(More than) Swimrun on Réunion Island

It’s almost noon. Daniel and I have increased our speed the last hours to make the appointment. The race organization will pick us up at 12.00 and we are unsure how close to the summit we are due to the heavy fog we just entered. We are close to sprinting the last climb up to Le Maido when we suddenly meet a man and a woman on the trail in front of us:   –Daniel, Kristin?! Good to see you!

24 hours earlier, Yann – the Race Director behind Citroën SwimRun Réunion, picked us up at the airport on the other side of the island. Yann offered shower and a map, and drove us up to the rim of Mafate Cirque, a massive crater valley. From here on we left all roads and amenities behind us and entered a landscape with more than 200km hiking trails, some very small “villages” and an AMAZING scenery.

After we crossed Mafate by foot and met the race organization at Maido, they took us down to the coast to the press conference at Citroën Centre (main sponsor of the race). We got the opportunity to meet the famous athletes David Hauss and Cédric Fleurton and talk to the local newspaper and TV. We were also offered a car to keep for the rest of our stay to continue exploring the island after the race.

Coming down to the coast from the mountains meant a huge difference in temperature. At lunchtime, the next day, we got a sense of how it will be to race in 30+ degrees without any shadow. Hot! Water temperature was 25 degrees and did not offered any cooling. But it didn’t really matter as it was so nice to not freeze while swimming.

At race day we all gathered at Saint-Gilles-Les Bains in the morning and temperature was already rising. We were a strong field of 220 swimrunners ready to start the 24 kilometers of running and 6 kilometers of swimming along the West Coast. It was a strong lineup including two Olympic triathletes and an Xterra winner.

The race started with a 6 kilometers beach run. David and Cédric took off and were flying above the sand. Daniel and I were running in the chasing group of 4-5 teams.

It was hard to find the best line to run along the beach and sometimes it was better to run just at the water line. Anyhow, running on sand beaches is tough so I was soon looking forward to the next section, almost 3km swimming with just some short beach runs in between.

The first swim was 1600 meters but felt like 300 meters. It may have been all the colorful fishes and corals that stole some of my attention.

As Reunion Island is one of the most shark infested spots in the world with many deadly attacks since 2011, all swimming/surfing outside the coral reef is forbidden. That meant that all swimming took place in the lagoons inside the coral reef. A fantastic experience for us who are used to swim in pitch black lakes.

During one of the swims a man at the beach suddenly started waving and shouting to us. We stopped and looked up. My first thought was sharks!! But the man just wanted to direct us closer to the beach as the water was deeper there.

 Swimming in coral reef meant a new challenge for us as we had to find the best way through it. Sometimes we were so close to the corals that we were almost touching them and we could not just swim straight but had to navigate our way forward where it was deep enough to be able to swim.

By the end of the race we were racing close together with a team with great trail runners, the young Arnaud brothers. I  love the excitement of racing close to other teams.

The last section included two shorter swims and a 5 kilometer run. We had some advantage but we could see them behind us. Daniel started to get overheated and were slowing down. I got nervous that the strong runners would soon pass us but I felt strong and pushed harder so we would not get caught.

We managed to keep our lead all the way to the finish line and finished just two minutes ahead of them.

David and Cédric took the overall win and we were super happy to be the first mixed and second overall team to cross the finish line.

The race organization had made a great job; the course were clearly marked all the way with many volunteers along it and the finish area gave the feeling of a big party.

Photo: Gwael Desbont

The race took about four hours but we felt good afterwards and after the price giving ceremony we drove straight up to the mountain village Cilaos. Or straight might not be the correct word. The road up to Cilaos is well known for its 450 hairpin bends. It was  also heavy trafficked and a heavy rainfall that started a rock fall on the car next to us made the journey even more exciting.

Well needed break.. 

Arriving to the little village Cilaos made it all worth the adrenaline filled drive though. We stayed at a fantastic place and enjoyed the evening there, but prepared for an early morning. We set the alarm at 5 but we both woke up at 4 the next morning. We (or at least I) were happy to start our climb to Piton des Neiges earlier than planned.

Piton des Neiges is a 3070m high volcano, the highest point in the Indian Ocean. Most people hike up to the peak in two day as they sleep in a Gîte 2500 meter above the sea and start the last ascent very early to see the sunrise. Even though we were not aiming for the sunrise it was still good to get an early start to reach the summit before the clouds.

On our way up we were lucky to meet all sunrise hikers on their way down. This meant that we got to enjoy the peak all by ourselves for some hours. As we had no rush going down we even took the opportunity to take a longer nap at the summit. We woke up by a rather strong sun and realized that we probably needed to get down below the clouds again to not get sunstroke.

I wish we could have stayed another week(s) in Cilaos but in the afternoon it was time to face the 450 bends again. At least there was no rain this time. We arrived at the South coast in the evening and got the opportunity to spend some more time with David and Elise who we met 5 days earlier at the summit of Maido. This couple raced ÖtillÖ in Stockholm in September. They were lucky to catch one of the extra released spots and therefore only got 5 weeks’ of preparation.

Swimrun on Reunion Island was different from what we are used and I tried to prepare by doing hot yoga and other training in 40 degrees. It’s different for us but not really hard to adjust to. These guys on the other side, are used to swim in water temperature of 25 degrees and had to adjust for a race with water temps slightly above 10 degrees. Listening to their story and how they prepared for the ÖtillÖ race makes me impressed by their performance in the Swedish Archipelago.

We got the opportunity to join David and Elise for their morning swim in the ocean the next morning. It became more of fish spotting than swimming for us tourists though.

The rest of our last day we spent bathing in waterfalls, visiting a beach with green sand and driving on roads over fresh (2007) lava fields. 

Our tour then ended as it once started six days earlier. Yann, the race director, met us at his place where we repacked, had a shower and then he dropped us off at the airport. Best support and hospitality from a great swimrun community on the other side of the globe. Thanks!

Victory ÖtillÖ Swimrun World Championship 2017

In stormy and rainy conditions Annika and I managed to defend our world champ title from 2016.

We came well prepared to the 75km race over the 26 islands in Stockholm Archipelago and it was with excitement we were standing at the start line.

Combining quite a few training sessions out in the Archipelago together with top results in all ÖtillÖ series races we were ready for the BIG race.

There are many swimrun races around nowadays but there is only one ÖtillÖ and the original course in Stockholm Archipelago is one of a kind. Winds of 20 knots and a rough Baltic Sea made the experience even more special this year.

Thanks to all my family, friends and sponsors who believe in me. Having Addnature and Campz behind me is invaluable and it’s encouraging meeting representants from these companies out on the course cheering on us!

