner igen.

Stigen upp till Table Mountain är snäppet vackrare än utsikten från toppen. Ta den istället för kabinbanan om ni har möjlighet!

Summa summarum blev det en väldigt bra träningsresa. Det tuffa är bara att komma hem och upptäcka att vabruari fortfarande inte är över..

”Barnens behov går alltid först”

Berg och hinder i Sydafrika

Stellenbosch som förmodligen mest är känt för sina vinodlingar, är också en grym träningsstad. Universitetets olympiska pool, löparbanorna, mtbstigarna. Allt det där hade vi hört mycket om innan vi åkte hit.

Det grymma med det här stället är också att det är omgivet av vackra berg! Våra första tio dagar här bodde vi en bit ovanför stan och gjorde många försök att utforska närmsta omgivningen.

Bergen här är väldigt lockande att springa upp på men ganska snabbt insåg vi varför många av bergen helt saknar stigar. Privat mark och elstängsel stänger ute all access.

Tyvärr är det ju så Sydafrika ser ut och det är ingen nyhet men det är ändå intressant hur det påverkar vardagen. Vi bor bakom låsta portar och rejäla säkerhetssystem. Allt för att stänga ute obehöriga, men känslan är ändå att det är oss själva vi låser in och begränsar.

Utanför porten till vårt hus. Vacker utsikt att titta på men jag vill hellre uppleva den

Men det är absolut inte omöjligt att hitta fina stigar här. Ska man springa i bergen utanför stan får man helt enkelt besöka ett naturreservat, betala för ett tillstånd och springa på markerade leder.

Naturreservatet Mont Rochelle i Franschhoek bjuder på vackra leder

Och MTB spåren i Jonkershoek är riktigt roliga

Alternativt frågar man snällt de som äger stora fastigheter om man får springa på deras mark. Vi har blivit stammisar på en bärfarm med mark en bra bit upp i bergen och de har inget emot att vi kör vertikala intervaller längs deras odlingar.

Sen har även många vingårdar enorma fastigheter där de ibland anlagt MTB stigar som man också kan springa på.

Nu har vi precis flyttat ner till byn. Utanför huset har vi två 600 höjdmeters kullar som vi precis utforskat. Jag tror vi kommer trivas här nere också!

Mitt äventyr

”2016 har varit ett fantastiskt tävlingsår men när jag tänker tillbaka på sommarens tävlingar så är det inte främst resultatlistorna som ger mig minnen. De starkaste minnena kommer från de upplevelser tävlingarna har gett mig.”

Den här säsongen har varit mycket framgångsrik placeringsmässigt och jag får ibland frågor om vad som driver mig att fortsätta tävla.

Jag älskar att tävla och utåt sett kanske tävlingar enbart verkar handla om resultat. Och ja, att vara snabbast eller slå nya rekord är jättekul och det är den första dimensionen av tävlandet för mig. Att vara i tävlingsmode och känna hetsen och spänningen ger en kick. Men det är ändå inte allt.

Den andra dimensionen av mitt tävlandet är den glädje och gemenskap jag får dela med min lagkamrat. Vi hjälps åt och samarbetar så att laget tar sig fram snabbare än vad någon av oss skulle ha gjort på egen hand. När jag är ute med en stark lagkamrat som jag litar på vågar jag också pressa mina gränser ännu mer. Det är häftigt!

Den tredje dimensionen är att naturupplevelserna förstärks. Vi tävlar på naturens villkor och ofta på tekniskt utmanande platser och i exponerad miljö. Utan nummerlapp är jag en rätt mesig person. En sån som tycker det är läskigt med strömmande vatten och gärna väljer ett säkrare spår nedför forsen, som gärna tar det lite försiktigt när det är brant och är kan få svindel när jag tittar nedför stup.

Hade det inte varit för tävlingarna hade jag inte utsatt mig eller tränat för utmaningarna. Att jag på tävlingarna faktiskt paddlar i den snabbaste strömfåran nedför forsarna, springer i hög fart utför branta sluttningar och glömmer bort höjdskräcken när det är lite luftigt, gör att jag får möjlighet att uppleva mer. Naturupplevelserna förstärks och minnena blir starkare.

Jag älskar äventyr och att tävla är mitt äventyr.

ÖtillÖ – The Swimrun World Championship

Sandhamn måndagmorgon 6.03

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Ett myller av amfibiemän stormar fram genom skogen över Sandhamn. Jag och Annika kör en hyfsat offensiv start för att få bra fötter på första simningen och löpningen går helt enligt plan. Jag springer bredvid Daniel uppe till höger i bilden och tänker på att det är sista gången jag kommer se honom de närmsta nio timmarna.

I samma ögonblick som vi hoppar i vattnet ser jag min föreställning om att få en bekväm resa över fjärden krossas. Vi har 200 personer bakom oss som också vill ligga på de första grabbarnas fötter. Det är simmare till vänster, höger och ovanpå mig. Alla utrustade med paddlar och skor. Panikkänslan är nära men jag är tacksam över att jag har starka Annika med mig som opåverkat tar oss framåt de 1800 m över fjärden.


Uppgången sker under nästan samma kaos som vi hoppade i men vi kommer upp och nu är det dags för mig att göra frontjobbet. Utan att stressa kan vi passera en del lag över klipporna.


Vi har ett damlag framför oss efter första simningen. Amerikanskorna Sara McLarty och Misty Becerra har VM medaljer från Öppet Vatten Simning, men här på land är vi snabbare och kan gå om och långsamt fortsätter vi utöka avståndet mot de jagande lagen.


Vi når första sprintpriset på Runmarö efter knappt två timmar och allt går enligt plan.

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Andra sprintpriset, Addnature Sprint prize, är vid energistationen på Nämndö och vi lyckas plocka hem det också. Snart fyra timmars tävlingstid och vi har en ledning på nästan 7 minuter före lag Head Swimming med Bibben och Maja.


