“Have you heard what they are up to next weekend? They plan to swim and run from Arholma to Landsort. It must be at least 200km.”

I first heard about the adventure a week before takeoff. Annika mentioned it while we were out training. My first thought was “Wow, how crazy. They will get so cold. I’m glad we’re not doing something like this.” As we continued our swimrun session we didn’t speak much more about it, but none of us could really drop the thought. By the end of the training we were both like; “Maybe we should join?!”

Since ÖtillÖ World Championship sadly had been cancelled, our calendar was blank for the weekend. And with loads of training in the bucket it would feel good to get use of it somehow.

It was not much time to prepare though and as the days came closer we realized what a huge challenge we had in front of us. Looking closer into the maps we understood that the real distances were closer to 50km swimming and 210km running.

250 km throughout Stockholm Archipelago is not a walk in the park and we were not too cocky reaching Arholma Island after hours of travelling on land and sea on Thursday evening.

I didn’t know what to actually expect from the weekend. We’re all experienced racers, but this was different. In a race you have a finish line to focus on, you have a race organization, a safety team and even a plotted course to follow. 

We were unsure how the navigation would turn out. Even though Pontus and George had put in massive effort planning the course the last nights, our google-maps-print-screens did not show all details. Another uncertainty was if the group would be able to stick to the pace. We could not go too fast in the beginning but not too slow either as we needed to cover a distance of at about 80km each day to reach Landsort before dusk on Sunday.

Anyway, focus now was to control what we could control and as the schedule was tight we all agreed that we should not waste any minutes of daylight during the coming three days. Alarms were set on 3.10 the coming morning and we made ourselves ready to start moving into the unknown.

Day 1:

Arholma-Möja, 12 hrs, 80 km (16 000 m swim / 64 km run), 32 islands

Longest swim: 1 500 m (Ålandet-Gåsö). Longest run: 10,5 km (Yxlan)

As we set off from Arholma before the sunrise the nervousness was gone and it all felt right. Everyone was motivated for the adventure, ready to suffer but mainly to have a fun journey together.

On the road..

The first hours simply flew away and it didn’t take long before we arrived to Blidö where we got spoiled with real food for lunch. Pasta and Pesto on a plate is luxury in this context.

Eating lunch at 9 in the morning made sense when you already have been working for 5 hrs

Before we went off on this adventure Annika and I had talked a lot about how to motivate ourselves. We thought it might be hard for us to complete every section of the course as we had less than a week to prepare. Our concern was if we would miss a section the first day, it could be harder to motivate ourselves to get through the course the coming days.

Two days before the start Annika came up with the excellent idea that we as a team should complete the course. Our goal then became that at least one of us must be at the course at all time. It turned out very well. We did many sections together but Annika took care of the longest swims while I cared for the longest runs. In this way we were taking advantage of our strongest skills and were also able to push ourselves for the team. It helped us to stay focused all the way.

All for one, one for all. All the way..

Not sure if it was the pasta lunch or our fresh legs but the first day went faster than estimated and we managed to arrive to Möja already after 12 hours. Getting there before sunset, having a (cold) shower and dinner at the restaurant before preparing the next day was a great start of the adventure.

Day 2:

Möja-Ornö, 15 hrs, 86 km (8 700 m swim/77,3 km run), 22 islands.

 Longest swim 1 400 m (”Pig swim”) and longest run 18,5 km (Ornö)

Next morning started as the previous day; porridge breakfast 3.40, filling bottles, loading our bags on the boat and get going. We started the day with an 800m swim before the sun went up. It didn’t matter that it’s cold and dark, moments like these are just A M A Z I N G! It sounds cheesy, but, the early hours of the day were magic and I’m forever grateful I got to experience these moments.

The coming islands after Möja were challenging with tricky terrain and navigation. As we could not move as fast as we wanted on land, we decided to jump into the water and swim a bit more than planned.

I think this is the true essence of swimrun. Alternating the discipline based on the terrain. As we carry all gear we use it’s a freedom to quickly switch between running and swimming  

After a long morning with difficult orienteering it was quite a relief to enter the ÖtillÖ course and skip the map for a while. The course is very familiar environment for all of us and a nostalgic place where we have gone through hard moments with race bibs on.

Kymmendö Lanthandel. On ÖtillÖ this place is an important energy station. Here it became our lunch stop. Freeze-dried pasta. Not as luxurious as yesterday but I can promise that after hours on gel and bars, it’s exactly what you were longing for.

Heavy rain and wind characterized the rest of the day. We all had to dig deeper and it’s when the conditions get tougher you realize how important everyone in the group is and our spirit was still high.

We finished the day with almost 20km of running on Ornö. We had no maps of this section since we’ve done it several times before. Suddenly we didn’t recognize the terrain and realized that we probably must have missed a turn. As it was getting dark we decided to ask for directions at a nearby house.

We knocked on the door and a woman looked out. Behind her some small kids pop up, curiously looking at the soaking wet strangers, dressed in wetsuits, who was trying to explain why they were lost out here late at night. But before we had finished our excuse she interruped us. “Hey, We know who you are. We are following you on Instagram!
The friendly family then pointed us in the right direction and we could continue to our night camp.

Saturday was a big day covering 87km and it took us about 15 hours. By the time we finally reached our night stop at Ornö Båtvarv. It felt great to get a quick “archipelago shower” and pizza delivered from Utö.

Day 3

Ornö-Landsort, 15 hrs, 76 km (13 700 m swim/ 62,3 km run), 25 islands

Longest swim 6 130 (Danziger Gatt) and longest run 13,8 km (Utö).

The night went by way too fast and after a few hours of sleep it was time to get going again. We got into routines quite well by the third day; Preparing porridge, filling bottles with hot water, getting our stuff together, putting on our wet wetsuits and start moving.

The section between Ornö and Utö was just as magical as it is during the ÖtillÖ race. 15km of island hopping’s and choppy swims.

Reaching Utö is always a special feeling as it’s the final island of the ÖtillÖ course. Also a day like this, when you know you will continue another 65km, it was uplifting to enter Utö.

The coming 14km gravel road on Utö had less action and this was probably my sleepiest section. However, the energy table that our excellent support boat was serving at Vålö solved all energy dips.

A blueberry smoothie on day three was high value!

The big challenge of the day was Danziger Gatt, the huge waterway between Nåttarö-Nynäshamn. It’s heavy trafficked by oil vessels and big ferries and could be dangerous to cross in bad conditions. Today everything was on our side; Calm water, sun’s out and the big ferry to Gotland just passed before the group got into the water.

I followed the 6km swim crossing over Danziger Gatt from the boat as my and Annikas goal to complete the course together was still alive. Annika is the strongest swimmer I know but I was worried that she would suffer from the cold on this section.

For me, the cold was definitely the toughest challenge on our adventure. I struggled getting warm even after short swims and at this point when we had spent almost 40 hours in our wetsuits and it got harder and harder to keep the body temperature up. In the boat I was loading with hot water and ready to jump in and replace Annika at any time if she would get too cold.

The conditions were amazing and all the strong swimmers made a tremendous job over Danziger Gatt. It was not until it was about 800m left to Nynäshamn they got up on a small cliff to recharge.