I wrote long posts about my previous ÖtillÖ races in 2016 and 2015 in my blog but it’s hard to describe the experience in words. This year the weather played a factor in the race and it might be easier to understand from the short video clips:

Swedish National TV: SVT Sporten


Fredrik Wannersted: ARK Swimrun


2017 ÖTILLÖ Swimrun World Championship – ATHLETE INTERVIEW

Two weeks before the start of ÖTILLÖ I was asked some interesting questions in a pre-race interview

Original source: ÖtillÖ World Series

ÖtillÖ – The Swimrun World Championship

Sandhamn måndagmorgon 6.03

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Ett myller av amfibiemän stormar fram genom skogen över Sandhamn. Jag och Annika kör en hyfsat offensiv start för att få bra fötter på första simningen och löpningen går helt enligt plan. Jag springer bredvid Daniel uppe till höger i bilden och tänker på att det är sista gången jag kommer se honom de närmsta nio timmarna.

I samma ögonblick som vi hoppar i vattnet ser jag min föreställning om att få en bekväm resa över fjärden krossas. Vi har 200 personer bakom oss som också vill ligga på de första grabbarnas fötter. Det är simmare till vänster, höger och ovanpå mig. Alla utrustade med paddlar och skor. Panikkänslan är nära men jag är tacksam över att jag har starka Annika med mig som opåverkat tar oss framåt de 1800 m över fjärden.


Uppgången sker under nästan samma kaos som vi hoppade i men vi kommer upp och nu är det dags för mig att göra frontjobbet. Utan att stressa kan vi passera en del lag över klipporna.


Vi har ett damlag framför oss efter första simningen. Amerikanskorna Sara McLarty och Misty Becerra har VM medaljer från Öppet Vatten Simning, men här på land är vi snabbare och kan gå om och långsamt fortsätter vi utöka avståndet mot de jagande lagen.


Vi når första sprintpriset på Runmarö efter knappt två timmar och allt går enligt plan.

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Andra sprintpriset, Addnature Sprint prize, är vid energistationen på Nämndö och vi lyckas plocka hem det också. Snart fyra timmars tävlingstid och vi har en ledning på nästan 7 minuter före lag Head Swimming med Bibben och Maja.


Foto: ÖtillÖ – The Swimrun World Championship

Vi har kommit drygt halvvägs på banan och vi närmar oss den beryktade grissimningen.

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Simningen från Mörtö klobb till Kvinnoholmen är ett tufft parti men jag blir glad när vi springer ner för klippan och både hör och ser två glada killar i kajak på vattnet.


Min vän Jörgen har paddlat ut med en kompis för att heja på både oss och Daniel och Lelle och det är så tacksamt att de dyker upp på de tuffaste partierna.


Strömmar, vind och vågor gör alltid denna simning lite extra jobbig i verkligheten än vad en 1500m simning är på pappret. Återigen tacksam att jag har Annika som ligger först och håller både fart och riktning. Det blåser 10-11m/s och även om övriga simningar varit lugna kan man vara säker på att ”grissimningen” aldrig är det.

Annika simmar som en drottning och vi är snart ikapp ett herrlag som vi lägger oss bakom. Samtidigt hänger Staffan och Marika på oss och vi sex bildar ett tåg som går rätt snabbt över till fjärden .


Jag känner ändå på löpningen efteråt att jag har slitit på simningen. Jag spänner mig i vågorna och skippar att gå upp och andas ibland så istället för tre-takts andning blir det femtakt många gånger.


Foto: Linus Ahlberg

Runt hörnet väntar dessutom ytterligare 1000m simning på oss. Som tur är har vi sällskap av vår grymma hejarklack hela vägen över. Ser Jörgen och ser att han ropar och hejar på oss. Svårt att höra i vattnet men precis som alla andra hejarop från vänner och bekanta längs banan, ger hejaropen oss mycket energi!


Trots det förstklassiga publikstödet så är denna simning den tuffaste för mig. Stökig och vågig och jag sliter hela vägen. Får inte till den avslappnade simningen som jag vill och skulle behöva ha inför Ornö där 20km väglöpning väntar.

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Kommer upp ur vattnet och det är min tur att hålla fart. Det går sådär, jag är för påverkad av vågorna. Har mjölksyra i hela kroppen efter de två simningarna och vi måste sänka farten.


Foto: Henrik Kindgren

Jag springer långsamt och försöker få i mig energi. Jag är trött och jag är nu också mycket väl medveten om att vi tappar tid mot de starka tjejerna Ulrika och Helena i Team Icebug som jagar oss. De är duktiga simmare och löpare och det går inte att tappa för mycket fart om vi ska hålla undan för dem.

Det är aldrig roligt att dippa under ett lopp, men jag har varit med om det tidigare och jag vet hur jag tar mig ur det. Jag fokuserar på att bygga upp energin igen med gels, salt och vatten. Annika är fortsatt stark och går fram och ger mig draghjälp istället för att vi ska sänka farten för mycket.


Foto: Henrik Kindgren

Så småningom börjar jag komma tillbaka och en oväntad men otroligt välkommen dusch- och energistation halvvägs på Ornö är precis vad jag behöver. Jag är fortfarande sliten men efter Ornö kyrka kan vi öka farten igen och avståndet till jagande lag växer lika snabbt som det krympte en halvtimme tidigare.


Foto: Henrik Kindgren

Precis innan vi går in i skogen på Ornös södra spets möter vi Magnus. Bara att se honom ger mig mycket inspiration att hålla uppe farten. Magnus är en grymt snabb bergslöpare som haft en del otur med skador men kommer ändå ständigt tillbaka oavsett och är alltid glad och positiv. Han berättar att Daniel och Lelle precis har vunnit. Under 8 timmar dessutom! Det känns jättebra men samtidigt är jag för fokuserad på vårt race för att kunna ta in det han säger helt och hållet. Här går vi nämligen in i den sista delen av banan.


Foto: Magnus Jensen. Jag och Annika ute på loppets mest efterlängtade simning 

Sista timmen på banan är den absolut finaste! Korta simningar och obanad löpning rakt över öarna.


Foto: Linus Ahlberg

Vi springer på Tobias som jobbar för filmteamet. Han är en duktig orienterare och multisportare och dyker ofta upp på de mest oväntade ställena på banan och springer alltid i full fart BAKLÄNGES över rötter och stenar och filmar oss. Han säger att det är lugnt bakåt och att vi har tid att njuta nu och titta på utsikten. Jag hör vad han säger men att lyfta blicken orkar jag inte.


Foto: Tobias Öström – När jag såg bilden efteråt förstod jag varför Tobias bad oss titta upp

Vi räknar ner. Tre öar kvar. 23 passerade. Två korta simningar.