Foto: ÖtillÖ – The Swimrun World Championship

Vi har kommit drygt halvvägs på banan och vi närmar oss den beryktade grissimningen.

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Simningen från Mörtö klobb till Kvinnoholmen är ett tufft parti men jag blir glad när vi springer ner för klippan och både hör och ser två glada killar i kajak på vattnet.


Min vän Jörgen har paddlat ut med en kompis för att heja på både oss och Daniel och Lelle och det är så tacksamt att de dyker upp på de tuffaste partierna.


Strömmar, vind och vågor gör alltid denna simning lite extra jobbig i verkligheten än vad en 1500m simning är på pappret. Återigen tacksam att jag har Annika som ligger först och håller både fart och riktning. Det blåser 10-11m/s och även om övriga simningar varit lugna kan man vara säker på att ”grissimningen” aldrig är det.

Annika simmar som en drottning och vi är snart ikapp ett herrlag som vi lägger oss bakom. Samtidigt hänger Staffan och Marika på oss och vi sex bildar ett tåg som går rätt snabbt över till fjärden .


Jag känner ändå på löpningen efteråt att jag har slitit på simningen. Jag spänner mig i vågorna och skippar att gå upp och andas ibland så istället för tre-takts andning blir det femtakt många gånger.


Foto: Linus Ahlberg

Runt hörnet väntar dessutom ytterligare 1000m simning på oss. Som tur är har vi sällskap av vår grymma hejarklack hela vägen över. Ser Jörgen och ser att han ropar och hejar på oss. Svårt att höra i vattnet men precis som alla andra hejarop från vänner och bekanta längs banan, ger hejaropen oss mycket energi!


Trots det förstklassiga publikstödet så är denna simning den tuffaste för mig. Stökig och vågig och jag sliter hela vägen. Får inte till den avslappnade simningen som jag vill och skulle behöva ha inför Ornö där 20km väglöpning väntar.

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Kommer upp ur vattnet och det är min tur att hålla fart. Det går sådär, jag är för påverkad av vågorna. Har mjölksyra i hela kroppen efter de två simningarna och vi måste sänka farten.


Foto: Henrik Kindgren

Jag springer långsamt och försöker få i mig energi. Jag är trött och jag är nu också mycket väl medveten om att vi tappar tid mot de starka tjejerna Ulrika och Helena i Team Icebug som jagar oss. De är duktiga simmare och löpare och det går inte att tappa för mycket fart om vi ska hålla undan för dem.

Det är aldrig roligt att dippa under ett lopp, men jag har varit med om det tidigare och jag vet hur jag tar mig ur det. Jag fokuserar på att bygga upp energin igen med gels, salt och vatten. Annika är fortsatt stark och går fram och ger mig draghjälp istället för att vi ska sänka farten för mycket.


Foto: Henrik Kindgren

Så småningom börjar jag komma tillbaka och en oväntad men otroligt välkommen dusch- och energistation halvvägs på Ornö är precis vad jag behöver. Jag är fortfarande sliten men efter Ornö kyrka kan vi öka farten igen och avståndet till jagande lag växer lika snabbt som det krympte en halvtimme tidigare.


Foto: Henrik Kindgren

Precis innan vi går in i skogen på Ornös södra spets möter vi Magnus. Bara att se honom ger mig mycket inspiration att hålla uppe farten. Magnus är en grymt snabb bergslöpare som haft en del otur med skador men kommer ändå ständigt tillbaka oavsett och är alltid glad och positiv. Han berättar att Daniel och Lelle precis har vunnit. Under 8 timmar dessutom! Det känns jättebra men samtidigt är jag för fokuserad på vårt race för att kunna ta in det han säger helt och hållet. Här går vi nämligen in i den sista delen av banan.


Foto: Magnus Jensen. Jag och Annika ute på loppets mest efterlängtade simning 

Sista timmen på banan är den absolut finaste! Korta simningar och obanad löpning rakt över öarna.


Foto: Linus Ahlberg

Vi springer på Tobias som jobbar för filmteamet. Han är en duktig orienterare och multisportare och dyker ofta upp på de mest oväntade ställena på banan och springer alltid i full fart BAKLÄNGES över rötter och stenar och filmar oss. Han säger att det är lugnt bakåt och att vi har tid att njuta nu och titta på utsikten. Jag hör vad han säger men att lyfta blicken orkar jag inte.


Foto: Tobias Öström – När jag såg bilden efteråt förstod jag varför Tobias bad oss titta upp

Vi räknar ner. Tre öar kvar. 23 passerade. Två korta simningar.


Snart springer vi upp på Utö och vetskapen att det bara är tre km grusvägslöpning mellan oss och en mycket efterlängtad mållinje gör att de stela benen känns lite lättare.


Det tar 9 timmar 32 minuter och 3 sekunder för mig och Annika att tillsammans ta oss de 75 km från Sandhamn till Utö Värdshus. En timme snabbare än något damlag någonsin gjort tidigare under de 11 år som loppet körts.


Efter Ornö Kyrka lyckades vi öka farten igen så pass att vi drygade ut avståndet bak med ytterligare sex minuter och i mål är vi till slut 12 1/2min före Helena Sivertsen och Ulrika Eriksson i Team Icebug.


Det är jättekul att vi lyckas förbättra damrekordet med så pass mycket. Samtidigt så hade jag hoppats på att vara starkare på Ornö. ÖtillÖ är ett speciellt lopp där det är lätt att komma för nära gränsen. Samtidigt bidrar det också till tjusningen med att tävla i par. Med en stark lagkamrat vågar jag balansera på gränsen.

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Jag och Annika hade inte mycket tid innan start att köra ihop oss men vi tog alla möjligheter att träna tillsammans och även åka ut och träna på banan under helgerna. Det bidrog nog till att vi lyckades så pass bra. Tyska NDR dokumenterade ett av våra träningspass på banan här i programmet Ostsee Report. Inslaget börjar 28 minuter in i programmet.