This was mine and Annikas opportunity to switch swimmer and for the first time our goal actually felt within reach. From here we had only about 30km left to Landsort and we could even sight the light house in the horizon.

Joakim navigated as a king and it was a beautiful section alternating shorter swims and runs.

Just as the sun started to drop down we crossed the last islands to our finish line. A finish line that we had constructed and only existed in our heads but maybe one of the best lines I ever crossed. I will never forget the feeling when the whole group entered Landsort.

We did this adventure to spice up our everyday life, to challenge ourselves and have fun together. When our legs and bodies got tired it was the positive attitude in the group that kept us going. Everyone was taking turns in being strong, always helping and cheering each other.

The Kraken swimrunners plus Pär who is behind the camera

Thanks everyone involved for making this possible!

Arholma – Landsort:

Tot distance: 242 km; 48,4km swim and 203km run. 79 islands, 42 hrs.

All pictures from @krakenswimrun

When mom feelings helps you go faster

By end of August thoughts about go racing again started to pop up in my mind, as my body seemed to recover well and the training sessions became more regular. At about the same time Annika and I were contacted by the director of a new race in Italy. I felt that the date was good; end of September meant 3 months after my childbirth, and the distance of the race was right. I don’t want to participate in any longer races as long as I’m breastfeeding but 25km running/swimming felt doable.

Swimrun may not be the first you think of when you hear Finale Ligure, the famous MTB mecka. But located on the Italian Riviera, it looked to be a great place also for our sport and we have solely positive race experiences previously from this area (see SwimrunMan and Swimrun the Riviera).

Then suddenly life went up side down when Daniel had a bad accident with fractures in arm and leg in the beginning of September. All plans about going to Italy disappeared into the mission to just organize everyday life with a baby, a five year old and an injured life partner. The coming weeks were a bit chaotic. I spent some time up North at my parents place to get help with the kids and to give Daniel time to rest. As Daniel couldn’t carry our little boy at all for the first four weeks I’m forever grateful for the fantastic help we received from our friends.

Uffe helped out playing with our big boy while Annika and I was running in the nearby ski slope

Mid September I had almost forgot about the race when Annika mentioned it. We had just done our first swimrun training together in a year and were high on adrenalines and I just felt; Yes, why not! I’m not the strongest me but I’m not injured and I have an amazing team partner who wants to do this with me.

However, it was never an obvious decision to travel to Italy with a 12 week old baby to participate in a race. We had many thoughts back and forth.  It was not until the last week before the race we took the final decision to go for it. Our little group of myself and my little boy, Annika and her youngest daughter left at 5am Friday morning for the airport. About 12 hours later we entered the little village Finale Ligure.

Travelling with an infant requires some more pieces of luggage than the ordinary backpack.

The journey was long but went very smooth and after a good night of sleep (first and only time baby slept for 6 hours w/o eating!) we were as ready as we could be.

After we had left our kids in the safe hands of Carolyn (our fantastic babysitter of the day) we had exactly 8 minutes to start. Time to start focus on ourselves and our race. Before we went over to the start line we made a quick check on our preparations. Everything was in place except that I had forgotten our soft bottle. “Ok, we have to drink more at the energy stations”, we said to each other before we grabbed an extra gel to make up for the fact that it now was more than 4 hours since the tea-and-croissant-breakfast.

The start went off and we followed our plan to use the first running and swim section as a warm up. A fast male team disappeared in front of us but we had good company with the second male team.

The first half of the race was mainly swimming sections. The water was warm and choppy and pretty nice until the fourth swim when we swam into a bunch of what I first thought was leafs. “Oh, there are red autumn leafs here as well”, I thought. But then I felt the first sting followed by a second, a third.. We swam into a huge shoal of jellyfish. After the 10th sting I got quit stressed and started to think about how we would ever reach the shore again.

Photo: Jean-Marie Gueye

We still had a 1.5km swim coming up. We entered the water together with the first men team and it felt good to have company in the water on this section as we were about to rounding a huge cliff. Also here there were plenty of jellyfish. The men team were screaming loud but Annika was strong as usual and fought hard trough the stingers without losing any speed.

She literally pulled me through the shoal of jellyfish as my lack of swimming took its toll. The stingers was not the only challenge at this section. Rounding the cliff we faced the strongest current I ever felt. Even if we pushed ourselves to the limit the cliff hardly moved. It almost became ridiculous after a while. This section, the longest swim section, took nearly double the time we had estimated.

Photo: Jean-Marie Gueye

Tired and low on energy we eventually entered the beach on the other side of the cliff just before the male team.

The longest running section with the most altitude meters was coming up. Normally my favorite. The guys put up a higher tempo and I wanted to follow but realized pretty quick I didn’t had the extra gear to put in. We slowly lost distance to the guys in front of us and started focus on just getting back to the finish line as soon as possible.

By now we had done ¾ of the race and we understood it would probably take us another hour to the finish line (i.e our kids). Here I had to fight with my mind to keep focus and not panic over the insight that we would stay 30 minutes longer on the course than expected. In real life 30 minutes is not a long time but these minutes were long and mentally painful. I had to force myself not getting too worried about how my baby was doing.

Photo: Jean-Marie Gueye

As soon as we passed the finish line I think we stopped just 20 seconds for the photographers before we went straight to the hotel where the kids were staying. Baby had slept most of the time and was probably not aware of that I had been away.

We were happy to stand on top of the podium but the biggest victory was that we managed to accomplish the race, the journey and everything around it with two happy kids.

Photo: Jean-Marie Gueye

The race was well organized with plenty of marshals out on the course. There were lead cyclists guiding us through villages and jetskis/sup paddlers in the water. The race director Matteo Testa was very accommodating and helped out with our logistics around the race. Matteos wife, Carolyn Clark, made a fantastic job taking care of baby while we were racing. Having a 6 month old baby girl themselves they understood my situation and I even got information out on the course from Matteo that baby was doing fine.

I managed this race mainly thanks to the support I received from my mom friends around me. I was a bit nervous telling my friends about my plans to go racing and it was such a relief that they both understood me and encouraged me to do this. And the race was a highlight for me. After this weekend it felt good to go back home doing ordinary stuff such as cleaning, baking, cooking and so on. Of course it was a challenge but I think it’s good to get out of the routines every now and then.

Usually it is the competitive instinct that drives me through challenges on the course, but I guess this time it was the mom feelings that was the strongest drive.

Photo: Jean-Marie Gueye


We are stumbling through the tough terrain of sticky bushes while looking for the ribbons. I want to increase the speed but immediately I lose sight of the markers and we have to slow down. It’s with great relief we reach the trail and start moving fast forward again. We can see several ribbons at one spot and I turn to the left and put up some more speed on the fast trail. It’s only 2 km left of the course and we’re looking forward to  soon reach the finish line. After a while Annika asks: “Have you seen any ribbons?” She is worried. And rightly so…

Arriving to Gothenburg I felt very excited to race. I was back into the routines after holiday period with a good amount of training done. Öloppet is a great rehearsal for the big race coming up in September. The archipelago outside Gothenburg offers car-free-islands, smooth cliffs, nice trails and a salty sea . But also a lot of asphalt running.  I see Öloppet as a “light” or compressed version of ÖtillÖ.