Snart springer vi upp på Utö och vetskapen att det bara är tre km grusvägslöpning mellan oss och en mycket efterlängtad mållinje gör att de stela benen känns lite lättare.


Det tar 9 timmar 32 minuter och 3 sekunder för mig och Annika att tillsammans ta oss de 75 km från Sandhamn till Utö Värdshus. En timme snabbare än något damlag någonsin gjort tidigare under de 11 år som loppet körts.


Efter Ornö Kyrka lyckades vi öka farten igen så pass att vi drygade ut avståndet bak med ytterligare sex minuter och i mål är vi till slut 12 1/2min före Helena Sivertsen och Ulrika Eriksson i Team Icebug.


Det är jättekul att vi lyckas förbättra damrekordet med så pass mycket. Samtidigt så hade jag hoppats på att vara starkare på Ornö. ÖtillÖ är ett speciellt lopp där det är lätt att komma för nära gränsen. Samtidigt bidrar det också till tjusningen med att tävla i par. Med en stark lagkamrat vågar jag balansera på gränsen.

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Jag och Annika hade inte mycket tid innan start att köra ihop oss men vi tog alla möjligheter att träna tillsammans och även åka ut och träna på banan under helgerna. Det bidrog nog till att vi lyckades så pass bra. Tyska NDR dokumenterade ett av våra träningspass på banan här i programmet Ostsee Report. Inslaget börjar 28 minuter in i programmet.


Det är mycket det här jag gillar med swimrun och just ÖtillÖ. Träningen inför loppet är väldigt rolig och jag får möjlighet att uppleva och utforska Stockholms vackra skärgård för egen maskin.

Stort tack till alla ni som hejade på plats och som följde oss på websändningen under dagen. Tack till vår fantastiska familj som ställer upp och tar hand om mitt och Daniels lilla hjärta under tiden vid tävlar. Tack till Addnature för att ni tror på mig.


Foto: Linus Ahlberg

Costa Brava Swimrun

Swimrun i Spanien. Swimrun i en semesterbroschyr!

Beskrivs bäst i några bilder


Foto: Andres Nunez – Last Race Studios

 Små öde badvikar och branta klippor uppblandat med välordnade promenadstråk och semesterorter. Katalanska kuststräckan norr om Barcelona bjöd på en härlig mix av tävling och semesterfirare.


Foto: Jordi Santacana

Kuststräckan är böljande och det var få platta partier. Upp, ner, simma, upp, ner, simma. upp, ner..  1500 hm motsvarar nästan ett alplopp


Vi passerade en del fin natur längs banan med några små idylliska badvikar. Största delen av kuststräckan är dock väldigt exploaterad. Hotell, restauranger och väldigt många trappor


Vackrast var det under vattenytan.  Simmade i korridoren mellan branterna nedan. Att få simma i såna här miljöer gör det så värt allt slit i bassängen.


Jag och Desiree gjorde ett riktigt bra lopp. Full fart i vattnet och starka löpningar resulterade i en seger.


Då vi genom hela racet hade tryggt avstånd bak mot tvåorna och treorna så slappnade vi aldrig av utan fokuserade på att slå så många herrar som möjligt.


Foto: Andres Nunez – Last Race Studios

Något vi lyckades bra med också. Fyra herrlag före i mål.


Swimrunsäsongen 2016 har startat!


En enkel (och inspirerande) vardag


Träna, äta, sova, leka. Så har dagarna sett ut de senaste veckorna.

När fokus är att få till bra träning, är det en förutsättning att allt runt omkring fungerar. Det underlättas mycket av att allt är lättillgängligt här, allt från restauranger och matbutiker till gräsmatta och lekkamrater för lillgrabben. Mormor och morfar trivs lika bra som oss på Playitas och tack vare deras hjälp har vi de senaste dagarna även lyxat till det med ovärderlig ostörd nattsömn. (Alla småbarnsföräldrar förstår värdet i det)

3Mormor och morfar som vi har att tacka för både bra träning och bra vila

Att ha alla praktiska faktorer på plats är en sak. Sen underlättar det såklart också att normalbilden på Playitas är att hit åker man för att träna. Ingen trängsel där man får ursäkta sin framfart bland lösa hundar och söndagsflanörer..

4Simbassängen och aerobicpasset är populärare än solstolarna

Här springs det från soluppgång till solnedgång, kolfibermonster för hundratusentals kronor trängs på vägarna och motionärerna i Ironman finisher t-shirts tränar jämsides med OS-hopp.

5Även neoprenmänniskor har blivit en del av normalbilden i byn

Att träna med andra atleter ger inspiration. Många hänger här under vintermånaderna och även om vi tränar mot olika discipliner går det ofta att synka träningspass ihop.


Och ja, att bli frånsprungen är också inspirerande. Ibland är det just det som krävs för att bli snabbare.8

Sen måste jag väl medge att det kanske inte krävs någon större motivator att traska iväg till bassängen såna här morgnar..


Just nu har vi det nog nästan lite för bra här. Vinden har mojnat, sikten i havet är glasklar och största problemet är att man råkar simma några minuter för länge..


Med träningen utanför dörren..


Vi har rätt bra vardag hemma. Simträning innan jobbet med inspirerande simgrupper, skön cykelpendling till jobbet (speciellt nu på vintern då det inte är någon trängsel på cykelbanan), hinner oftast med lunchpass på jobbet och sen träning hemma i skogen efter jobbet.

Varför åker man då på träningsläger?

IMG_0231Inte bara för att skaffa sig sim-bränna..

Förra vintern var jag mammaledig och passade på att resa väldigt mycket. I år var jag väldigt länge inne på att vi inte skulle åka iväg någonstans utan njuta av vintern hemma. I takt med att temperaturen sjönk och barnbacillerna frodades så ändrades mina tankar och vi bestämde oss för att tillsammans med mina föräldrar att åka till Playitas.

I måndags landade vi i solen och det kändes så bra att vara tillbaka igen

IMG_9953Mysigt välkomnande!

Under vinterhalvåret är Playitas ett säkert kort. Det är en relativt kort resa, lagom varmt för att orka träna hårt och framförallt är det grymt smidigt med en träningsanläggning där allt finns inom räckhåll när man reser med småbarn.


Vi tjänar ovärderlig tid på att inte ha någon transportsträcka till träningen, tid som kan användas till återhämtning. Oavsett om vi ska simma, cykla eller paddla surfski är det bara att kliva ut från lägenheten och sätta igång.

Uppe på favoritkullen 10 min från lägenheten

Det som känns extra bra med denna resa är att se hur lycklig vår lilla kille blev av att kunna springa ute utan overaller och stövlar. Tidigare har han ju varit så liten och mest bara hängt med oss. Kul att vi kan kombinera hans för tillfället stora intresse att gräva i sand och plocka sten med våra aktiviteter.


