Swimrun in Lake District

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Racing in UK was not in our calendar until a few weeks ago.  Both Daniel and I recovered well after ÖtillÖ and were excited to explore the well-known Lake District National Park.

Lake District is famous for its lakes, forests and fell and we got to discover it all last weekend together with 120 other participants in Breca Swimrun Coniston.

Breca Swimrun is a serie of swimrun races in UK and New Zealand providing six different races in challenging landscapes during the year.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Race morning met us with an autumnal morning mist. Lakes were calm and the only people around were wearing wetsuits and swim caps.

Even though the hour before the race was unusually quiet and peaceful, the 700 meter swim start put us right into race mode.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

We did a great swim and exited the swim just 20m after the first men team. They put up a fast and furious speed on the first run. Daniel took up the same speed without any problems and I was just trying to hold in there..

It was a speedy start of a 5 hour race but it felt good. I love the excitement of racing close to another team.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Out on the second running section we came in to more technical terrain. I was curious to see how our technical running was compared to our fellow racers. We were more or less together up the first hill and they were getting some meters on the technical downhill. Ok, no advantage for us there.

Even while realizing I was the slowest of all four of us it still felt good. We were going to spend at least four more hours on the course and even though speed and pulse was high I felt that Daniel and I controlled our pace very well and I did not got stressed.

In the lakes both teams had more or less the same speed and we stayed together, taking turns in fronting the swims.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Halfway into the race there was a 15km long fell run. We cabbed down our wetsuits, put away our paddles and just enjoyed the run. The combination of high speed, wet rocks and slippery ground made it pretty technical and I felt great being able to keep up with the guys.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Entering Lake Windermere we found ourselves in the front and pushed hard to not get caught during the swim.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

We felt relatively strong and put in one extra gear the last hour. My suffering level did also increase. The swims were cold and I got tired from the high speed. But still with a positive mind as we got a gap to the chasing team.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

After some shorter swim and run sections we had yet another beautiful fell run in front of us.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

I enjoyed the fast run at the same time as I tried to reassemble my forces for what was coming. We finished off with the longest swim of the day in Grasmere Lake. Strong headwind and cold temperature together with a tired body made sure we didn’t had a walk in the park to the finish line. I focused on counting my strokes, knowing that each stroke would take us one step closer to the shore.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

I was shivering all the 2km road run to the finish line but still keeping my mind and body prepared to sprint in case we would have to. Luckily we had no need to increase the speed as we had managed to build up a gap of 8 minutes.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

It was a great feeling to cross the finish line as the first team and knowing that the bathtub in our hotel room was waiting for us just 100m away. I stumbled right from the finish area into a warm bath..

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Breca Coniston was a great race that reminded me why I’m competing. I love racing close to another team and push hard.  Lake District is also an awesome place! We enjoyed the landscape in a slower pace the day after the race.

2017 ÖTILLÖ Swimrun World Championship – ATHLETE INTERVIEW

Two weeks before the start of ÖTILLÖ I was asked some interesting questions in a pre-race interview


Original source: ÖtillÖ World Series

”But you are women..”

It’s Saturday afternoon and we have just checked in at our hotel in the little village Les Salles-sur Verdon. The receptionist is curious about what we are planning to do in the area. We tell him that we will do the race tomorrow, the SwimrunMan. He stop his work and look at us slightly confused as if he was not able to translate what he just heard.

-“The Swimrun race!?!”, he explicate. “But you are women!!”

Now we are confused. He continues:

-“This race is not for women. It’s for the macho men with big muscles”, he explains to us and gesticulates.

I’m sure his intention isn’t as arrogant as it sounds. The receptionist is genuinely surprised but at that moment we find no point in explaining to him that we are well aware of what we are doing. We are eager to get in to our rooms, change clothes and get out to check the race course.

The race, “SwimrunMan”, is located in and around the beautiful lake of Sainte-Croix, two hours drive from Nice. Here we will swim 4500 meters and run 30000 meter gaining an elevation of 1500 meters.

This afternoon, the day before the race, we are running a short section of the race just to get familiar with the markings. We have time to check one water exit point before we have to rush to the race meeting. The organization gives a professional impression and the meeting is short and informative.

Sunday, race day and it is pretty cold and windy but we are excited to start the race.  On our way to the breakfast we meet the receptionist again;

“Are you really sure you will do the race? It’s very cold today”.

We focus on getting our breakfast done and then get ready for the race.

Photo: Philippe Murtas

At the start the atmosphere is warm and friendly and it feels like everyone is excited about what is about to come. At 10.30 it all starts with a short sprint down to the beach.

The first swim is 1700m, crossing the lake from one side to another.  There are two male teams heading off at high speed. Annika is doing a great job in front of me, leading a bunch of three to four teams across the lake.