Annika and I planned to start rather offensive. We knew there is a short but very smelly swim section in the first hour and our ambition was to not have too many teams stirring up the mud before us there. It all goes better than expected when we find ourselves in the back of the front group during the first 1km swim.

We keep our position from the water until the stinky section. Unfortunately I manage to get stuck with the cord and pullboy while we jump into the dirty water. Poor Annika try to get us over asap while I’m more fiddling with my equipment and focusing on not swallow any water than swimming.

The following swim sections are just wonderful with my strong teammate Annika making a great job in the front. No jellyfish in sight and balmy water. Just amazing! Running on the dry cliffs is also very nice and above all there is a fantastic audience cheering on all islands. Feels like everyone living on the islands are positive to the race and welcoming us racers with open arms (and sometimes with their own liquid station!).

My favorite section of the race is probably the island hoping that comes just after half of the race. We are passing by small cliff islands with short swim sections in-between. Here we are in good company with some men’s team.

They are faster than us on land and in the water but they use more time to get in and out of the water. We are more or less racing neck to neck before they leave us behind on the next long run.

After 4 hours of hard racing in the warm sun we have only 5 km running left. It’s here the bushy terrain starts and the ribbons that suppose to guide us through it are hard to follow. As we reach the trail we set up a higher speed until Annika asks me; “Have you seen any ribbons lately?”. When there is just one trail without crossings or options it is normal with less ribbons, but I agree that it starts to get worrying. We pass a tourist couple and while running by I ask them if they have seen any other racers. We don’t get any response. I convince myself that this is the only obvious trail to follow but I still have that bad gut feeling. Annika asks again; “Are you sure this is the right way?”. No. I’m not.

We stop and turn around. We meet the couple again and I repeat my question, this time in English; “Have you seen any other runners with a race bib?” – Yes, but not here. They are running over there…” We don’t have time to stop and look back to see were they are pointing, we already know..

Soon we are back at the spot with many ribbons and we find the correct crossing. Heading out on the right trail we dont know if we are still in the lead or not. 30 minutes ago we were told we had a 5 minute lead down to the chasing women’s team, Team Garmin. We are aware of that we have spent some minutes on the mistake and all we can do now is to push forward again as hard as we can.

While finally reaching the finish line we are quite relieved to hear the speaker announcing us as the winners. After our little de-tour we had only 90 seconds down to the second team.

A good reminder that a race is never finished until it’s finished!

Article about Öloppet in Swedish:

ÖtillÖ Engadin Swimrun

My fourth consecutive start in ÖtillÖ World Series Engadin.

I still remember the first time Carolin and I did the race in 2015. That it was so cold in lake Silvaplana that we needed half an hour in the bathtub afterwards. How we decided to race in wetsuits with long arms due to this but changed our mind in the last minute. The whole race was simply a great adventure (Link to my 2015 race story)

Doing something for the first time enriches my experience and creates memories. That is one of the reasons why I try to find new races every season. Exploring and racing in new places is a big motivation. But there are also a few exceptions. Somehow I keep coming back to Engadin (race story from 2016 and race pic 2017) The Engadin valley is a very beautiful place and it is easy to travel here with the whole family.

Grandparents, uncle and our son on the race course in Engadin.

Coming back to our first race three years ago I remember how we reminded each other to look at the scenery while running. How we survived the long ice cold swim in the St Moritz lake by looking at the mountains while breathing. Today I know the course very well and my experience of the course differs from my first years.

Knowing the course  means different expectations. I know that the swims are icing cold, that the hills are steep and I don’t get surprised when the first section of the race above 2000m is making me me feel sick due to the altitude.

Is it boring because you know everything? Well, it’s still a race and everything can happen during the five hours we are out there. This year we were really expecting and hoping for an exciting race but it didn’t quite go as we wanted.

Our game plan was to start defensive on the high altitude section to have rather fresh legs for the remaining hours. I felt pretty bad in the first 30 minutes of the race so I was happy that Daniel did not stress and kept a low pace. When Thule and the top male teams ran away from us we didn’t pay much attention to this. Feeling assured that we will be able to catch up later.

Coming down to the second swim after about one hour we saw 5 teams joining the water together about a minute before us. “Hm, it could have been good to be in that group..”.  I looked back but did not see any other teams around us.

Slowly but steady we lost time to the top teams. Legs felt good but our expected acceleration never really took off. We managed to improve our time from last year with 7 minutes. But If we had known beforehand that we would be swimming and running more or less alone the whole 46 km course with a big gap to the 2 top male teams and the first mixed team, and a big gap down to the chasing teams we had probably changed our tactics to a more offensive approach. It’s not a guarantee that it had been more successful though.  We passed two of the men teams who did a too offensive start. The mountains and altitude are unforgiving if you cross the limit. But at the same time, balancing on the limit is also creating experiences and memories.

Swimrun the Riviera

Do you want to extend the swimrun season? Go to France! Last year Annika and I raced our first French race Swimrunman in April. Daniel and I ended our season in November on the French Island La Reúnion and last weekend it was time to hit the Riviera to get season 2018 started.

I have positive experience from racing in France. It’s a good atmosphere among the racers and the organizers are very dedicated. Swimrun the Riviera is no exception. The event is well organized and we were well taken care of by the organization.

Photo: Hiep Images

As always an explosive start. Lucky there are photographers that captures these moments. I’m always so focused while racing that it takes me probably one hour into the races before I start to lift my eyes and take in the surroundings.

Photo: Jean-Marie Gueye

The race was about 7km of swimming and 21km of running and took off at 7 in the morning. We followed the coastline from the old town in Nice towards Monaco. I expected it to be quite exploited but even though most of the trails are man-made they feel natural as they follow the terrain.

Photo: Christophe Poyer

We stayed close to the coastline almost all the time and were spoiled with beautiful scenery when we looked up. The morning hours were calm; no wind and morning sun.

The entire course was unmarked. We had some concern about this before the race but the organization assured us that it would be pretty straightforward and if not, they use marshals to point out the way. At the long swims (1000-1500 meters) the organization would use boats to lead us in the right direction. Previous experiences from this type of setup has not always been so good as the boats that should guide us sometimes forgets that we are navigating after them. The Race directors listened to our concern and delivered a very good assistance and guidance where it was needed so we could focus on racing and moving forward as fast as possible.

Photo: Jean-Marie Gueye

The last part of the race included three swims 1100m, 1500m and 500m with short but technical rocky passages in-between. A rather tough section if the weather had been bad but we were lucky with sunshine, no wind and 16 degrees in the water.

Photo: Jean-Marie Gueye

On the short running sections we were passing some small isolated nudist beaches. It was very technical running to get there and I guess the sunbathers didn’t expect this rush of people running by. I felt sorry for the naked meditating man who must have been constantly interrupted by all of us running by in our wetsuits. At some points it was so narrow between the rock wall and the water that we more or less had to jump over a naked woman as we came in high speed. All went well though.

Photo: Christophe Poyer

Annika and I were racing close to our fellow competitors in the Ticino Coaching team during almost the whole course. On the last swim we were swimming side by side and entered the beach at the same time.