Så mycket annat finns det inte att göra på denna lilla vulkan-ö men det är ju precis så vi vill ha det. Iallafall en vecka till!

Svensk Mästare

Känns alltid bra att avsluta säsongen med en titel, men största anledningen till att vi körde sprint-SM i nu i helgen var för att få lite färsk tävlingserfarenhet av multisport inför nästa säsong.  Det har varit mycket swimrun i höst och då känns det viktigt att även få in ett multisportrace nu när vi går in i vinterträningen.

528580_446013495449449_543607528_nDen här säsongen har varit fantastisk. Har kört 13 tävlingar och lyckats vinna 10 av dessa. Jag har sprungit över fantastiska berg, simmat i alpsjöar och paddlat snabbare än någonsin tidigare.


Självklart har jag haft motgångar också under året. Tänker framförallt på ÖtillÖ men även den skada i foten som jag fick i juni. Den påverkade inte tävlingsschemat men var inte en optimal start på sommarsäsongen.

fotSnabbt tillbaka på banan tack vare AccessRehab

Året som gått har varit lite annorlunda än tidigare, dels har jag varit mammaledig från jobbet fram till september och dels har jag inte kört någon Adventure Race tävling utan istället valt att fokusera på multisport, trail run och swimrun. Mammaledigheten har möjliggjort att vi har kunnat resa väldigt mycket. Vi skippade egentligen den regniga vintern i Stockholm helt och sedan har det fortsatt med mycket resande under tävlingssäsongen också.


Det är lite tuffare att resa och tävla med en ettåring jämfört med att åka själv. Återhämtningen efter tävlingarna blir inte optimal, men samtidigt ger han så mycket energi så det blir plus ändå.  Självklart är det annorlunda att tävla och träna när man har barn men jag har inte upplevt det som något hinder som det ibland kan framställas som.


Genom att jag satsat på flera grenar har säsongen varit väldigt intensiv. Under hela sommaren har i stort sett varje helg varit uppstyrd med antingen tävling eller någon form av förberedelse inför tävlingar. Därför har jag nu innan SM haft några lugna veckor i september och det har känts väldigt lyxigt att inte resa utan bara vara hemma.

IMG_8793Jag uppskattar så otroligt mycket att vi har skogen bakom husknuten och kan enkelt gå ner med kajaken till sjön och framförallt  alla träningskamrater runt om i krokarna.

Borta bra men hemma bäst!

När det inte går som förväntat..

ÖtillÖ! Äntligen skulle vi få stå på startlinjen. Även om det här är min första swimrunsäsong har jag och Carro ändå väntat ett tag på just ÖtillÖ. 2013 skulle vi egentligen ha gjort vår premiär men vi drabbades av en skada innan start. 2014 var det väl inte så mycket tankar på ÖtillÖ då jag födde barn ett par månader innan, men då vi tog emot Daniel och Lelle som världsmästare på Utö kände vi båda två att kan de så kan väl vi också.

10390000_10154576600500346_8945417553477040122_nSagt och gjort. Swimrunsäsongen 2015 var ett faktum. Som jag skrivit tidigare har jag inte direkt någon naturlig fallenhet för simning. Simträning är tufft för mig. Är många gånger jag önskat att jag kunnat springa eller paddla mig i simform. Det är då det har krävts en tydlig målbild för att simpass ska bli av. En bra prestation på ÖtillÖ har varit mitt mål denna vinter.

Säsongen startade i maj. Blev en överraskande seger i Utö Swimrun där alla våra tuffaste motståndare var med. Dock var simningarna korta och vi hade fördel av vår löpstyrka.  Vi lyckades ta ytterligare en seger i Engadin Swimrun, trots längre simningar och rejält kallt i vattnet. Följde upp med en vinst i Höga Kusten Swimrun i storm och oväder.


Än så länge har allt gått på räls, bara säsongsavslutningen kvar. Den tävling som gjort att jag faktiskt kommit iväg till simhallen under vintern. Kändes bra innan start. Ingen extrem värme eller kyla som i Engadin, en hel del blåst och vågor men inte värre än ovädret under Höga Kusten. Vi var förberedda på att forcera Stockholms skärgård precis som vi gjort på tidigare race.

Jag såg framemot att få gå i mål på Utö, att vara så där härligt trött som man bara kan bli efter ett heldagsrace och att få umgås med alla sköna swimrunmänniskor på banketten. Det blev en målgång, och en trött kropp. Dock saknar jag både den härliga känslan och festen efteråt.  De jag umgicks med efter målgång heter Thommy, Per och Robert och utgör teamet Eventcare.  Iofs väldigt trevliga grabbar så jag kan inte klaga på sällskapet eller servicen! Jag låg på golvet hos dem i några timmar och blev mycket väl omhändertagen, fick både ett par påsar dropp i armen och färdtjänst hem till stugdörren

Dagen började ändå ungefär enligt plan. Vi tappar som väntat på den första långa simningen men avancerar stadigt uppåt på de tekniska löpningarna och tar över ledningen efter att ha avverkat 1/3 av hela banan.

P9070162Foto: Linus Ahlberg, Head Swimming Nordic

Känner redan från start att löpbenen inte riktigt är med mig idag och det är ett motstånd i kroppen som jag är lite orolig över. Men tiden går ändå snabbt och plötsligt har vi ett välkänt riktmärke framför oss; Grissimningen. Det går hög sjö och jag avundas inte Carro som ligger först och måste hålla riktningen i strömmar och vågor. Tjuvkikar ändå upp en gång och ser det gula skynket. Helt otroligt, snart har vi klarat av den på pappret tuffaste etapp och har bara det ”roliga” kvar.


Vi är riktigt kalla och stela men rätt glada när vi stapplar upp för klipporna. Knappt har vi dock hunnit upp på land så kommer ytterligare en långsimning, 970m. Ännu stökigare än grissimningen med kraftiga strömmar och vågor. Försöker titta upp ett par gånger men vet inte vart vi ska. Känns som att jag ligger i en tvättmaskin. Vet knappt åt vilket håll vi simmar.

Uppe på fast mark igen är det något som är fel. Är väldigt kall såklart. Det är svårt att utföra löprörelser med stela ben men löpningen blir än mer avancerad i och med att hela världen snurrar och plötsligt ligger jag på backen.

Har ett tryck i nacken och lungorna och mår inget bra alls. Carro ger mig all energi hon har och jag äter upp allt vi har plockat på oss i våra dräkter under tiden vi sakta tar oss fram. Nu borde jag komma igen. Det är ju min favoritdel som kommer. 21 km löpning och sen korta ö-hopp in till mål. Men kroppen är helt kaputt. Ingen del vill egentligen röra sig och mina lungor vill bara hosta sig ut från kroppen.