Photo: Philippe Murtas

At the second half of the swim the wind is picking up and it is getting pretty cold. Luckily we climb 400 altitude meters straight up from the beach and we can work ourselves warm again. After five minutes I see the two teams in front of us and we push a bit harder just to get contact. After the uphill we are three teams running together at the plateau and it feels like we got a good start of the race.

Photo: Philippe Murtas

The next two hours we are two teams battling in the top, changing positions and chasing each other. Halfway out on the course we feel that we might got a gap on the run as we can’t see anyone behind us.

At the start of an 800m swimming section there is no marshal and we have to stop and try to locate the direction of the swim. When we get into the water we are not 100% sure, but Annika does a great job locating the exit point while swimming. But then we get another surprise. There is a team coming up beside us!

Apparently we hadn’t gained as much time on the guys as we thought and the race is still on. Annika manages to take the feet of the other team for the remaining part of the swim and we can exit together.

Getting out on the longest run section of the race we are told that the first two kilometers is a bit dangerous. It’s technical climbing on slippery rocks and being freezing cold makes it even tougher. The guys are faster than us and we lose them out of sight.

We arrive to the last energy station and we can’t see the other team. We don’t know how far behind we are but we stay focused on our race and refuel quickly.

Photo: Philippe Murtas

We have now passed the most technical part of the trail and start to run along a nice but stony section. Speed is high but suddenly Annika falls. It’s a bad fall on sharp stones but she is straight up on her feets running again. There is no impact on our speed after the fall, even though her knee is smashed pretty bad.

We keep on pushing and suddenly we see the guys in front of us. Before the last swim section we manage to overtake them and we do a great swim keeping the guys behind us.

On the last run to the finish line I try to run hard, but also prepare mentally to sprint, if the guys will show up again.

But we don’t have to sprint, we can enjoy the feeling of finishing as the first team. It’s just amazing to cross the finish line after a tight race.

It’s the first time ever I take an overall win together with another woman!

Photo: Philippe Murtas

On the way back to the airport we stop by the doctor as the deep wound in Annikas knee must be fixed with some stiches.

The day after the race we just had to send an email to the receptionist telling him that women can.. and this time we did it better than the men.

His reply:

… you didn’t tell me you were world champions!

See the vide from KIT here

Link to the official race movie: Swimrunman Gorges du Verdon

Träningsläger på familjevis

 Sedan en dryg vecka är vi tillbaka i stan efter tre bra träningsveckor i Sydafrika. Boostade på D-vitamin, höjdmeter och simkilometrar har vi nu kommit in i vardagsrutinerna igen.

Tillbaka till transportträning, pannlampsträning och tidsjakt. Jobb, dagis och logistik för hämtning/lämning.  Och när schemat till slut verkar hålla kommer lilleman hem från dagis med feber och ställer all planering upp och ner. Allt är precis som vanligt!

Jag gillar min vardag här hemma (i alla fall när pusslandet går ihop) och vi har access till bra träningsmöjligheter. Vi tänker träning när vi tränar och när vi planerar veckorna men däremellan är allt fokus på potträning, tvåårstrots och livets måsten. Då är det riktigt värdefullt att få in tre sammanhängande veckor med lite mindre att tänka på. Att åka iväg från vardagen hemma gör att det är enklare att träna enligt plan, att orka göra träningen bra och framförallt att återhämtningen blir så mycket bättre.

Inga motivationsproblem att genomför simpassen i denna miljö

Vi är en familj där vi båda tränar och satsar även fast vi nu är tre. Det vanliga verkar vara att en person trappar ner och stöttar den som fortsätter tävla. Jag är glad att vi båda två har möjlighet och vill forsätta satsningarna. Hemma tränar jag och Daniel var för sig typ 9 av 10 pass och resterande 10% är vi med alla tre. Nu när vi åkte till Sydafrika hade vi förmånen att ha med sällskap och hjälp av mina föräldrar och Daniels bror som fantastiska barnvakter.Det innebär att jag och Daniel har kunnat träna tillsammans vilket både är sporrande och stöttande.

Efter de två senaste årens flängande hit och dit med barn har vi insett att det är lite mer energikrävande att resa med småbarn jämfört med att resa själv. Ödmjuka inför vår relativt långa resa denna gång valde vi därför att ta en ordentlig paus mitt i resan och sova en natt i Dubai.

Iallafall vi som inte sov på flyget såg fram emot att sträcka ut våra ben på hotellet.

Tack vare att vi delade upp resan på två dagar var vi inte förstörda när vi kom fram till Stellenbosch och kunde snabbt komma igång med träningen och utforska omgivningarna.

Vi valde att lägga boendet så att det skulle fungera bra både för barnvakterna och för oss, dvs. att ingen av oss skulle vara beroende av bilen för att ta sig ut och att vi alla skulle kunna starta träningen från huset. Vi har det så hemma och det är räddningen i vardagen. Att ha skogen och sjön utanför huset är ovärderligt. Att vi här i Stellenbosch kunde dra ut på en helt vanliga löparrunda och få ihop 1 000 höjdmeter direkt bakom husknuten gjorde att vi trivdes riktigt bra.