Photo: Jean-Marie Gueye

The last run was 2,5km with 400 altitude meters along the “Nietzsche footpath” up to the finish line in the beautiful mountain village Eze.

Photo: Jean-Marie Gueye

 Annika and I pushed hard to gain distance to the other teams and when we crossed the finish line we were both super happy of our performance.

Photo: Christophe Poyer

We managed to take the third place overall and win the women category.  It was our first race of the season and although the result itself was not the focus, we had a good flow throughout the race. A positive start of the season.

Thanks Jean-Marie (picured), Christophe Poyer and Hiep Pictures for great pictures from the race

(More than) Swimrun on Réunion Island

It’s almost noon. Daniel and I have increased our speed the last hours to make the appointment. The race organization will pick us up at 12.00 and we are unsure how close to the summit we are due to the heavy fog we just entered. We are close to sprinting the last climb up to Le Maido when we suddenly meet a man and a woman on the trail in front of us:   –Daniel, Kristin?! Good to see you!

24 hours earlier, Yann – the Race Director behind Citroën SwimRun Réunion, picked us up at the airport on the other side of the island. Yann offered shower and a map, and drove us up to the rim of Mafate Cirque, a massive crater valley. From here on we left all roads and amenities behind us and entered a landscape with more than 200km hiking trails, some very small “villages” and an AMAZING scenery.

After we crossed Mafate by foot and met the race organization at Maido, they took us down to the coast to the press conference at Citroën Centre (main sponsor of the race). We got the opportunity to meet the famous athletes David Hauss and Cédric Fleurton and talk to the local newspaper and TV. We were also offered a car to keep for the rest of our stay to continue exploring the island after the race.

Coming down to the coast from the mountains meant a huge difference in temperature. At lunchtime, the next day, we got a sense of how it will be to race in 30+ degrees without any shadow. Hot! Water temperature was 25 degrees and did not offered any cooling. But it didn’t really matter as it was so nice to not freeze while swimming.

At race day we all gathered at Saint-Gilles-Les Bains in the morning and temperature was already rising. We were a strong field of 220 swimrunners ready to start the 24 kilometers of running and 6 kilometers of swimming along the West Coast. It was a strong lineup including two Olympic triathletes and an Xterra winner.

The race started with a 6 kilometers beach run. David and Cédric took off and were flying above the sand. Daniel and I were running in the chasing group of 4-5 teams.

It was hard to find the best line to run along the beach and sometimes it was better to run just at the water line. Anyhow, running on sand beaches is tough so I was soon looking forward to the next section, almost 3km swimming with just some short beach runs in between.

The first swim was 1600 meters but felt like 300 meters. It may have been all the colorful fishes and corals that stole some of my attention.

As Reunion Island is one of the most shark infested spots in the world with many deadly attacks since 2011, all swimming/surfing outside the coral reef is forbidden. That meant that all swimming took place in the lagoons inside the coral reef. A fantastic experience for us who are used to swim in pitch black lakes.

During one of the swims a man at the beach suddenly started waving and shouting to us. We stopped and looked up. My first thought was sharks!! But the man just wanted to direct us closer to the beach as the water was deeper there.

 Swimming in coral reef meant a new challenge for us as we had to find the best way through it. Sometimes we were so close to the corals that we were almost touching them and we could not just swim straight but had to navigate our way forward where it was deep enough to be able to swim.

By the end of the race we were racing close together with a team with great trail runners, the young Arnaud brothers. I  love the excitement of racing close to other teams.

The last section included two shorter swims and a 5 kilometer run. We had some advantage but we could see them behind us. Daniel started to get overheated and were slowing down. I got nervous that the strong runners would soon pass us but I felt strong and pushed harder so we would not get caught.

We managed to keep our lead all the way to the finish line and finished just two minutes ahead of them.

David and Cédric took the overall win and we were super happy to be the first mixed and second overall team to cross the finish line.

The race organization had made a great job; the course were clearly marked all the way with many volunteers along it and the finish area gave the feeling of a big party.

Photo: Gwael Desbont

The race took about four hours but we felt good afterwards and after the price giving ceremony we drove straight up to the mountain village Cilaos. Or straight might not be the correct word. The road up to Cilaos is well known for its 450 hairpin bends. It was  also heavy trafficked and a heavy rainfall that started a rock fall on the car next to us made the journey even more exciting.

Well needed break.. 

Arriving to the little village Cilaos made it all worth the adrenaline filled drive though. We stayed at a fantastic place and enjoyed the evening there, but prepared for an early morning. We set the alarm at 5 but we both woke up at 4 the next morning. We (or at least I) were happy to start our climb to Piton des Neiges earlier than planned.

Piton des Neiges is a 3070m high volcano, the highest point in the Indian Ocean. Most people hike up to the peak in two day as they sleep in a Gîte 2500 meter above the sea and start the last ascent very early to see the sunrise. Even though we were not aiming for the sunrise it was still good to get an early start to reach the summit before the clouds.

On our way up we were lucky to meet all sunrise hikers on their way down. This meant that we got to enjoy the peak all by ourselves for some hours. As we had no rush going down we even took the opportunity to take a longer nap at the summit. We woke up by a rather strong sun and realized that we probably needed to get down below the clouds again to not get sunstroke.

I wish we could have stayed another week(s) in Cilaos but in the afternoon it was time to face the 450 bends again. At least there was no rain this time. We arrived at the South coast in the evening and got the opportunity to spend some more time with David and Elise who we met 5 days earlier at the summit of Maido. This couple raced ÖtillÖ in Stockholm in September. They were lucky to catch one of the extra released spots and therefore only got 5 weeks’ of preparation.

Swimrun on Reunion Island was different from what we are used and I tried to prepare by doing hot yoga and other training in 40 degrees. It’s different for us but not really hard to adjust to. These guys on the other side, are used to swim in water temperature of 25 degrees and had to adjust for a race with water temps slightly above 10 degrees. Listening to their story and how they prepared for the ÖtillÖ race makes me impressed by their performance in the Swedish Archipelago.

We got the opportunity to join David and Elise for their morning swim in the ocean the next morning. It became more of fish spotting than swimming for us tourists though.

The rest of our last day we spent bathing in waterfalls, visiting a beach with green sand and driving on roads over fresh (2007) lava fields. 

Our tour then ended as it once started six days earlier. Yann, the race director, met us at his place where we repacked, had a shower and then he dropped us off at the airport. Best support and hospitality from a great swimrun community on the other side of the globe. Thanks!

Victory ÖtillÖ Swimrun World Championship 2017

In stormy and rainy conditions Annika and I managed to defend our world champ title from 2016.

We came well prepared to the 75km race over the 26 islands in Stockholm Archipelago and it was with excitement we were standing at the start line.

Combining quite a few training sessions out in the Archipelago together with top results in all ÖtillÖ series races we were ready for the BIG race.

There are many swimrun races around nowadays but there is only one ÖtillÖ and the original course in Stockholm Archipelago is one of a kind. Winds of 20 knots and a rough Baltic Sea made the experience even more special this year.