P9070315Foto: Linus Ahlberg, Head Swimming Nordic

Vi försöker köra på men det blir inte bättre och jag är fortfarande helt vimmelkantig. Vi inser båda två att jag inte kommer komma igen. Både jag och Carro har tävlat över 10 år och även om vi är bra på att pressa oss själva vet vi vart gränsen går. Vår kamp om seger som vi var här för, är över. Vi reflekterar inte ens över när tjejerna passerar oss. Vi har påbörjat en ny kamp, att ta oss till Utö. Här betyder lagkänslan allting. Hade jag inte känt Carros stöd och att vi båda var inställda på samma mål hade vårt race tagit slut där.

Vi behöver inte säga så mycket, vi vet båda vad vi kör för och vi rör oss långsamt framåt. Många lag passerar, många frågar hur jag mår.

Efter två mil på land längtar jag till vattnet igen. Tänker att bara jag kan simma långsamt så kan Carro dra mig över. Och ja, Carro får dra. Hostan som jag har på land blir ännu värre i vattnet då det känns som lungorna drar ihop sig och jag tvingas lägga mig på rygg och hosta halva simningarna. Tänker på Carros axlar då hon har tävlingar i Kina nästa vecka och vänder runt på mage, håller ut så länge jag kan hålla tillbaka hostan men snart är jag tillbaka på rygg igen.

A8070173Foto: Linus Ahlberg, Head Swimming Nordic

Det tar tid och jag är rätt utslagen men vi når Utö. Bara 3km löpning kvar till målet. Knappt styrfart på mig men vi jobbar en lyktstolpe i taget. Joggar en stolpe, går en stolpe.. Med ett par kilometer kvar får vi för oss att vi har ett tjejlag bakom oss. Tidigare har vi knappt noterat de lag som passerat men nu är vi ändå tagit oss så här långt vill vi inte bli passerade på sista biten. Tar i allt jag har och försöker springa fler lyktstolpar.  Vi håller avståndet. Carro tittar bak, det är bara ett herrlag..Puh! I vanliga fall hade vi gjort allt för att komma före så många herrlag vi bara kan men det här var ingen vanlig dag. Det är en dag jag aldrig vill uppleva igen.

Våra oroliga grabbar tar emot oss i mål. Bokstavligen.


Vi har varit ute riktigt länge, över 11 timmar. Vi har tappat ner till en fjärde plats och det tog oss över fyra timmar att ta oss från Ornö till Utö, en sträcka som borde gå på under 3 timmar.

Hamnar hos Eventcare som hjälper mig tillbaka. De kollar puls, blodtryck och temperatur på mig efter en halvtimme. Apparaten hittar ingen puls. Inget blodtryck heller. Men död är jag inte, bara nedkyld, 34 grader i kroppstemperatur.

Med fler filtar, mat och dropp så stiger kroppstemperaturen till 37 grader och efter fyra timmar blir jag utsläppt. Efter hot från läkarna att jag får sova i deras stuga om jag inte piggnar till ytterligare lyckas jag både duscha och få i mig riktig mat.

Det är inte alltid det blir som man tänkt sig. Jag är glad över alla framgångar jag haft under säsongen men alla race är ett nytt race, oavsett historia. Det krävs att både kropp och huvud är med till 100% för att vinna.

Tack vare den fantastiska hjälp jag fick efter loppet från Eventcare har jag snabbt kunnat återhämta mig. Självklart revanchsugen men får hålla mig till tåls ett tag då årets swimrunsäsong är över. Dags att gå in i simhallen igen. Med nya mål i bakhuvudet..

Engadin Swimrun 2015, Foto: JakobEdholm.com

Engadin Swimrun 2015, Foto: JakobEdholm.com

Stranda Fjord Trailrace – Norges vakreste fjelløp

strandaFoto: http://strandafjordtrailrace.com/

Hemma igen efter fem fantastiska dagar på Norges vackra västkust.

IMG_6718Vi åkte till Norge för att köra första upplagan av Stranda Fjord Trail Race. Grymma arrangören hade ordnat med barnvakt så att både jag och Daniel skulle kunna springa men bara några dagar innan avresa blev Albin förkyld. Blev inte mycket sömn nätterna innan loppet och med tanke på att ÖtillÖ bara är två veckor bort fick vi revidera våra planer.

Albin var pigg och glad och brydde sig inte nämnvärt om att han var förkyld (förutom på nätterna) , jag var rätt tjock i huvudet och Daniel började känna sig tät i näsan så det var med lite osäkerhet vi startade resan. Allt flöt dock på väldigt bra och det gick otroligt smidigt att flyga till Ålesund och sedan ta bil till Stranda.

IMG_6151Så fort vi kom upp i bergen mådde vi alla bättre!

IMG_6330Vi ville självklart inte lämna bort Albin då han var snorig så han och Daniel fick agera hejarklack åt mig under loppet. Jag kände mig helt frisk inför lördagen men startade ändå tävlingen med annan inställning än jag brukar. Visste att jag behövde ha krafter kvar att stå emot lite baciller när jag gick i mål och inte kunde ta ut mig helt.

Banan var bara 33km men med 2600 höjdmeter på denna sträcka och en delvis teknisk fjällöpning så var det ett antal tuffa timmar som väntade i norska fjällen.

Det blir en häftig start på loppet med ca 500 hm uppför fin stig genom skogen innan vi kommer vi över trädgränsen och upp på bergsryggen med grym utsikt över fjorden.

IMG_6884Därefter brantar det på och det blir även klättring på alla fyra upp till första toppen, nästan 1500möh. Jag har sprungit en del skyrace i Alperna där det också är en del höjdmetrar, men skillnaden är att där följer man oftast stigar som går i slag, här var det inga slag. Bara rätt opp..

Det är mycket stenhoppande till nästa topp 1336möh innan vi springer nedför berget och kommer ner på myrmark. Springer förbi så fina hjortron.. Väldigt lockande då jag har slut på vätska. Hade hjortronen funnits längre ner när jag var ännu törstigare hade jag nog nästan stannat och plockat en näve.

Det fortsätter nedför en bra bit, hela vägen ner till fjorden igen. Min fina hejarklack möter upp strax innan vi kommer ner till byn. Har varit ute så länge så hälften har somnat..

IMG_2581Under loppet är man självförsörjande med vätska och energi men i Stranda på väg upp till sista toppen finns en bonus energistation. Tänker att nu är det ju bara en topp kvar och äter det jag fångar i farten.

Med facit i hand så är det ändå 1200hm kvar här och jag hade kunnat fylla på lite mer energi men finns ju alltid ett pannben att gå på när bränslet tar slut.