Det är mycket det här jag gillar med swimrun och just ÖtillÖ. Träningen inför loppet är väldigt rolig och jag får möjlighet att uppleva och utforska Stockholms vackra skärgård för egen maskin.

Stort tack till alla ni som hejade på plats och som följde oss på websändningen under dagen. Tack till vår fantastiska familj som ställer upp och tar hand om mitt och Daniels lilla hjärta under tiden vid tävlar. Tack till Addnature för att ni tror på mig.


Foto: Linus Ahlberg

Rockman – Ett tight race

FullSizeRender (7)

Rockman Swimrun. Drygt 40 km simning och löpning i och runt om Lysefjord utanför Stavanger. 2 500 höjdmeter och teknisk terräng över hala stenar och klippor. Kalla fjordsimningar. På pappret en fantastisk bana. Det svåra var bara att hitta en till person som tycker samma sak.

En vecka innan start frågade jag Sam Clark om han ville köra Rockman med mig. Sam är en av världens bästa multisportare med bl.a seger i Coast2Coast (multisportens ÖtillÖ) i hemlandet Nya Zealand tidigare i år. I juli vann han herrklassen i Åre Extreme Challenge, precis före Daniel, och det var där vi senast träffades.

IMG_3682 (1)

Jag och Sam på prisutdelning efter ÅEC. Pris för snabbaste tider på paddelsträckan.

Sam satsar även på Ironman, men har testat några swimruntävlingar under sommaren och blev taggad på Rockman.  Kort förberedelsetid men på lördag morgon stod vi där på färjan redo att hoppa i. Rockman är en av få swimruntävlingar med simstart. Alla deltagare körs ut på Lysefjorden med två färjor och när startsignalen går är det fritt fram att hoppa i vattnet. Färjan vi står på driver dock fortfarande framåt och trots det hoppar ett par lag i vattnet. Ser katastrofen komma men kaptenen får snabbt stopp på färjan och vi hoppar i.


Tävlingen startar med en 900m lång simning i fjorden. Vattnet är varmare än förväntat, fjorden är lugn och vi upplever ingen trängsel då vi har fått en bra start.


Vi simmar nära den lodräta klippväggen, mäktigt! Passerar ett vattenfall som ger några meter med iskallt vatten. Simmar genom ett gäng maneter i olika storlekar. 900m går snabbt och snart är vi framme vid första uppgången.


Stigningen upp från fjorden börjar med en kort klättring och den regniga sommaren i området har förvandlat stigarna till bäckar. Vi är på väg rätt upp till Preikestolen och vi springer på bra. Springer tidigt om två herrlag som var före oss på simningen och snart ser vi på håll de första herrarna, Swedish Armed Forces med Lelle och Daniel.


Banan går mestadels på vandringsleder och är därför inte markerad av arrangören på dessa sträckor förutom där vi skall vika av eller där banan är dragen genom terrängen. Drygt 4 km in i tävlingen möter vi plötsligt Lelle och Daniel som har kartan i handen och säger att vi har sprungit för långt. Vi vänder tillbaka med dem för att hitta rätt och komma ned till sjön som vi skall simma i. Vi möter också några andra herrlag som är på väg att göra samma misstag och som hakar på.

Ibland är det stressande att springa fel men samtidigt hör det till tävlingen. Swimrun i fjällmiljö är inte helt enkelt att markera och det krävs ibland att man måste använda tävlingskartan för att hitta rätt. Att springa fel så här pass tidigt i tävlingen påverkar oss inte särskilt negativt utan det var skönt att få en chans att se hur de andra lagen mår.

Efter simningen hoppar vi på turiststigen upp mot Preikestolen. Här är det ett lämmeltåg av turister som är på väg upp till och ned från en av Norges mest kända turistattraktioner. Vi sicksackar mellan vandrare hela vägen upp. Norrmännen hejar och ger oss plats, asiaterna skrattar mest bara när de ser oss. Då tyckte jag inte alls vi var konstiga som sprang i våtdräkt, badmössa och simglasögon på fjället, men när vi dagen efter gör samma vandring förstår jag varför de skrattade. Att det kommer hetsiga människor i den utstyrseln på vägen upp till Preikestolen hör inte direkt till normalbilden.


Foto: Andreas Palmström 

Vi ser snart den mäktiga klippan som även agerar energistation för oss. Så fokuserad på att få med mig en gel därifrån så jag glömmer att titta upp och ta in vyn över denna plats som turister vallfärdar till.


Foto: Andreas Palmström 

Säger till Sam på vägen ner att jag glömde ju titta på utsikten! Han ber mig titta ut nu istället. Gör det och ser hur branten stupar 600m rätt ner några decimeter till höger om oss. Ok. kanske bättre att inte titta..


Foto: Andreas Palmström 

När vi springer ut från Preikestolen går vi ut på en längre löpsträcka som tar oss ner till fjorden igen. Det är teknisk löpning nedför. Vassa stenar, blöta rötter och branta stup. Vi har ett bra flyt nedför utan att stressa eller stanna upp. Vi hoppar ner över stenarna och försöker att inte ödsla någon onödig energi och sakta men säkert kommer vi ikapp Daniel och Lelle. Vi springer tillsammans alla fyra och allt känns bra. Säger inte så mycket till varandra. Jag vet att grabbarna är lite stressade av att jag och Sam kommit ikapp så jag försöker se pigg och oberörd ut för att försöka stressa dem lite till. Att springa mot personer man känner väldigt väl kräver en del taktik..

Matti Rapila AnderssonLöpningen avbryts av en kortare simning i en bergssjö och grabbarna simmar lite snabbare än oss men vi kommer snart ikapp dem igen när det är löpning igen. Vi håller ihop mer eller mindre hela vägen ner till fjorden där det är dags för en längre simning. 1600m längs klippkanten. Vi får ett försprång ut på simningen men halvvägs ser jag grabbarna i ögonvrån och de bara forsar förbi.