Thanks to all my family, friends and sponsors who believe in me. Having Addnature and Campz behind me is invaluable and it’s encouraging meeting representants from these companies out on the course cheering on us!

I wrote long posts about my previous ÖtillÖ races in 2016 and 2015 in my blog but it’s hard to describe the experience in words. This year the weather played a factor in the race and it might be easier to understand from the short video clips:

Swedish National TV: SVT Sporten


Fredrik Wannersted: ARK Swimrun


2017 ÖTILLÖ Swimrun World Championship – ATHLETE INTERVIEW

Two weeks before the start of ÖTILLÖ I was asked some interesting questions in a pre-race interview

Original source: ÖtillÖ World Series

ÖtillÖ – The Swimrun World Championship

Sandhamn måndagmorgon 6.03

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Ett myller av amfibiemän stormar fram genom skogen över Sandhamn. Jag och Annika kör en hyfsat offensiv start för att få bra fötter på första simningen och löpningen går helt enligt plan. Jag springer bredvid Daniel uppe till höger i bilden och tänker på att det är sista gången jag kommer se honom de närmsta nio timmarna.

I samma ögonblick som vi hoppar i vattnet ser jag min föreställning om att få en bekväm resa över fjärden krossas. Vi har 200 personer bakom oss som också vill ligga på de första grabbarnas fötter. Det är simmare till vänster, höger och ovanpå mig. Alla utrustade med paddlar och skor. Panikkänslan är nära men jag är tacksam över att jag har starka Annika med mig som opåverkat tar oss framåt de 1800 m över fjärden.


Uppgången sker under nästan samma kaos som vi hoppade i men vi kommer upp och nu är det dags för mig att göra frontjobbet. Utan att stressa kan vi passera en del lag över klipporna.


Vi har ett damlag framför oss efter första simningen. Amerikanskorna Sara McLarty och Misty Becerra har VM medaljer från Öppet Vatten Simning, men här på land är vi snabbare och kan gå om och långsamt fortsätter vi utöka avståndet mot de jagande lagen.


Vi når första sprintpriset på Runmarö efter knappt två timmar och allt går enligt plan.

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Andra sprintpriset, Addnature Sprint prize, är vid energistationen på Nämndö och vi lyckas plocka hem det också. Snart fyra timmars tävlingstid och vi har en ledning på nästan 7 minuter före lag Head Swimming med Bibben och Maja.


Foto: ÖtillÖ – The Swimrun World Championship

Vi har kommit drygt halvvägs på banan och vi närmar oss den beryktade grissimningen.

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Simningen från Mörtö klobb till Kvinnoholmen är ett tufft parti men jag blir glad när vi springer ner för klippan och både hör och ser två glada killar i kajak på vattnet.


Min vän Jörgen har paddlat ut med en kompis för att heja på både oss och Daniel och Lelle och det är så tacksamt att de dyker upp på de tuffaste partierna.


Strömmar, vind och vågor gör alltid denna simning lite extra jobbig i verkligheten än vad en 1500m simning är på pappret. Återigen tacksam att jag har Annika som ligger först och håller både fart och riktning. Det blåser 10-11m/s och även om övriga simningar varit lugna kan man vara säker på att ”grissimningen” aldrig är det.

Annika simmar som en drottning och vi är snart ikapp ett herrlag som vi lägger oss bakom. Samtidigt hänger Staffan och Marika på oss och vi sex bildar ett tåg som går rätt snabbt över till fjärden .


Jag känner ändå på löpningen efteråt att jag har slitit på simningen. Jag spänner mig i vågorna och skippar att gå upp och andas ibland så istället för tre-takts andning blir det femtakt många gånger.


Foto: Linus Ahlberg

Runt hörnet väntar dessutom ytterligare 1000m simning på oss. Som tur är har vi sällskap av vår grymma hejarklack hela vägen över. Ser Jörgen och ser att han ropar och hejar på oss. Svårt att höra i vattnet men precis som alla andra hejarop från vänner och bekanta längs banan, ger hejaropen oss mycket energi!


Trots det förstklassiga publikstödet så är denna simning den tuffaste för mig. Stökig och vågig och jag sliter hela vägen. Får inte till den avslappnade simningen som jag vill och skulle behöva ha inför Ornö där 20km väglöpning väntar.

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Kommer upp ur vattnet och det är min tur att hålla fart. Det går sådär, jag är för påverkad av vågorna. Har mjölksyra i hela kroppen efter de två simningarna och vi måste sänka farten.


Foto: Henrik Kindgren

Jag springer långsamt och försöker få i mig energi. Jag är trött och jag är nu också mycket väl medveten om att vi tappar tid mot de starka tjejerna Ulrika och Helena i Team Icebug som jagar oss. De är duktiga simmare och löpare och det går inte att tappa för mycket fart om vi ska hålla undan för dem.

Det är aldrig roligt att dippa under ett lopp, men jag har varit med om det tidigare och jag vet hur jag tar mig ur det. Jag fokuserar på att bygga upp energin igen med gels, salt och vatten. Annika är fortsatt stark och går fram och ger mig draghjälp istället för att vi ska sänka farten för mycket.


Foto: Henrik Kindgren

Så småningom börjar jag komma tillbaka och en oväntad men otroligt välkommen dusch- och energistation halvvägs på Ornö är precis vad jag behöver. Jag är fortfarande sliten men efter Ornö kyrka kan vi öka farten igen och avståndet till jagande lag växer lika snabbt som det krympte en halvtimme tidigare.


Foto: Henrik Kindgren

Precis innan vi går in i skogen på Ornös södra spets möter vi Magnus. Bara att se honom ger mig mycket inspiration att hålla uppe farten. Magnus är en grymt snabb bergslöpare som haft en del otur med skador men kommer ändå ständigt tillbaka oavsett och är alltid glad och positiv. Han berättar att Daniel och Lelle precis har vunnit. Under 8 timmar dessutom! Det känns jättebra men samtidigt är jag för fokuserad på vårt race för att kunna ta in det han säger helt och hållet. Här går vi nämligen in i den sista delen av banan.


Foto: Magnus Jensen. Jag och Annika ute på loppets mest efterlängtade simning 

Sista timmen på banan är den absolut finaste! Korta simningar och obanad löpning rakt över öarna.


Foto: Linus Ahlberg

Vi springer på Tobias som jobbar för filmteamet. Han är en duktig orienterare och multisportare och dyker ofta upp på de mest oväntade ställena på banan och springer alltid i full fart BAKLÄNGES över rötter och stenar och filmar oss. Han säger att det är lugnt bakåt och att vi har tid att njuta nu och titta på utsikten. Jag hör vad han säger men att lyfta blicken orkar jag inte.


Foto: Tobias Öström – När jag såg bilden efteråt förstod jag varför Tobias bad oss titta upp

Vi räknar ner. Tre öar kvar. 23 passerade. Två korta simningar.


Snart springer vi upp på Utö och vetskapen att det bara är tre km grusvägslöpning mellan oss och en mycket efterlängtad mållinje gör att de stela benen känns lite lättare.


Det tar 9 timmar 32 minuter och 3 sekunder för mig och Annika att tillsammans ta oss de 75 km från Sandhamn till Utö Värdshus. En timme snabbare än något damlag någonsin gjort tidigare under de 11 år som loppet körts.


