Träningsläger på familjevis

 Sedan en dryg vecka är vi tillbaka i stan efter tre bra träningsveckor i Sydafrika. Boostade på D-vitamin, höjdmeter och simkilometrar har vi nu kommit in i vardagsrutinerna igen.

Tillbaka till transportträning, pannlampsträning och tidsjakt. Jobb, dagis och logistik för hämtning/lämning.  Och när schemat till slut verkar hålla kommer lilleman hem från dagis med feber och ställer all planering upp och ner. Allt är precis som vanligt!

Jag gillar min vardag här hemma (i alla fall när pusslandet går ihop) och vi har access till bra träningsmöjligheter. Vi tänker träning när vi tränar och när vi planerar veckorna men däremellan är allt fokus på potträning, tvåårstrots och livets måsten. Då är det riktigt värdefullt att få in tre sammanhängande veckor med lite mindre att tänka på. Att åka iväg från vardagen hemma gör att det är enklare att träna enligt plan, att orka göra träningen bra och framförallt att återhämtningen blir så mycket bättre.

Inga motivationsproblem att genomför simpassen i denna miljö

Vi är en familj där vi båda tränar och satsar även fast vi nu är tre. Det vanliga verkar vara att en person trappar ner och stöttar den som fortsätter tävla. Jag är glad att vi båda två har möjlighet och vill forsätta satsningarna. Hemma tränar jag och Daniel var för sig typ 9 av 10 pass och resterande 10% är vi med alla tre. Nu när vi åkte till Sydafrika hade vi förmånen att ha med sällskap och hjälp av mina föräldrar och Daniels bror som fantastiska barnvakter.Det innebär att jag och Daniel har kunnat träna tillsammans vilket både är sporrande och stöttande.

Efter de två senaste årens flängande hit och dit med barn har vi insett att det är lite mer energikrävande att resa med småbarn jämfört med att resa själv. Ödmjuka inför vår relativt långa resa denna gång valde vi därför att ta en ordentlig paus mitt i resan och sova en natt i Dubai.

Iallafall vi som inte sov på flyget såg fram emot att sträcka ut våra ben på hotellet.

Tack vare att vi delade upp resan på två dagar var vi inte förstörda när vi kom fram till Stellenbosch och kunde snabbt komma igång med träningen och utforska omgivningarna.

Vi valde att lägga boendet så att det skulle fungera bra både för barnvakterna och för oss, dvs. att ingen av oss skulle vara beroende av bilen för att ta sig ut och att vi alla skulle kunna starta träningen från huset. Vi har det så hemma och det är räddningen i vardagen. Att ha skogen och sjön utanför huset är ovärderligt. Att vi här i Stellenbosch kunde dra ut på en helt vanliga löparrunda och få ihop 1 000 höjdmeter direkt bakom husknuten gjorde att vi trivdes riktigt bra.

När vi nu också hade chansen att umgås med mina föräldrar och Daniels bror så ville vi självklart även göra aktiviter som passade alla. Vingårdarna är säkra kort. Lekplatser, god mat till hungriga atleter och schysst vin till barnvakter. Naturreservatet Jonkershoek är ett bra ställe för utflykter.

 Vi trivdes så pass bra i Stellenbosch att vi begränsade turistandet utanför stan. Vi ville inte lägga mer tid i bilen än nödvändigt. En utflykt utanför stan som ändå var värd bilköerna var Table Mountain utanför Kapstaden.

Jag och Daniel sprang upp medan övriga familjen tog kabinbanan till toppen. Där kunde vi äta lunch tillsammans och titta på utsikten innan vi sprang ner igen.

Stigen upp till Table Mountain är snäppet vackrare än utsikten från toppen. Ta den istället för kabinbanan om ni har möjlighet!

Summa summarum blev det en väldigt bra träningsresa. Det tuffa är bara att komma hem och upptäcka att vabruari fortfarande inte är över..

”Barnens behov går alltid först”

Berg och hinder i Sydafrika

Stellenbosch som förmodligen mest är känt för sina vinodlingar, är också en grym träningsstad. Universitetets olympiska pool, löparbanorna, mtbstigarna. Allt det där hade vi hört mycket om innan vi åkte hit.

Det grymma med det här stället är också att det är omgivet av vackra berg! Våra första tio dagar här bodde vi en bit ovanför stan och gjorde många försök att utforska närmsta omgivningen.

Bergen här är väldigt lockande att springa upp på men ganska snabbt insåg vi varför många av bergen helt saknar stigar. Privat mark och elstängsel stänger ute all access.