Det är en vacker stigning uppför Strandafjället men det är ändå väldigt skönt när jag ser toppen av sista berget och vet att jag bara behöver ta mig över det för att nå det hägrande målet på andra sidan.

IMG_2734Jag kan korsa mållinjen som segrare  i damklassen och med fem grabbar framför mig

IMG_2683Nöjd med att jag höll min plan så bra. Med tanke på mitt utgångsläge innan loppet var fokus att bara köra mitt eget lopp hela vägen. Jag hade fördelen av att ha kontroll över loppet från start och kunde hålla jagande tjejer på tryggt avstånd och behövde inte ta ut mig helt.

2Foto: Håvard Myklebust

Men det är ju inte så att jag inte blir trött av att inte maxa. Loppet är tufft oavsett hur hårt man kör och jag var rätt mör när jag kom i mål.

IMG_2696Fick bra mat i Roaldspaviljongen innan prisutdelningen och lycklig liten kille fick åka gondol både upp och ner för berget.

IMG_2590Största segern var att vakna upp dagen efter med lite stela lår men ändå känna att kroppen var pigg och att jag lyckats stå emot alla baciller. Vi tog en lugn dag och passade på att njuta av Trollstigen och Atlanterhavsveigen i bästa vädret!

IMG_6590Blev ett simpass i Atlanten, riktigt härligt. Lite ovan vid allt liv i vattnet bara. Mycket småfisk och maneter och jag väntade bara på att en stor torsk skulle dyka upp framför ansiktet.

Måndagen tog vi en tur på fjället ovanför Geirangerfjorden och jag hade så gärna missat planet hem..


Springa i berg är ren lycka!




Swimrun på riktigt

Tillbaka i verkligheten efter sagolikt vackra Engadin Swimrun..

Leif WikbergFoto: Leif Wikberg

I helgen körde vi Höga Kusten Swimrun. Också en grymt vacker tävling. Men på ett annat sätt.

Övik bjöd på sol och blå himmel dagen innan race när vi var ute vid kusten och kikade på banan.

12Lugnet före stormen..

Under lördagen blåser det dock upp rejält och regnet drar in. Trots det ruggiga vädret så är stämningen i startfållan på topp. Blandat med viss spänning.. Tävlande kramar om varandra och vi funderar nog alla över på vad som egentligen väntar där ute.

När startsignalen går är det dock ingen som tvekar utan vi kastar oss i vattnet tillsammans.

MagnusStenmanMer armbågar än kramar här. Foto: Magnus Stenman

Även om det inte är pigga ben jag och Carro startar med, så flyter allt ändå på bra. Är lite synd bara att det är så svårt att kika på utsikten samtidigt som man parerar såphala klippor!

MagnusStenman1Foto: Leif Wikberg

Första 700 meters simningen känns det som att vi simmar och simmar men inte kommer någonstans. Ena glasögat läcker och jag funderar över hur det skall gå på simningarna längre ut. Men för varje simsträcka känns allt bättre och bättre.

PederSundstromFoto: Magnus Stenman

Ganska snart kommer vi fram till Råskärsön, där det första sprintpriset, RAW Award delas ut på toppen.


Stökig och rå terräng men jättefin löpning över ön. Snabbt är vi ute ur skogen och det är dags att hoppa i igen. Vi kör på helt ok ute på de hala klipporna, ingen stress och inga misstag. Men det är ändå skönt att komma in i skogen och ut på kraftledningsgata där vi kan trycka på lite.

Carro har nedräkning till nästa spurtpris, två stycken wakeboards! Vi närmar oss priset men då MÖTER vi plötsligt herrtäten..

MagnusStenman2Foto: Magnus Stenman

 Tävlingsledningen hade bedömt de kommande simningarna som för exponerade och farliga att en omläggning av banan hade gjorts i sista stund. Nu vänder alla lagen ute på udden innan ihoppet och springer samma sträckning tillbaka som vi kom ifrån.

Daniel & Lelle däremot, som var först till udden, hann hoppa i och ge sig ut på simningen mot Trysunda innan de blev stoppade och fick vända om. De hade sen problem med att ta sig upp på udden igen i de höga vågorna som slog in mot klipporna.

Vårt största problem med att vända om blir att hitta rätt väg tillbaka. Jag och Carro är bra på att följa snitslar och bara köra på, men vänder vi oss om så har vi oftast ingen aning om varifrån vi kom. Som tur är för oss har vi en del andra lag runt omkring att följa.

PederSundstrom2Foto: Peder Sundström

PederSundstrom3Tillbaka på fina Råskärsön Foto: Peder Sundström

Vid nästa energistation som ligger vid den ursprungliga startplatsen får vi de nya direktiven över hur banan kommer fortsätta på fastlandet med mer skyddade simningar och lite längre löpning än planerat.

JorgenPetterssonFoto: Jörgen Pettersson, www.allehanda.se

Självklart protesterar våra ben lite över bonuslöpningen som blir. Vi hade sett fram emot 7km simning och bara 30km obanad löpning, men Carro funderar fortfarande på Wakeboards och jag ser några herrlag strax framför så det är dessa delmål vi fokuserar på för att fortsätta hålla farten uppe under de 16km som är kvar av tävlingen.

JorgenPettersson1Foto: Jörgen Pettersson, www.allehanda.se

Och det räckte hela vägen. Efter 5 timmar och 40minuter på banan var det riktigt skönt att korsa mållinjen som segrare i damklassen, precis före första mixlag och med bara sex herrlag framför oss.

målJorgenPettersson2Foto: Jörgen Pettersson, www.allehanda.se

Blev en bra dag för hela gänget där grabbarna tog hem segern i herrklassen och vann en del spurtpriser. Tack vare att organisationen fixade barnvakt till tävlande så hade även Albin en bra dag i tryggt sällskap.


Nästa år hoppas jag på samma upplägg men lite mindre vind så att vi får köra originalbanan hela vägen..


Ett av världens vackraste lopp?

Helgens lopp i Engadindalen kommer absolut med på min topp 5 lista över mest magiska lopp jag kört. Helt klart i klass med att springa löplopp i Himalaya och multisporta på Tasmanien.

Engadin Swimrun (1)

Men! Det är inte bara vackra vyer och mysig miljö. Loppet är brutalt. 48km löpning och 6km simning är ju ingen avskräckande distans men löpningen sker framförallt utför eller uppför, givetvis i våtdräkten och simningarna sker i iskalla alpsjöar. Allt detta på nästan 2000 meters höjd. Kan inte bli så mycket bättre!