Efter Ornö Kyrka lyckades vi öka farten igen så pass att vi drygade ut avståndet bak med ytterligare sex minuter och i mål är vi till slut 12 1/2min före Helena Sivertsen och Ulrika Eriksson i Team Icebug.


Det är jättekul att vi lyckas förbättra damrekordet med så pass mycket. Samtidigt så hade jag hoppats på att vara starkare på Ornö. ÖtillÖ är ett speciellt lopp där det är lätt att komma för nära gränsen. Samtidigt bidrar det också till tjusningen med att tävla i par. Med en stark lagkamrat vågar jag balansera på gränsen.

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Jag och Annika hade inte mycket tid innan start att köra ihop oss men vi tog alla möjligheter att träna tillsammans och även åka ut och träna på banan under helgerna. Det bidrog nog till att vi lyckades så pass bra. Tyska NDR dokumenterade ett av våra träningspass på banan här i programmet Ostsee Report. Inslaget börjar 28 minuter in i programmet.


Det är mycket det här jag gillar med swimrun och just ÖtillÖ. Träningen inför loppet är väldigt rolig och jag får möjlighet att uppleva och utforska Stockholms vackra skärgård för egen maskin.

Stort tack till alla ni som hejade på plats och som följde oss på websändningen under dagen. Tack till vår fantastiska familj som ställer upp och tar hand om mitt och Daniels lilla hjärta under tiden vid tävlar. Tack till Addnature för att ni tror på mig.


Foto: Linus Ahlberg

Costa Brava Swimrun

Swimrun i Spanien. Swimrun i en semesterbroschyr!

Beskrivs bäst i några bilder


Foto: Andres Nunez – Last Race Studios

 Små öde badvikar och branta klippor uppblandat med välordnade promenadstråk och semesterorter. Katalanska kuststräckan norr om Barcelona bjöd på en härlig mix av tävling och semesterfirare.


Foto: Jordi Santacana

Kuststräckan är böljande och det var få platta partier. Upp, ner, simma, upp, ner, simma. upp, ner..  1500 hm motsvarar nästan ett alplopp


Vi passerade en del fin natur längs banan med några små idylliska badvikar. Största delen av kuststräckan är dock väldigt exploaterad. Hotell, restauranger och väldigt många trappor


Vackrast var det under vattenytan.  Simmade i korridoren mellan branterna nedan. Att få simma i såna här miljöer gör det så värt allt slit i bassängen.


Jag och Desiree gjorde ett riktigt bra lopp. Full fart i vattnet och starka löpningar resulterade i en seger.


Då vi genom hela racet hade tryggt avstånd bak mot tvåorna och treorna så slappnade vi aldrig av utan fokuserade på att slå så många herrar som möjligt.


Foto: Andres Nunez – Last Race Studios

Något vi lyckades bra med också. Fyra herrlag före i mål.


Swimrunsäsongen 2016 har startat!


En enkel (och inspirerande) vardag


Träna, äta, sova, leka. Så har dagarna sett ut de senaste veckorna.

När fokus är att få till bra träning, är det en förutsättning att allt runt omkring fungerar. Det underlättas mycket av att allt är lättillgängligt här, allt från restauranger och matbutiker till gräsmatta och lekkamrater för lillgrabben. Mormor och morfar trivs lika bra som oss på Playitas och tack vare deras hjälp har vi de senaste dagarna även lyxat till det med ovärderlig ostörd nattsömn. (Alla småbarnsföräldrar förstår värdet i det)

3Mormor och morfar som vi har att tacka för både bra träning och bra vila

Att ha alla praktiska faktorer på plats är en sak. Sen underlättar det såklart också att normalbilden på Playitas är att hit åker man för att träna. Ingen trängsel där man får ursäkta sin framfart bland lösa hundar och söndagsflanörer..

4Simbassängen och aerobicpasset är populärare än solstolarna

Här springs det från soluppgång till solnedgång, kolfibermonster för hundratusentals kronor trängs på vägarna och motionärerna i Ironman finisher t-shirts tränar jämsides med OS-hopp.

5Även neoprenmänniskor har blivit en del av normalbilden i byn

Att träna med andra atleter ger inspiration. Många hänger här under vintermånaderna och även om vi tränar mot olika discipliner går det ofta att synka träningspass ihop.


Och ja, att bli frånsprungen är också inspirerande. Ibland är det just det som krävs för att bli snabbare.8

Sen måste jag väl medge att det kanske inte krävs någon större motivator att traska iväg till bassängen såna här morgnar..


Just nu har vi det nog nästan lite för bra här. Vinden har mojnat, sikten i havet är glasklar och största problemet är att man råkar simma några minuter för länge..


Med träningen utanför dörren..


Vi har rätt bra vardag hemma. Simträning innan jobbet med inspirerande simgrupper, skön cykelpendling till jobbet (speciellt nu på vintern då det inte är någon trängsel på cykelbanan), hinner oftast med lunchpass på jobbet och sen träning hemma i skogen efter jobbet.

Varför åker man då på träningsläger?

IMG_0231Inte bara för att skaffa sig sim-bränna..

Förra vintern var jag mammaledig och passade på att resa väldigt mycket. I år var jag väldigt länge inne på att vi inte skulle åka iväg någonstans utan njuta av vintern hemma. I takt med att temperaturen sjönk och barnbacillerna frodades så ändrades mina tankar och vi bestämde oss för att tillsammans med mina föräldrar att åka till Playitas.

I måndags landade vi i solen och det kändes så bra att vara tillbaka igen

IMG_9953Mysigt välkomnande!

Under vinterhalvåret är Playitas ett säkert kort. Det är en relativt kort resa, lagom varmt för att orka träna hårt och framförallt är det grymt smidigt med en träningsanläggning där allt finns inom räckhåll när man reser med småbarn.


Vi tjänar ovärderlig tid på att inte ha någon transportsträcka till träningen, tid som kan användas till återhämtning. Oavsett om vi ska simma, cykla eller paddla surfski är det bara att kliva ut från lägenheten och sätta igång.

Uppe på favoritkullen 10 min från lägenheten

Det som känns extra bra med denna resa är att se hur lycklig vår lilla kille blev av att kunna springa ute utan overaller och stövlar. Tidigare har han ju varit så liten och mest bara hängt med oss. Kul att vi kan kombinera hans för tillfället stora intresse att gräva i sand och plocka sten med våra aktiviteter.


Så mycket annat finns det inte att göra på denna lilla vulkan-ö men det är ju precis så vi vill ha det. Iallafall en vecka till!

Svensk Mästare

Känns alltid bra att avsluta säsongen med en titel, men största anledningen till att vi körde sprint-SM i nu i helgen var för att få lite färsk tävlingserfarenhet av multisport inför nästa säsong.  Det har varit mycket swimrun i höst och då känns det viktigt att även få in ett multisportrace nu när vi går in i vinterträningen.

528580_446013495449449_543607528_nDen här säsongen har varit fantastisk. Har kört 13 tävlingar och lyckats vinna 10 av dessa. Jag har sprungit över fantastiska berg, simmat i alpsjöar och paddlat snabbare än någonsin tidigare.