Jag fokuserar på att hålla kylan i schack. Hård bergslöpning nedför och kalla simningar är bra förutsättning för kramp. Jag tänker hela tiden på att vara avslappnad och tittar på de fina bergen på andra sidan fjorden. Tyvärr drar regnet in och bergen försvinner snabbt i dimman.


1600m är en lång sträcka och vi ser inte uppgången ifrån där vi hoppar i. Istället har jag valt ut riktmärken från kartan innan loppet. Vet att vi kommer följa en ren klippvägg i 2/3 av sträckan och ett skogsparti sista tredjedelen. Det gör att det blir enklare att bryta ner sträckan mentalt. Jag börjar hoppas att skogen ska komma nu varje gång jag går upp och andas på vänster sida.


Den efterlängtade skogen

Uppgången kommer och närmast följer 2 km rejält teknisk terräng över stora stenblock och branter.


Kroppen är fortfarande stel efter simningen men vi håller bra flyt även om farten inte är så hög och snart kommer vi fram till enda sträckan som inte är stig på tävlingen. 7km bilväg uppför. Vi ser inte Daniel och Lelle i början men efter några serpentiner är vi ikapp. Lägger oss före och de hänger på oss ner till fjorden.


Nästa simning är en 1700 meter lång rätt över fjorden. Vi hoppar i samtidigt med grabbarna men klarar inte att hänga på dem då de har betydligt högre fart i vattnet än oss. Fjorden är ovanligt varmt då det ändå är 14 grader i vattnet. Det är en helt ok temperatur att simma i. Det blåser upp litegrann när vi är mitt ute på fjorden. Tänker på säkerhetskanotisten som följer oss. Hon har ingen mössa på sig och jag tänker på hur kallt det måste vara att sitta där nu mitt ute på fjorden och inte kunna paddla på.

Även om vattnet inte är superkallt så blir jag kall av tiden i vattnet. 1700m tar ett tag att simma och det är lite strömmar och vågor som gör att sista biten känns väldigt lång. Är imponerad av Sam som håller hög fart hela vägen och är väldigt tacksam att kunna ligga bakom honom och få sådan draghjälp.


En fördel med att köra Swimrun i kuperad terräng är att det går snabbt att bli varm efter varje simning. Denna gång har vi sådan tur att vi ska följa en trappa upp. Världens längsta trätrappa. 4444trappsteg. Det är coolt!

Ellen Therese Hoff

Foto: Ellen Therese Hoff

Trappan är rätt brant på sina ställen och trappstegen är smala. Det är tufft att hålla balansen i början när jag fortfarande inte har någon känsel i kroppen, men vi håller bra fart och benen blir snart varma igen. Var tusende trappsteg är utmärkt och det är först när vi når den första tusingen som jag börjar inse hur långt 4444 trappsteg är. Men när jag tänker på hur jobbigt det hade varit att springa nedför denna trappa så är jag ändå rätt nöjd över att vi får springa uppför den. Trappan går i olika etapper som är olika branta. Spanar efter Daniel och Lelle vid varje avsats men ser dem inte.


Tillbaka i trappan efter loppet för att titta på utsikten. Foto: Gunnar Eld

Trappan tar slut så småningom och vi får fast mark under fötterna igen. Men inte så länge. Dags för simning igen. Kort simning över en sjö. Vi ser Daniel och Lelle på andra sidan. Har fått rapporter om att de var 5 min före oss efter simningen men kanske de inte är så långt framför oss ändå? Får nytt hopp men inser när vi kommit över simningen att första delen av löpningen delvis går i sjön och tar tid. De har fortfarande ett rejält försprång och vi kommer ha svårt att springa ikapp det då det bara är 7 km löpning nedför berget kvar. Vi fortsätter jakten ända in i mål men blir slagna med 4 minuter efter 7 timmars tävling.

Det är speciellt att fightas mot de personer man tycker om och känner väldigt väl. Vi vet varandras styrkor och svagheter utan och innan och det är mycket taktik under ett så här långt lopp. Lika mycket som jag ville komma före Daniel och Lelle, lika mycket (eller förmodligen lite mer..) ville inte de bli slagna av mig och Sam. Tack vare vår fight på banan har vi tillsammans trissat upp tempot i täten så pass mycket att nästa lag är mer än 40 minuter efter oss i mål och banrekordet från förra året slås med drygt 30 minuter.

Direkt efter målgång var jag lite besviken. Mest för att vi ändå varit nära och det kändes som att vi hade ju kunnat springa snabbare. Men Rockman är inget vanligt lopp. Att springa snabbare innebär stora risker på en så teknisk bana.


Skön vila efter målgång

Med lite distans är jag väldigt glad att vi i alla fall lyckades stressa grabbarna och att vi inte hade några andra lag i närheten. Fanns både Norseman vinnare och gamla MTB proffs med i resultatlistan närmast bakom oss.


Seger i mixklassen, två timmar före närmsta mixlag

Tack till Addnature för att ni tror på samma sak som mig – ÄlskaÄventyr – och för att ni gör min satsning möjlig! Tack till Head Swimming Nordics för fantastisk utrustning och för all hjälp inför detta lopp!


Grattis Daniel och Lelle!


Preidik stolen dagen efter. Inga  löpare i våtdräkt ute på stigen..


ÖtillÖ Swimrun Engadin – Först i mål


Det har gått drygt två veckor sedan ÖtillÖ World Series Engadin. Två veckor sedan jag lyckades uppnå ett av mina största mål. Att vara allra allra först över mållinjen i en ÖtillÖ World Series tävling. Inga grabbar före!