Tyvärr är det ju så Sydafrika ser ut och det är ingen nyhet men det är ändå intressant hur det påverkar vardagen. Vi bor bakom låsta portar och rejäla säkerhetssystem. Allt för att stänga ute obehöriga, men känslan är ändå att det är oss själva vi låser in och begränsar.

Utanför porten till vårt hus. Vacker utsikt att titta på men jag vill hellre uppleva den

Men det är absolut inte omöjligt att hitta fina stigar här. Ska man springa i bergen utanför stan får man helt enkelt besöka ett naturreservat, betala för ett tillstånd och springa på markerade leder.

Naturreservatet Mont Rochelle i Franschhoek bjuder på vackra leder

Och MTB spåren i Jonkershoek är riktigt roliga

Alternativt frågar man snällt de som äger stora fastigheter om man får springa på deras mark. Vi har blivit stammisar på en bärfarm med mark en bra bit upp i bergen och de har inget emot att vi kör vertikala intervaller längs deras odlingar.

Sen har även många vingårdar enorma fastigheter där de ibland anlagt MTB stigar som man också kan springa på.

Nu har vi precis flyttat ner till byn. Utanför huset har vi två 600 höjdmeters kullar som vi precis utforskat. Jag tror vi kommer trivas här nere också!

Mitt äventyr

”2016 har varit ett fantastiskt tävlingsår men när jag tänker tillbaka på sommarens tävlingar så är det inte främst resultatlistorna som ger mig minnen. De starkaste minnena kommer från de upplevelser tävlingarna har gett mig.”

Den här säsongen har varit mycket framgångsrik placeringsmässigt och jag får ibland frågor om vad som driver mig att fortsätta tävla.

Jag älskar att tävla och utåt sett kanske tävlingar enbart verkar handla om resultat. Och ja, att vara snabbast eller slå nya rekord är jättekul och det är den första dimensionen av tävlandet för mig. Att vara i tävlingsmode och känna hetsen och spänningen ger en kick. Men det är ändå inte allt.

Den andra dimensionen av mitt tävlandet är den glädje och gemenskap jag får dela med min lagkamrat. Vi hjälps åt och samarbetar så att laget tar sig fram snabbare än vad någon av oss skulle ha gjort på egen hand. När jag är ute med en stark lagkamrat som jag litar på vågar jag också pressa mina gränser ännu mer. Det är häftigt!

Den tredje dimensionen är att naturupplevelserna förstärks. Vi tävlar på naturens villkor och ofta på tekniskt utmanande platser och i exponerad miljö. Utan nummerlapp är jag en rätt mesig person. En sån som tycker det är läskigt med strömmande vatten och gärna väljer ett säkrare spår nedför forsen, som gärna tar det lite försiktigt när det är brant och är kan få svindel när jag tittar nedför stup.

Hade det inte varit för tävlingarna hade jag inte utsatt mig eller tränat för utmaningarna. Att jag på tävlingarna faktiskt paddlar i den snabbaste strömfåran nedför forsarna, springer i hög fart utför branta sluttningar och glömmer bort höjdskräcken när det är lite luftigt, gör att jag får möjlighet att uppleva mer. Naturupplevelserna förstärks och minnena blir starkare.

Jag älskar äventyr och att tävla är mitt äventyr.

Med träningen utanför dörren..

IMG_0273

Vi har rätt bra vardag hemma. Simträning innan jobbet med inspirerande simgrupper, skön cykelpendling till jobbet (speciellt nu på vintern då det inte är någon trängsel på cykelbanan), hinner oftast med lunchpass på jobbet och sen träning hemma i skogen efter jobbet.

Varför åker man då på träningsläger?

IMG_0231Inte bara för att skaffa sig sim-bränna..

Förra vintern var jag mammaledig och passade på att resa väldigt mycket. I år var jag väldigt länge inne på att vi inte skulle åka iväg någonstans utan njuta av vintern hemma. I takt med att temperaturen sjönk och barnbacillerna frodades så ändrades mina tankar och vi bestämde oss för att tillsammans med mina föräldrar att åka till Playitas.

I måndags landade vi i solen och det kändes så bra att vara tillbaka igen

IMG_9953Mysigt välkomnande!

Under vinterhalvåret är Playitas ett säkert kort. Det är en relativt kort resa, lagom varmt för att orka träna hårt och framförallt är det grymt smidigt med en träningsanläggning där allt finns inom räckhåll när man reser med småbarn.

IMG_9979

Vi tjänar ovärderlig tid på att inte ha någon transportsträcka till träningen, tid som kan användas till återhämtning. Oavsett om vi ska simma, cykla eller paddla surfski är det bara att kliva ut från lägenheten och sätta igång.