Självklart har jag haft motgångar också under året. Tänker framförallt på ÖtillÖ men även den skada i foten som jag fick i juni. Den påverkade inte tävlingsschemat men var inte en optimal start på sommarsäsongen.

fotSnabbt tillbaka på banan tack vare AccessRehab

Året som gått har varit lite annorlunda än tidigare, dels har jag varit mammaledig från jobbet fram till september och dels har jag inte kört någon Adventure Race tävling utan istället valt att fokusera på multisport, trail run och swimrun. Mammaledigheten har möjliggjort att vi har kunnat resa väldigt mycket. Vi skippade egentligen den regniga vintern i Stockholm helt och sedan har det fortsatt med mycket resande under tävlingssäsongen också.


Det är lite tuffare att resa och tävla med en ettåring jämfört med att åka själv. Återhämtningen efter tävlingarna blir inte optimal, men samtidigt ger han så mycket energi så det blir plus ändå.  Självklart är det annorlunda att tävla och träna när man har barn men jag har inte upplevt det som något hinder som det ibland kan framställas som.


Genom att jag satsat på flera grenar har säsongen varit väldigt intensiv. Under hela sommaren har i stort sett varje helg varit uppstyrd med antingen tävling eller någon form av förberedelse inför tävlingar. Därför har jag nu innan SM haft några lugna veckor i september och det har känts väldigt lyxigt att inte resa utan bara vara hemma.

IMG_8793Jag uppskattar så otroligt mycket att vi har skogen bakom husknuten och kan enkelt gå ner med kajaken till sjön och framförallt  alla träningskamrater runt om i krokarna.

Borta bra men hemma bäst!

När det inte går som förväntat..

ÖtillÖ! Äntligen skulle vi få stå på startlinjen. Även om det här är min första swimrunsäsong har jag och Carro ändå väntat ett tag på just ÖtillÖ. 2013 skulle vi egentligen ha gjort vår premiär men vi drabbades av en skada innan start. 2014 var det väl inte så mycket tankar på ÖtillÖ då jag födde barn ett par månader innan, men då vi tog emot Daniel och Lelle som världsmästare på Utö kände vi båda två att kan de så kan väl vi också.

10390000_10154576600500346_8945417553477040122_nSagt och gjort. Swimrunsäsongen 2015 var ett faktum. Som jag skrivit tidigare har jag inte direkt någon naturlig fallenhet för simning. Simträning är tufft för mig. Är många gånger jag önskat att jag kunnat springa eller paddla mig i simform. Det är då det har krävts en tydlig målbild för att simpass ska bli av. En bra prestation på ÖtillÖ har varit mitt mål denna vinter.

Säsongen startade i maj. Blev en överraskande seger i Utö Swimrun där alla våra tuffaste motståndare var med. Dock var simningarna korta och vi hade fördel av vår löpstyrka.  Vi lyckades ta ytterligare en seger i Engadin Swimrun, trots längre simningar och rejält kallt i vattnet. Följde upp med en vinst i Höga Kusten Swimrun i storm och oväder.


Än så länge har allt gått på räls, bara säsongsavslutningen kvar. Den tävling som gjort att jag faktiskt kommit iväg till simhallen under vintern. Kändes bra innan start. Ingen extrem värme eller kyla som i Engadin, en hel del blåst och vågor men inte värre än ovädret under Höga Kusten. Vi var förberedda på att forcera Stockholms skärgård precis som vi gjort på tidigare race.

Jag såg framemot att få gå i mål på Utö, att vara så där härligt trött som man bara kan bli efter ett heldagsrace och att få umgås med alla sköna swimrunmänniskor på banketten. Det blev en målgång, och en trött kropp. Dock saknar jag både den härliga känslan och festen efteråt.  De jag umgicks med efter målgång heter Thommy, Per och Robert och utgör teamet Eventcare.  Iofs väldigt trevliga grabbar så jag kan inte klaga på sällskapet eller servicen! Jag låg på golvet hos dem i några timmar och blev mycket väl omhändertagen, fick både ett par påsar dropp i armen och färdtjänst hem till stugdörren

Dagen började ändå ungefär enligt plan. Vi tappar som väntat på den första långa simningen men avancerar stadigt uppåt på de tekniska löpningarna och tar över ledningen efter att ha avverkat 1/3 av hela banan.

P9070162Foto: Linus Ahlberg, Head Swimming Nordic

Känner redan från start att löpbenen inte riktigt är med mig idag och det är ett motstånd i kroppen som jag är lite orolig över. Men tiden går ändå snabbt och plötsligt har vi ett välkänt riktmärke framför oss; Grissimningen. Det går hög sjö och jag avundas inte Carro som ligger först och måste hålla riktningen i strömmar och vågor. Tjuvkikar ändå upp en gång och ser det gula skynket. Helt otroligt, snart har vi klarat av den på pappret tuffaste etapp och har bara det ”roliga” kvar.


Vi är riktigt kalla och stela men rätt glada när vi stapplar upp för klipporna. Knappt har vi dock hunnit upp på land så kommer ytterligare en långsimning, 970m. Ännu stökigare än grissimningen med kraftiga strömmar och vågor. Försöker titta upp ett par gånger men vet inte vart vi ska. Känns som att jag ligger i en tvättmaskin. Vet knappt åt vilket håll vi simmar.

Uppe på fast mark igen är det något som är fel. Är väldigt kall såklart. Det är svårt att utföra löprörelser med stela ben men löpningen blir än mer avancerad i och med att hela världen snurrar och plötsligt ligger jag på backen.

Har ett tryck i nacken och lungorna och mår inget bra alls. Carro ger mig all energi hon har och jag äter upp allt vi har plockat på oss i våra dräkter under tiden vi sakta tar oss fram. Nu borde jag komma igen. Det är ju min favoritdel som kommer. 21 km löpning och sen korta ö-hopp in till mål. Men kroppen är helt kaputt. Ingen del vill egentligen röra sig och mina lungor vill bara hosta sig ut från kroppen.

P9070315Foto: Linus Ahlberg, Head Swimming Nordic

Vi försöker köra på men det blir inte bättre och jag är fortfarande helt vimmelkantig. Vi inser båda två att jag inte kommer komma igen. Både jag och Carro har tävlat över 10 år och även om vi är bra på att pressa oss själva vet vi vart gränsen går. Vår kamp om seger som vi var här för, är över. Vi reflekterar inte ens över när tjejerna passerar oss. Vi har påbörjat en ny kamp, att ta oss till Utö. Här betyder lagkänslan allting. Hade jag inte känt Carros stöd och att vi båda var inställda på samma mål hade vårt race tagit slut där.

Vi behöver inte säga så mycket, vi vet båda vad vi kör för och vi rör oss långsamt framåt. Många lag passerar, många frågar hur jag mår.

Efter två mil på land längtar jag till vattnet igen. Tänker att bara jag kan simma långsamt så kan Carro dra mig över. Och ja, Carro får dra. Hostan som jag har på land blir ännu värre i vattnet då det känns som lungorna drar ihop sig och jag tvingas lägga mig på rygg och hosta halva simningarna. Tänker på Carros axlar då hon har tävlingar i Kina nästa vecka och vänder runt på mage, håller ut så länge jag kan hålla tillbaka hostan men snart är jag tillbaka på rygg igen.