Om Åre Extreme Challenge helgen innan var en riktig kämpainsats så var Engadin ett race där vi hittade flytet och allt gick enligt plan. Två stora segrar och två tuffa men helt olika lopp. Att köra två av säsongens största tävlingar inom 8 dagar och att dessutom lyckas på båda innebär att det inte bara är på tävlingsdagen allt ska stämma. Det måste även bli bra däremellan.

Dagarna mellan ÅEC och Engadin blev det inte någon träning utan satsade på att få en bra återhämtning.

FullSizeRender (7)

Att stressa ner och leva i nuet är inte några problem när vi hänger i Alperna. Vackra berg, grymma lekplatser.. Så mycket mer behöver vi inte.


ÖtillÖ Swimrun Engadin är ett 53 km långt lopp. 47km löpning och 6km simning. Tävlingen startar i Maloja, vi passerar de vackra alpbyarna St Mortiz, Sils och Champfer innan vi går i mål i Silvaplana och vi rör oss hela tiden på omkring 2000 meters höjd.


320 deltagare ryms på startlinjen. 18 länder representerade. De flesta är rejält taggade när starten går och springer på som om det vore ett 800m lopp på grusvägen.

När väl stigningen kommer springer vi om lag och är snart i rygg på första herrlaget, tyska Campz, som vi slår följe med upp.


Jag sa det förra året här och jag säger det igen, Engadin är nog det vackraste loppet jag kört. Den första delen tidigt på morgonen när solen fortfarande är på väg upp är magisk. Efter första stigningen dryper jag redan av svett men på väg ner ser jag den lilla sjön som ligger där 2600 möh och bara väntar på att få kyla ner oss.


Vi och Campz är tillsammans första timmen av loppet. Vi märker att de är lite stressade och pressar lite extra på nästa simning och i nästa klättring för att se om de släpper och det gör de.  Vi kör hårt men vi vet också att vi måste disponera krafterna rätt då det är ett långt lopp.


När vi tävlat drygt tre timmar springer vi ikapp en cyklist med snitselband och skyltar på ryggen. ”Åh nej, en snitseltjuv!”, tänker jag direkt och gör mig beredd att skälla ut honom. Men det är ingen vandal vi har framför oss utan Mats. Grymma arrangören som själv är ute och kontrollerar banan och stödsnitslar.  Han meddelar att vi hade 3 minuters ledning när vi passerade byn Sils och det känns bra att vi redan utökat försprånget bak.

Vi fortsätter att trycka på och hålla farten hög och balanserad. Vi är koncentrerade under hela loppet och försöker hela tiden hålla fokus på att göra rätt saker. Jag och Daniel har tävlat tillsammans i tio år, framförallt inom Adventure Racing där man i lag om fyra personer är ute i upp till 7 dygn non-stop. Det gör att det är enkelt att tävla tillsammans och båda vet hur vi måste agera.


Sen är det klart att det är svårt att tänka tävling konstant under de sex timmarna vi är ute. Strax efter vi mötte Mats hör jag sirenerna från en ambulans. När man gått på hög ansträngning i fyra timmar blir känslorna lite förstärkta och jag tänker direkt på vår lilla kille. Säger inget högt men har svårt att tänka på något annat. Några minuter senare säger Daniel; Det ska bli skönt att se lilla A snart! Känns bra att han tänker på samma som mig och vi blir båda jätteglada båda två då vi bara två minuter senare ser A med farbror Johannes. Johannes har överraskat oss med att cykla en bra bit upp längs berget med barnvagnen för att heja på oss. Fantastiskt att se dem och vi kan fokusera på race igen.

IMG_7071Så här glada blir vi när vi ser våra två supportrar på banan

Vi är nu på väg mot banans tuffaste del. Två långa simningar; 1.5 km tätt följd av 1.2km i kalla alpsjöar. I början är det ganska enkelt. Ser bergen varje gång jag andas. Vackra berg på båda sidorna. Finns en del att titta på. Minuterna går och kylan tränger in mer och mer. När kroppen börjar huttra av kylan försöker jag bara fokusera på att slappna av. Vill inte ha krampande muskler nu.

IMG_7059-1024x9141450 meter simning avklarad

St Moritz sjön är lite varmare. Skönt, det här kommer ju gå lätt, tänker jag första biten. Ser byn St Moritz vid varje andetag på vänster sida och tänker på alla stackare som inte hittar ut till bergen. Som väljer att vara kvar i byn och shoppa handväskor. 20 min senare är jag inte lika kaxig. Det är kallt även i denna sjö och 1.2km simning är långt..


Efter långsimningarna är det dags att springa på igen. Asfalt och breda grusvägar. Tufft för mina kalla skakande ben men finns ingen anledning att sänka tempot. Vi mår båda bra och har energi kvar.


Nästa simning är kortare och går i en riktig badsjö där vanligt folk simmar. Arrangören sa innan att temperaturen är som tevatten jämfört med de övriga sjöarna och när jag är kall under loppet är det den här sjön jag ser framför mig. Mina förväntningar byggs stadigt upp under loppet och ligger verkligen i nivå med tevatten när vi hoppar i.. Tvingas snabbt tillbaka till verkligheten efter några simtag. Sjön är säkert varm men inte riktigt det ljumma vattnet som jag föreställt mig.

Men vi har drygt en mil löpning kvar till mål att värma upp oss på och vi öser på. Senaste rapporterna säger drygt 13 min ledning. Det är mycket! Samtidigt är man inte i mål förrän man är i mål. Vi vet att herrlagen bakom oss ligger tillsammans i en klunga medan vi kört solo nästan hela loppet. Ingen ide att slappna av för tidigt.

Det är först när vi springer upp från sista simningen som jag börjar våga hoppas på att vi kan fixa det. 1.5 km kvar till mål. Möter Micke, den andra grymma arrangören, som meddelar att vi kommer krossa banrekordet. Han hinner krama oss båda två innan vi springer den sista, sista kilometern. Kitesurfarna är i full gång på sjön och jag blir plötsligt rädd att vi kommer knockas av en kite och missa målgången.