Engadin Swimrun 2015, Foto: JakobEdholm.com

Engadin Swimrun 2015, Foto: JakobEdholm.com

Jag och Carro testade vattentemperaturen dagen innan loppet. Vi velade lite om vi skulle klippa armarna på våtdräkterna då det underlättar mycket på löpningarna i värmen. Efter simningen var vi helt överens. Ingen klippning! Tog ungefär en halvtimme att tina upp i badkaret efteråt..

IMG_4614Simtest. Ja det är kallt..

Lördag och racestart klockan 8 i Maloja. Redan klockan 7 på morgonen värmer solen ordentligt och vi omvärderar vårt beslut. Jag har med en sax och i toalettkön 25min innan start väljer vi att klippa av våra armar. Mentalt inställda på att vi kommer bli nedkylda på de långa simningarna men att vi kommer kunna springa snabbare.

Engadin Swimrun 2015, Foto: JakobEdholm.com

Engadin Swimrun 2015, Foto: JakobEdholm.com

Loppet startar med jättefin löpning upp och ner i bergen. Vi ligger bra med och kör på i lagom fart. Även om vi kokar i våra dräkter är vi glada att slippa de långa armarna.


Första simningarna är underbara. Vi blir helt lagom nedkylda för att längta till löpningarna igen.

Engadin Swimrun 2015, Foto: JakobEdholm.com

Engadin Swimrun 2015, Foto: JakobEdholm.com

Efter tre timmar har vi fått en bra ledning i damklassen samtidigt som vi ligger på 6e plats totalt av alla lag. Vi har dock två grabblag som vi fightas med under nästan hela banan. De simmar betydligt snabbare än oss men vi lyckas ta ikapp det på löpningarna.


Strax efter halva loppet kommer vår på pappret tuffaste del; en 1450m simning följt av en 1250m simning med bara kort löpning mellan. Känns ändå bra att vi mentalt kunnat förbereda oss på denna sträcka innan start. När vi kokar i våra dräkter på löpsträckorna kan vi vända det till det positiva att ju mer uppvärmda vi är innan simningarna, desto längre kommer vi kunna hålla värmen i vattnet..

Engadin Swimrun 2015, Foto: JakobEdholm.com

Engadin Swimrun 2015, Foto: JakobEdholm.com

Första långsimningen är kall. Jag har simmat i Rapadalen i Sarek under en multisporttävling och det är ungefär samma känsla här. Benen skakar och tänderna skallrar lite men vi vet att varje simtag tar oss närmare uppgången.


Det är lite stela ben på den korta löpningen mellan simningarna. Men när Daniel och Albin som är vår cyklande hejaklack ger oss rapport att jagande tjejer (som är väldigt duktiga simmare) är nära oss nu glömmer vi allt vad kyla är. Även om simningen i St Moritzsjön också sker med skakande ben och hackande tänder tror jag inte att någon av oss märker det. Allt fokus på att simma på så snabbt vi bara kan och hålla utkik varje gång vi andas ifall några rosa badmössor glider upp på sidan om oss.


Vid nästa energistation får vi ny rapport av Daniel. Han hade sett fel på GPSen tidigare. Vi hade fortfarande drygt 20 min försprång!

IMG_4058Vi var ändå glada att han jagat upp oss så vi glömde kylan på simningen. Samtidigt gick luften ur oss lite och vi fick kämpa för att behålla farten på den nästsista 8km löpningen.

IMG_1312Vår bästa supporter!

Vi försöker jaga grabbar för att hålla farten uppe på sista sträckan. Enervit Sweden som är grymma simmare drog om oss på långsimningarna och de har vi ingen chans att komma ikapp längre men vi har Team Adeptic Elit inom räckhåll och vi gör vårt bästa för att ta dem.


Bra för motivationen med denna jakt men grabbarna kör bra på slutet och vi kommer aldrig ikapp. Vi är ändå väldigt nöjda med att gå i mål på en slutlig 8e plats av alla 150 lag och en alldeles underbar seger i damklassen, 30 minuter före andra damlag! Är grymt kul att tävla med Carro då vi kompletterar varandra så bra på banan. Carro drar på simningen och jag på löpningen, ingen stannar någonsin och har vi ingen vätska eller mat går vi lika bra på bergsenergi..

Engadin Swimrun 2015, Foto: JakobEdholm.com

Engadin Swimrun 2015, Foto: JakobEdholm.com

Skumpa har aldrig smakat så gott!



IMG_1924Prisutdelning – Segrarna i Herr, Mix och Dam


Innan och efter tävlingen passade vi på att njuta av lite av bergen…

IMG_4106  IMG_4598


Nu är vi fulladdade på energi igen och redo för nästa race – Höga Kusten Swimrun på lördag!

Haglöfs Åre Extreme Challenge

HÅEC , Sveriges första multisporttävling och numera även Europeiska Mästerskapen i multisport. Jag gjorde min tredje start i HÅEC i lördags. Förra året låg vi på BB med vår lilla guldklimp när tävlingen avgjordes men året innan var jag på plats.

åre 2013HÅEC 2013, Foto: Jakob Edholm

Ledde då efter paddlingen och löpningen innan starka Carro drog om på cyklingen. Min taktik i år var egentligen bara att köra på mitt eget race och se hur långt det räcker. Fokus senaste veckorna har varit mer på OM jag skulle kunna köra istället för hur snabbt jag skulle kunna köra. Men paddlingen har känts mycket bra hela sommaren så där hoppades jag att jag skulle kunna göra en ok sträcka och löpningen brukar gå bra för mig mycket bara för att jag älskar att springa uppför. Min cykelprestation brukar hänga ihop med de timmar jag lagt ner på cykelträning..

Åre bjöd på en uppfriskande morgon på raceday och jag bytte ut solglasögonen mot vindjacka precis innan start. Tappade känseln i fingrarna rätt snabbt men jag fick bra fart på surfskin ändå och låg bra med och kunde jobba upp ett försprång gentemot övriga tjejer.

jakobedholm (9)Foto: Jakob Edholm

Kom upp ur vattnet som första tjej med knappt två minuter tillgodo på Carro som också gjorde en bra paddling och över tio minuter före övriga tjejer.

Löpningen kändes mycket bra och det gick snabbt att komma upp över slalompisten och svänga av upp mot skutans topp

jakobedholm (10)Foto: Jakob Edholm

Det var kul att springa uppför och benen kändes lätta. Jag jagade och lyckades plocka en del grabbar på vägen upp

jakobedholm (2)På jakt! Foto: Jakob Edholm

 Passerade toppen som 12:e person overall

Image-1Foto: Johan Lidström

Var helt fantastisk vy när vi kom upp genom molnen och skutan visade sig från sin bästa sida

jakobedholm (3)Foto: Jakob Edholm

Sen skulle jag ju ner från berget också. Gick inte lika bra som upp. Fick inget flyt i den söndertrampade snön och ramlade ett par gånger. Insåg sen att snön fortfarande höll om jag sprang på sidan om spåren. Gick bättre allt eftersom. Lite jobbigt att bli ikappsprungen av en del grabbar som jag passerat på vägen upp men lyckades dryga ut ledningen i damklassen med ett par minuter på vägen ner så hade lyckats skapa mig sju minuter tillgodo på närmast jagande Carro i växlingen i Huså.