A8070173Foto: Linus Ahlberg, Head Swimming Nordic

Det tar tid och jag är rätt utslagen men vi når Utö. Bara 3km löpning kvar till målet. Knappt styrfart på mig men vi jobbar en lyktstolpe i taget. Joggar en stolpe, går en stolpe.. Med ett par kilometer kvar får vi för oss att vi har ett tjejlag bakom oss. Tidigare har vi knappt noterat de lag som passerat men nu är vi ändå tagit oss så här långt vill vi inte bli passerade på sista biten. Tar i allt jag har och försöker springa fler lyktstolpar.  Vi håller avståndet. Carro tittar bak, det är bara ett herrlag..Puh! I vanliga fall hade vi gjort allt för att komma före så många herrlag vi bara kan men det här var ingen vanlig dag. Det är en dag jag aldrig vill uppleva igen.

Våra oroliga grabbar tar emot oss i mål. Bokstavligen.


Vi har varit ute riktigt länge, över 11 timmar. Vi har tappat ner till en fjärde plats och det tog oss över fyra timmar att ta oss från Ornö till Utö, en sträcka som borde gå på under 3 timmar.

Hamnar hos Eventcare som hjälper mig tillbaka. De kollar puls, blodtryck och temperatur på mig efter en halvtimme. Apparaten hittar ingen puls. Inget blodtryck heller. Men död är jag inte, bara nedkyld, 34 grader i kroppstemperatur.

Med fler filtar, mat och dropp så stiger kroppstemperaturen till 37 grader och efter fyra timmar blir jag utsläppt. Efter hot från läkarna att jag får sova i deras stuga om jag inte piggnar till ytterligare lyckas jag både duscha och få i mig riktig mat.

Det är inte alltid det blir som man tänkt sig. Jag är glad över alla framgångar jag haft under säsongen men alla race är ett nytt race, oavsett historia. Det krävs att både kropp och huvud är med till 100% för att vinna.

Tack vare den fantastiska hjälp jag fick efter loppet från Eventcare har jag snabbt kunnat återhämta mig. Självklart revanchsugen men får hålla mig till tåls ett tag då årets swimrunsäsong är över. Dags att gå in i simhallen igen. Med nya mål i bakhuvudet..

Engadin Swimrun 2015, Foto: JakobEdholm.com

Engadin Swimrun 2015, Foto: JakobEdholm.com

Stranda Fjord Trailrace – Norges vakreste fjelløp

strandaFoto: http://strandafjordtrailrace.com/

Hemma igen efter fem fantastiska dagar på Norges vackra västkust.

IMG_6718Vi åkte till Norge för att köra första upplagan av Stranda Fjord Trail Race. Grymma arrangören hade ordnat med barnvakt så att både jag och Daniel skulle kunna springa men bara några dagar innan avresa blev Albin förkyld. Blev inte mycket sömn nätterna innan loppet och med tanke på att ÖtillÖ bara är två veckor bort fick vi revidera våra planer.

Albin var pigg och glad och brydde sig inte nämnvärt om att han var förkyld (förutom på nätterna) , jag var rätt tjock i huvudet och Daniel började känna sig tät i näsan så det var med lite osäkerhet vi startade resan. Allt flöt dock på väldigt bra och det gick otroligt smidigt att flyga till Ålesund och sedan ta bil till Stranda.

IMG_6151Så fort vi kom upp i bergen mådde vi alla bättre!

IMG_6330Vi ville självklart inte lämna bort Albin då han var snorig så han och Daniel fick agera hejarklack åt mig under loppet. Jag kände mig helt frisk inför lördagen men startade ändå tävlingen med annan inställning än jag brukar. Visste att jag behövde ha krafter kvar att stå emot lite baciller när jag gick i mål och inte kunde ta ut mig helt.

Banan var bara 33km men med 2600 höjdmeter på denna sträcka och en delvis teknisk fjällöpning så var det ett antal tuffa timmar som väntade i norska fjällen.

Det blir en häftig start på loppet med ca 500 hm uppför fin stig genom skogen innan vi kommer vi över trädgränsen och upp på bergsryggen med grym utsikt över fjorden.

IMG_6884Därefter brantar det på och det blir även klättring på alla fyra upp till första toppen, nästan 1500möh. Jag har sprungit en del skyrace i Alperna där det också är en del höjdmetrar, men skillnaden är att där följer man oftast stigar som går i slag, här var det inga slag. Bara rätt opp..

Det är mycket stenhoppande till nästa topp 1336möh innan vi springer nedför berget och kommer ner på myrmark. Springer förbi så fina hjortron.. Väldigt lockande då jag har slut på vätska. Hade hjortronen funnits längre ner när jag var ännu törstigare hade jag nog nästan stannat och plockat en näve.

Det fortsätter nedför en bra bit, hela vägen ner till fjorden igen. Min fina hejarklack möter upp strax innan vi kommer ner till byn. Har varit ute så länge så hälften har somnat..

IMG_2581Under loppet är man självförsörjande med vätska och energi men i Stranda på väg upp till sista toppen finns en bonus energistation. Tänker att nu är det ju bara en topp kvar och äter det jag fångar i farten.

Med facit i hand så är det ändå 1200hm kvar här och jag hade kunnat fylla på lite mer energi men finns ju alltid ett pannben att gå på när bränslet tar slut.

Det är en vacker stigning uppför Strandafjället men det är ändå väldigt skönt när jag ser toppen av sista berget och vet att jag bara behöver ta mig över det för att nå det hägrande målet på andra sidan.

IMG_2734Jag kan korsa mållinjen som segrare  i damklassen och med fem grabbar framför mig

IMG_2683Nöjd med att jag höll min plan så bra. Med tanke på mitt utgångsläge innan loppet var fokus att bara köra mitt eget lopp hela vägen. Jag hade fördelen av att ha kontroll över loppet från start och kunde hålla jagande tjejer på tryggt avstånd och behövde inte ta ut mig helt.

2Foto: Håvard Myklebust

Men det är ju inte så att jag inte blir trött av att inte maxa. Loppet är tufft oavsett hur hårt man kör och jag var rätt mör när jag kom i mål.

IMG_2696Fick bra mat i Roaldspaviljongen innan prisutdelningen och lycklig liten kille fick åka gondol både upp och ner för berget.

IMG_2590Största segern var att vakna upp dagen efter med lite stela lår men ändå känna att kroppen var pigg och att jag lyckats stå emot alla baciller. Vi tog en lugn dag och passade på att njuta av Trollstigen och Atlanterhavsveigen i bästa vädret!

IMG_6590Blev ett simpass i Atlanten, riktigt härligt. Lite ovan vid allt liv i vattnet bara. Mycket småfisk och maneter och jag väntade bara på att en stor torsk skulle dyka upp framför ansiktet.

Måndagen tog vi en tur på fjället ovanför Geirangerfjorden och jag hade så gärna missat planet hem..


Springa i berg är ren lycka!