Men i mål kommer vi, först av alla och sätter nytt banrekord med hela 14 minuter! Tidigare banrekord från förra året hölls av de flerfaldiga ÖtillÖ-vinnarna Björn Englund och Lelle Moberg. Vi lyckas slå det Schweiziska herrlaget (som även var tvåa förra året) med 16 minuter och Campz kommer in 20 minuter efter oss.


Känslan att nå mållinjen först av alla är fantastisk. Att lyckas när det gäller! Vi är glada, folk runtomkring är glada för vår skull och jag längtar efter A. Mycket känslor på samma gång som dessutom förstärks i en utmattad kropp. Jag börjar gråta när vi träffar vår lilla guldklimp bakom målportalen. Han delar inte mitt starka känslospel utan är mest yrvaken och bara tittar skeptiskt på hans trötta, blöta och härjade föräldrar.

Att ta en totalseger är stort för mig. Men jag hoppas också att vår seger kan inspirera fler tjejer att satsa! Från vår bakgrund inom adventure racing vet vi att tjejer och killar har olika styrkor och svagheter men på längre distanser har vi alla samma möjligheter att prestera. Tack ÖtillÖ för att ni låter oss tävla på lika villkor!

Top 3 result ÖTILLÖ Swimrun Engadin

  1. Kristin Larsson and Daniel Hansson (SWE), Team Addnature and Swedish Armed Forces, 6:14:17
  2. Igor Nastic and Jean-Marc Cattori (SUI), Team Ticino Bad Boys, 6:30:01
  3. André Hook and Wolfgang Grohe (GER), Team Campz.com, 6:34:2

ÖTILLÖ Swimrun Engadin 2016 Official 3-minute video

Nadja Odenhage

Foto: Nadja Odenhage


Åre Extreme Challenge – Att vända det hopplösa


Foto: Jesper ”Jeppman” Andersson

Ibland känns det nästintill hopplöst. När lillkillen kommer hem från dagis med en rinnande näsa. När jag några dagar senare vaknar upp med halsont. När det är tre dagar kvart till start och jag är sängliggande. När jag går runt i forsen och känner paddeln glida ur mitt grepp, eller när jag springer på leden nedför berget och inser att jag följer fel led…

Alla lopp denna säsong har gått väldigt bra för mig. Jag har haft flytet. Inga missöden. Säkra segrar. Det är skönt. Tittar man bara på resultatlistan från Åre extreme Challenge ser det ut som denna tävling gick i samma spår. Ledning från start som jag höll hela vägen. Tillsynes inga osäkerheter men så var det inte den här gången…

ÅEC eller Öppna Nordiska Mästerskapen i Multisport arrangerades i år för 20:e gången. 25km paddling från Tännforsen ner till Åre by, Löpning över skutan och sedan drygt 3 mil MTB på myrar och stigar tillbaka till Åre Torg.

Det är en mäktig start på loppet på sjön nedanför Tännforsen. Iallfall när jag tittar på bilder så här i efterhand. Det slår mig att jag faktisk aldrig såg fallet när jag satt där i min kajak i lördags morse. Fokus var på startlinjen, tävling och de kommande drygt sex timmarna.

Jakob Edholm (3)

Foto: Jakob Edholm

Jag får en riktigt bra start på paddlingen. Ligger med första herrklungan och känner mig väldigt avslappnad. Klungan blir mer och mer utdragen inför forsen men jag ligger stadigt på fin våg och allt känns toppen! Är taggad för forsen. Har bara hunnit med en kort genompaddling dagen innan pga förkylningen jag dragits med under veckan, men det gick riktigt bra och gav mig självförtroende.

Allt går också bra inledningsvis i forsen. Min plan var att hålla högerkanten. Valsarna är lite större där men enklare att passera. Halvvägs ser jag hur alla framför mig väljer vänsterspår. Blir osäker. Tänker att de vet något som jag inte vet och följer dem.

Kommer lite för nära killen framför mig och svänger kajaken, kommer snett i valsen och kastas runt. Greppar paddel och kajak och håller krampaktigt i dem medan jag tumlar runt i en vals. Ser kajaker passera mig i ögonvrån medan jag hoppar upp. Är rätt stökigt fortfarande och jag tappar balansen och ramlar i på andra sidan. Känner hur paddeln glider ur mitt grepp. Nej, nej nej. En tappad paddel innebär Game Over. Paddeln är framför mig vid mina fötter. Håller kajaken med vänsterhanden och lyckas sträcka mig efter paddelbladet! Tar rejält grepp vid skaftet och kan hoppa upp nytt. Allt tar förmodligen bara några sekunder men känns som en evighet.

Är inte längre stressad över alla som passerat utan bara glad över att jag har paddeln och kan fortsätta tävla. Kommer ner mot 90-graderssvängen. Allt går bra. Lite mer trångt i forsen nu bara. Killen framför mig går runt. Jag är beredd och svänger snabbt förbi honom. Problemet är att vi är alldeles för nära 90­graderssvängen och min kajak har helt fel vinkel. Vet att vattnet oftast leder kajaken rätt och det går att passera bergsväggen väldigt nära men kajaken ligger med nosen i fel riktning och jag vill inte riskera min fina kajak. Ingen tid att fundera, jag offrar mig för kajaken och lägger mig i vattnet. Kommer snabbt upp igen. Lite tilltufsad nu dock efter tre dopp i det kalla vattnet. Självförtroendet är i botten och jag skakar av nedkylning.