Visste ändå att sju minuter skulle vara gränsfall när Carro sätter fart på cykeln och flyger fram.


Lite negativa tankar från start tillsammans med rapporter om hur Carro plockade minut efter minut gjorde inte att mina cykelben direkt spratt av energi.

kmti3Kämpar för att försöka hålla farten uppe.. Foto: Johan Lidström

Fastnade i myren, fick oflyt i leran och kändes som jag knappt hade styrfart på grusvägarna.

Så när Carro passerade mig några kilometer från mål kändes det nästan skönt. Tänkte: ”Ok nu behöver jag inte ta i mer.” Men när Carro passerar ropar hon; – ”Fortsätt tryck, Jossan kommer!”

Superstarka Josefina Wikberg från Haglöfs Silva hade sprungit upp sig till tredje plats och hade satt av på cykeln i grym fart och min planerade ”vila” uteblev därför.

Lyckades dock behålla min andraplats och det var skönt att rulla över mållinjen och få krama om min fina hejarklack

jakobedholm (5)Foto: Jakob Edholm

tobiashemlinkarlssonFoto: Tobias Hemlin Karlsson

Inte som planerat..

Snart dags för ett av årets stora solorace i multisport, Åre Extreme Challenge. Jag är glad att jag är på plats och kommer stå på startlinjen imorgon.


För en månad sedan, efter Utö Swimrun, kände jag en stark smärta i ena foten efter loppet. Smärtan kom direkt efter målgång när benen tinat upp i duschen. Det blev besök hos duktiga Martin på AccessRehab som konstaterade att det inte var en värre skada men ändå en senskida som var ordentligt irriterad och behövde få vila från löpning i tre veckor. Behandlingen med nålar har hjälpt till att påskynda rehabiliteringen.

Så under hela juni blev det alltså inte någon multisport eller löpartävling men däremot några riktigt bra paddelrace som jag är väldigt nöjd med.


Dagen innan midsommar tog jag mina första löpsteg igen. Som alltid efter ett uppehåll i löpning kände jag mig som en flodhäst, men ingen känning från foten. Nu har jag hunnit med ytterligare två löppass och känner mig trygg med att ta mig över skutan på lördag.

Har laddat upp senaste dagarna med lite stol och vackra vyer i Storulvån och Norge.

FullSizeRender (3)

Oavsett hur den fysiska uppladdningen gått så är jag iallafall laddad för att göra det bästa jag kan imorgon. Det kommer bli spännande då det är första året alla svenska tjejer är på plats och förmodligen blir det stenhårt i damklassen!


Säsongen 2015 har startat. Premiärloppen både på nya cykeln och i nya löparskorna är nu gjorda och krafterna räckte till två segrar.

2Foto: Turebergs Friidrottsklubb

Positivt också att kroppen känns väldigt pigg efter helgens bravader. Inga stelheter eller andra känningar. Beror antingen på att jag avslutade veckan med massage hos AccessRehabs nya massör Maria eller det 5-gradiga vattnet som båda tävlingarna bjöd på..


Lördagen upptogs av tävlingen Ulvjakten. 3h MTB Rogaining i i trakten runt Dalarö tror jag. Har inte helt koll på vart vi cyklade då tävlingen körs parvis och det var min tävlingspartner Daniel som skötte kartan. Jag fokuserade på att ha Daniels bakhjul inom räckhåll.

2aStartklar. Foto: Johan Hamilton

Vi körde på bra från start och klockan gick väldigt snabbt. Det faktum att Daniel är otrolig tidsoptimist gör att det alltid är nervöst köra denna typen av tävlingar med honom. Blev lite fundersam när han föreslog att vi skulle simma till sista kontrollen också. Men allt gick bra och vi kom in med nästan 10 minuters marginal.

DoKBlöta men rätt pigga i mål efter en uppfriskande simtur. Foto: Johan Hamilton

I söndags var det löpartävlingen Vildsvinet i Sollentuna. Kändes lite segt i benen just när starten gick och 300 personer tokrusar men efter bara några hundra meter kom vi fram till en slalombacke och då folk plötsligt började gå så kunde jag springa mig fram i fältet.

DSC00185Foto: Turebergs FK

Fick med mig en hel klase grabbar som jag sprang tillsammans med nästan hela loppet

2015-04-26 13.21.06-2Foto: Turebergs FK

I alla fall tills det var ett par kilometer kvar och de flesta grabbarna tackade för draghjälpen och spurtade ifrån mig. Men jag lyckades vinna damklassen med ett par minuter.

Kristin-Larsson-530x353Foto: Bengt Jönsson

Bra helg och ovärderligt att ha mormor och morfar med som barnvakter under tävlingarna


Swimrun Trainingcamp

Precis hemkommen efter en veckas hårdkörning på Playitas med min Swimrunpartner Carro .


Som synes var det framförallt fokus på simning men vi har även hunnit paddla, cykla och springa. Förutom våra egna pass har vi kört alla träningsrace som anordnas och försökt få in en del stretch och rörlighet i schemat.

imageCarro laddar för ännu ett pass. Inga problem att köra distanspass i poolen när man får simma ute

Vi har haft en grym vecka, mycket tack vare Lelles genomtänkta upplägg av simpass som vi följt till punkt och pricka. Ja, förutom sista passet då vi var så trötta att det råkade bli lite längre än planen. Vi glömde bort att det var en 50m bassäng vi var i..

bild 1

En av de roligaste träningstävlingarna var Ötillö trainingsprint.


Riktigt bra arrangemang med många funktionärer på plats och rolig bana

imageJag och Carro är inte direkt kända för att alltid hitta rätt så det var rätt skönt med cyklist som visade vägen åt oss

Vi fick lite sparring från ett herrlag men vi var rätt taggade redan i starten då vi absolut inte ville ha grabbstryk..
Tävlingen var ett bra tillfälle att testa våra nya dräkter från HEAD och de känns superbra både att simma och springa i.
Nöjda deltagare efter en bra genomkörare
Efter 6 fullspäckade dagar var det två mycket nöjda och trötta tjejer som checkade ut från bassängen och slocknade i solstolarna
Och lika härligt som det är att åka bort är det ju att komma hem och nu ser jag framemot en vår i Sverige