IMG_0067
Uppe på favoritkullen 10 min från lägenheten

Det som känns extra bra med denna resa är att se hur lycklig vår lilla kille blev av att kunna springa ute utan overaller och stövlar. Tidigare har han ju varit så liten och mest bara hängt med oss. Kul att vi kan kombinera hans för tillfället stora intresse att gräva i sand och plocka sten med våra aktiviteter.

CIMG3561

Så mycket annat finns det inte att göra på denna lilla vulkan-ö men det är ju precis så vi vill ha det. Iallafall en vecka till!

Kullamannen

För två veckor sedan hade jag aldrig kunnat ana att Allhelgonahelgen skulle spenderas i Skåne.

1

Jag och Daniel har avslutat tävlingssäsongen båda två men det är ändå alltid kul (och bra träning) att köra lite lopp för skojs skull. Daniel blev sugen på att åka till Mölle och springa Kullamannen veckan innan start och jag och A ville självklart följa med som supportrar.  Samtidigt upptäckte jag att Kullamannen inte är en tävling utan flera småtävlingar. En av dem, en reflexbanetävling skulle dessutom gå kvällen innan Daniels lopp så jag anmälde mig till den. Sedan skulle ju Daniel starta väldigt tidigt på lördagmorgon och det gick en tävling på eftermiddagen som jag nog skulle hinna springa. Så plötsligt var jag anmäld till två lopp.

Största utmaningen inför Reflexracet var att både hinna med att jobba, resa 60mil och stå på startlinjen kl 18 i Mölle hamn. Jag fixade det och vi var ett 70-tal löpare som gav oss ut i mörkret. Reflexerna var rätt få och glesa så det vart svårt att följa. I början var det jag och en annan kille som sprang först men efter halva banan tog jag över ledningen själv.

Det var härligt att komma ut ur skogen och se hamnen med alla ljus framför sig. Mycket folk och en aktiv publik i ledning av ”multisportpionjären” Erik Ahlström gjorde att det inte var några problem att hitta vägen in mot mål, 2 minuter före bästa kille.

P1150774

Loppet var mer ett stiglopp med pannlampa än reflexbana, men det var kul det med.

P1150799

Lördagmorgon startade Daniel ”Dödens Zon” kl 8 och jag och A tog oss en bra bit ut på banan och hejade på alla löpare.

P1150867

Daniel sprang in på en fin 3e plats i tuff konkurrens i herrloppet innan det var dags för mig att starta igen. ”Svarta banan” denna gång. 14km stiglöpning.

P1150900

Vi tjejer startade 10 minuter efter herrarna och med 300 herrar framför oss i spåret så blev det lite Vasaloppskänsla. Så fort stigen blev mindre och mer teknisk var det en strid ström med herrumpor framför mig som jag var tvungen att passera. Trots alla människor i spåret fungerade det väldigt bra och alla jag sprang förbi visade hänsyn (alla utom en person som sprang med hörlurar!!))

IMG_4239

Samtidigt blev det en extra bonus med alla glada hejarop och jag försökte heja tillbaka så ofta jag orkade. Det var ett riktigt kul lopp med bra stämning på banan och och jag lyckades vinna med 3,5 minuters marginal till tvåan.

P1150916

Allt som allt blev det en riktigt härlig helg i Skåne med både tävlande och mycket tid till annat också.

IMG_8930

Kärruset

Helgen efter SM gick det två roliga småtävlingar nära stan. Night Trail Run på lördagen och Kärruset dagen efter.  Hemma gjorde vi en rättvis fördelning hemma och körde varsitt lopp.

Kärruset föll på min lott och det blev en riktigt fin dag i Gnesta. Daniel fick sin träning genom att springa genom tävlingsbanan innan start och sedan var det min tur att ta i med nummerlapp på.

AMO_5033-2_liggandeFoto: Anders Molin

Loppet var 10 km, två varv på en 5km slinga. Jag låg en bit bakom en orienteringstjej första fyra kilometerna innan jag kunde gå om strax innan ett långt lerdike.

IMG_3775

Lyckades få ett litet försprång upp från diket och ut på andra varvet.

1Jagad

Fick rapport av Daniel ut längs banan att jag hade en ledning med 25 sekunder och så lade han till att jag måste börja ta i.

AMO_5034-2Foto: Anders Molin

Hade visst lite krafter kvar i kroppen då jag lyckades utöka ledningen och till slut vinna med 1 minut och 25s. Bra med en hejarklack som pushar en ibland..

12119982_10153573068216253_4512694348826645629_o

Var riktigt tuff och bra bana i fin terräng och ett mysigt arrangemang.  Lite kul överraskning att man sjönk ner till midjan i lerdiket på andra varvet då det blivit dubbelt så djup efter alla löpare som passerat..

IMG_4092Lerig morsa i mål