Foto: Sven-Åke Nordenmark, Nordenmark Adventures

Avslutningen på forsen har aldrig varit något problem men jag går ändå runt. Fyra dopp har tagit på krafterna. Alla som jag var jämsides med i inledningen av forsen har nu försvunnit. Jag paddlar om några stycken och försöker få upp värmen. Passerar järnvägsbron där publiken hejar men jag märker dem knappt. Är kall, kroppen är sliten och tankarna är bara negativa; ”Så dumt att utsätta kroppen för det här efter en förkylning. Jag paddlar in till Åre och sen får jag avbryta där och heja på Daniel istället”, tänker jag.

Andra forsen går bra. Lite vatten i älven gör att den är väldigt enkel. Kommer in till första lyftet men befinner mig en bit bak i fältet och det finns ingen plats att springa om på den smala stigen. Tvingas därför gå hela lyftet och försöker då passa på att få i mig en bar istället. Men fickan på flytvästen är tom och baren ligger naturligtvis och flyter i forsen någonstans.

Ola Rockberg (4)

Foto: Ola Rockberg

Vid andra lyftet träffar jag Björn Rydvall. Han säger att jag är första tjej. Funderar på om han kanske har missat att se de andra tjejerna för jag kan väl inte vara först?

Kommer ut på Åresjön och den är lika tuff och hård som jag kommer ihåg den. Knappt en meter djupt och motvind gör att det känns som om kajaken knappt går framåt. Möter dock alla motionsklasser som startat på sjön och de hejar med full energi. Får sällskap av en kille som går upp och frontar motvinden sista biten. Tacksam för det. Inte mycket kraft i mina paddeltag nu.

Skönt att nå stranden utanför Holiday Club och härliga publiken hejar för fullt. Jag är så stelfrusen så jag nästan tappar kajaken när jag springer mot växlingsplatsen.


Växlingen har vi tränat på att göra i farten och det finns ingen chans att stanna och fundera. Tänker att jag kan ju alltid springa över berget och fungerar inte kroppen så kan jag stanna där på andra sidan och åka tillbaka med vår support och ta emot Daniel i mål.

Springer på. Benen är sega men jag har sällskap av John Andén och vi håller ett ok tempo uppför liftgatan. Vill heja men vi säger ingenting. Antar att han också haft en tuff paddling som mig och vi båda är besvikna. När vi viker av upp mot toppen från liftgatan har jag ingen chans att följa honom. Kroppen vill inte lägga i någon högre växel. Jag sliter och ser hur jag närmar mig dimman. Känns lite spännande. Hade jag varit superpigg hade dimman gjort mig väldigt nervös då jag bara vill springa på och inte oroa mig vart jag ska. Nu känns dimman lite välkomnande. Jag kan använda den som ursäkt för att hålla lite lägre fart och istället fokusera på att följa leden.


Foto: Jesper ”Jeppman” Andersson

 Ser toppstugan först när den är 50m framför mig. Slappnar av. Lägger ner stavarna och tar energi medan jag springer. Följer leden. Möter en kille på väg mot mig. Jag säger att markeringarna går här. Häng på! Tydliga markeringar. Leden är enkel och tydlig. Lite för enkel. Leden nedför berget ska ju vara rätt brant och teknisk till att börja med. Blir lite tveksam. Men markeringarna är ju tydliga. Får sällskap av en tredje kille och grabbarna fattar snart att vi är på väg fel. Vi springer tillbaka och hjälps åt att hitta rätt.  Grymt skönt att lyckas komma på banan igen men ser samtidigt löpare som jag passerat på vägen upp springa där. ”Åh nej, nu har nog ALLA sprungit om mig.”

Springer på, tankarna snurrar i huvudet. Varför går precis allt fel? Dessutom sitter stavarna inte ordentligt på ryggen. Får springa och trycka ner dem hela tiden. Skorna sitter lite för löst. Känns som att jag ska tappa dem. Och har jag inte lite ont i magen också? Tycker riktigt synd om mig själv ett tag där jag springer. Men tvingar mig själv att släppa de negativa tankarna och fokusera. Jag har inte tagit semester en vecka från jobbet och lämnat mina kollegor när vi har så mycket att göra, bara för att springa runt här och tycka synd om mig själv. Jag tänker också att de finns de personer som skulle ge vad som helst för att få tävla och springa nedför berget och göra det jag gör nu, men som inte kan på grund av skador och annat. Jag slutar sura över minuter jag tappat och gläds åt att jag hittat rätt igen och faktiskt fortfarande är med i tävlingen.

Kommer till växlingen. Har nu glömt att jag tänkt stanna här. Försöker få min support Johannes att berätta hur långt efter jag är. Han förstår inte riktigt vad jag menar, enligt honom leder jag och har gjort hela vägen! Han har varit mest orolig från förra växlingen, då jag kom upp helt vit i ansiktet från paddlingen, att hans telefon skulle ringa. Kvällen innan start skrev vi upp hans och Carolins mobilnummer på min nummerlapp ifall jag skulle behöva bryta och ringa tillbaka dem till Åre. Jag var väldigt osäker på min förkylning och vi antog att det är på väg upp för slalombacken som jag kommer veta om kroppen klarar det här eller inte.

Kommer iväg på cykeln. Trampar på. Kör ner i ett lerdike och flyger över styret men landar mjukt. Får rapporter på vägen. Rapporter som säger att Simone är 2 min efter mig. Simone Maier är en stark multisportare från Nya Zealand som dominerat de snabba Kina tävlingarna de senaste åren.

2 minuter efter i Huså och hon har fortfarande inte kommit ikapp mig, tänker jag och får för första gången en positiv känsla på tävlingen; Spännande att se hur länge jag kan hålla henne bakom mig. Jag cyklar på, får i mig bra med energi. Blir passerad av ett par killar men det blir solocykling hela sträckan. Får ny rapport vid Kostigen. Malin är 4 minuter efter. Inget om Simone.

Ola Rockberg (5)

Foto:Ola Rockberg

Är fortfarande rätt glad att vara först. Brukar vara i ledning i Huså. Har varit först även i Björnen. Men att vara först längs Kostigen bara 20 min från mål är en ny upplevelse. Cyklar på. Uppför sista branta stigningen, nedför downhillbanan. Daniels bror Johannes står nere vid botten av slalombacken. Ös nu!!, ropar han. Han och vår underbara barnvakt Carro har missat Daniels målgång bara för att ge mig tider längs cykelbanan då de märkte att jag var orolig i Huså.

Det ger mig pepp och jag svänger uppför sista backen in mot mål. Speakern säger att vinnaren kommer, jag kan inte riktigt ta in det. Är glad att vara i mål, glad att få krama om Daniel som är jätteglad. Alla runtomkring är jätteglada och jag är mest förvånad. Hur gick det här till? Mitt lopp hade kunnat ta slut efter 15minuter då jag tappade greppet om paddeln i forsen, jag hade kunnat hamna helt vilse på toppen och jag hade kunnat ge upp. Men det gjorde jag inte. Och det räckte till en seger!

Jeppman1 (3)

Foto: Jesper ”Jeppman” Andersson

Jeppman1 (4)

Foto: Jesper ”Jeppman” Andersson

Vi svenska tjejer gjorde alla en bra kämpainsats och jag fick sällskap av Malin Hjalmarsson och Marika Wagner på podiumet. Även Malin sprang fel på toppen men hittade rätt tillsammans med Marie Nilsson som hamnade på 5e plats. Simone Maier slutade på 4e plats. Tiderna jag fick på cyklingen stämde inte. Dels hörde jag fel, jag hade längre försprång på cykeln och dels stämde inte tjejernas tider i liverapporteringen.


Foto: Jesper ”Jeppman” Andersson

Daniel hade en helt annan tävling än mig där han kände sig stark från start till mål. Han var snabbast av alla uppför berget och tog en andraplats i herrklassen efter Nyzeländske multisportaren Sam Clark som gjorde en outstanding paddelsträcka. Trea Jari Palonen, som cyklade snabbare än någon annan gjort på denna bana.


Foto: Jari Palonens instagram

ÖtillÖ Swimrun Utö

Mäktigt att titta på bilderna från Utö Swimrun. Att vi var 600 personer från 19 länder som stod på startlinjen nedan var inget jag uppfattade där och då. Vårt fokus var på oss själva och att göra vårt eget race

Vi bestämde oss väldigt sent att köra Utö Swimrun. Jag körde Costa Brava Swimrun i Spanien i april och då kändes formen superbra. Sedan dess har jag hunnit med att göra ett inhopp i Haglöfs Silva på en 24-timmars AR-tävling men också dagisbaciller och förkylningar, massa jobb och övriga livet..

Med jobb och barn är det svårt för mig att följa ett träningsschema. Jag brukar istället fokusera på att vara glad över de träningspass som blir av (och försöka göra dem riktigt bra). Istället för att bli stressad över vad jag inte tränar. Det är väldigt lätt när allt rullar på, betydligt svårare när inte allt går som man vill.


Inför det här loppet satsade jag och Daniel på att göra rätt förberedelser. Ett kort swimrunpass tillsammans i vår lilla sjö samt ett dopp i Nynäshamn dagen innan loppet för att känna på vattentemperaturen i havet.


10 grader i vattnet. Vem hoppar i först?

Vår plan för loppet var att gå ut lugnt för att stadigt öka. Min farhåga var dock att det ändå skulle betyda att jag skulle få gå ut hårt och sen bara överleva.

Linus Ahlberg1

Foto: Linus Ahlberg

Blev peppad när jag insåg att Daniel menade allvar med att gå ut lugnt och att jag inte behövde dingla bakom honom. Kanske lite överpeppad. Daniel löste det med att ta bort snodden så jag fick springa av mig själv under första halvan.


Foto: World of Swimrun

Loppet flöt på bra, vi hade tryggt avstånd bak mot nästa mixlag samtidigt som vi nästan hela tiden hade sällskap av de fem första herrlagen.

Längst ut på Utö började en längre löpsträcka och där ökade vi tempot och lyckades gå om två lag och plötsligt hade vi bara ett herrlag framför oss.

Linus Ahlberg

Foto: Linus Ahlberg

Superpeppande och nu fick Daniel upp farten och jag hängde på så gott jag kunde i snodden.


Foto: Head Swimming Nordic

Linus Ahlberg2

Foto: Linus Ahlberg

Det blev varmt att springa i våtdräkt så den längsta simningen var välkommen. Tyvärr blev vi omsimmade av ett herrlag. Vi ökade farten lite till och försökte jaga ikapp dem under banans sista del men de var för snabba.


 Foto: World of Swimrun

Jättekul dock att vi lyckades vinna mixklassen med 16 minuter och nå mållinjen som totaltreor efter fyra timmars race, 6 minuter från en totalseger.

27231837552_9f7fe207aa_o (1)



Top 3 result ÖTILLÖ Swimrun Utö, 29 Maj, 2016


Jonas and Lars Ekman (SWE), Bröderna Bäver, 3:56:49

Fredrik Axegård and Alex Flores (SWE), Team Runfast77, 4:01:47

Henrik Wahlberg and Klas Wiréhn (SWE), Team Löplabbet, 4:03:52


Kristin Larsson and Daniel Hansson (SWE), Team Addnature, 4:03:24

Marika Wagner and Staffan Björklund (SWE), Apollo Sports/Head Swimming, 4:19:51

Fanny Danckwardt-Lillieström and Joakim Axelsson (SWE), Team Orca, 4:22:32


Annika Ericsson and Elisabet Pärsdotter Westman (SWE), Lag PärEric, 4:38:25

Amanda Fischer and Sara Svensk (SWE), Team Simcoachen, 4:40:37

Charlotta Nilsson and Bibben Nordblom (SWE), Puppy TS 4:51:28

Utö swimrun redbull tältet

Foto: World of Swimrun