När vi nu också hade chansen att umgås med mina föräldrar och Daniels bror så ville vi självklart även göra aktiviter som passade alla. Vingårdarna är säkra kort. Lekplatser, god mat till hungriga atleter och schysst vin till barnvakter. Naturreservatet Jonkershoek är ett bra ställe för utflykter.

 Vi trivdes så pass bra i Stellenbosch att vi begränsade turistandet utanför stan. Vi ville inte lägga mer tid i bilen än nödvändigt. En utflykt utanför stan som ändå var värd bilköerna var Table Mountain utanför Kapstaden.

Jag och Daniel sprang upp medan övriga familjen tog kabinbanan till toppen. Där kunde vi äta lunch tillsammans och titta på utsikten innan vi sprang ner igen.

Stigen upp till Table Mountain är snäppet vackrare än utsikten från toppen. Ta den istället för kabinbanan om ni har möjlighet!

Summa summarum blev det en väldigt bra träningsresa. Det tuffa är bara att komma hem och upptäcka att vabruari fortfarande inte är över..

”Barnens behov går alltid först”

Berg och hinder i Sydafrika

Stellenbosch som förmodligen mest är känt för sina vinodlingar, är också en grym träningsstad. Universitetets olympiska pool, löparbanorna, mtbstigarna. Allt det där hade vi hört mycket om innan vi åkte hit.

Det grymma med det här stället är också att det är omgivet av vackra berg! Våra första tio dagar här bodde vi en bit ovanför stan och gjorde många försök att utforska närmsta omgivningen.

Bergen här är väldigt lockande att springa upp på men ganska snabbt insåg vi varför många av bergen helt saknar stigar. Privat mark och elstängsel stänger ute all access.

Tyvärr är det ju så Sydafrika ser ut och det är ingen nyhet men det är ändå intressant hur det påverkar vardagen. Vi bor bakom låsta portar och rejäla säkerhetssystem. Allt för att stänga ute obehöriga, men känslan är ändå att det är oss själva vi låser in och begränsar.

Utanför porten till vårt hus. Vacker utsikt att titta på men jag vill hellre uppleva den

Men det är absolut inte omöjligt att hitta fina stigar här. Ska man springa i bergen utanför stan får man helt enkelt besöka ett naturreservat, betala för ett tillstånd och springa på markerade leder.

Naturreservatet Mont Rochelle i Franschhoek bjuder på vackra leder

Och MTB spåren i Jonkershoek är riktigt roliga

Alternativt frågar man snällt de som äger stora fastigheter om man får springa på deras mark. Vi har blivit stammisar på en bärfarm med mark en bra bit upp i bergen och de har inget emot att vi kör vertikala intervaller längs deras odlingar.

Sen har även många vingårdar enorma fastigheter där de ibland anlagt MTB stigar som man också kan springa på.

Nu har vi precis flyttat ner till byn. Utanför huset har vi två 600 höjdmeters kullar som vi precis utforskat. Jag tror vi kommer trivas här nere också!

Mitt äventyr

”2016 har varit ett fantastiskt tävlingsår men när jag tänker tillbaka på sommarens tävlingar så är det inte främst resultatlistorna som ger mig minnen. De starkaste minnena kommer från de upplevelser tävlingarna har gett mig.”

Den här säsongen har varit mycket framgångsrik placeringsmässigt och jag får ibland frågor om vad som driver mig att fortsätta tävla.

Jag älskar att tävla och utåt sett kanske tävlingar enbart verkar handla om resultat. Och ja, att vara snabbast eller slå nya rekord är jättekul och det är den första dimensionen av tävlandet för mig. Att vara i tävlingsmode och känna hetsen och spänningen ger en kick. Men det är ändå inte allt.

Den andra dimensionen av mitt tävlandet är den glädje och gemenskap jag får dela med min lagkamrat. Vi hjälps åt och samarbetar så att laget tar sig fram snabbare än vad någon av oss skulle ha gjort på egen hand. När jag är ute med en stark lagkamrat som jag litar på vågar jag också pressa mina gränser ännu mer. Det är häftigt!

Den tredje dimensionen är att naturupplevelserna förstärks. Vi tävlar på naturens villkor och ofta på tekniskt utmanande platser och i exponerad miljö. Utan nummerlapp är jag en rätt mesig person. En sån som tycker det är läskigt med strömmande vatten och gärna väljer ett säkrare spår nedför forsen, som gärna tar det lite försiktigt när det är brant och är kan få svindel när jag tittar nedför stup.

Hade det inte varit för tävlingarna hade jag inte utsatt mig eller tränat för utmaningarna. Att jag på tävlingarna faktiskt paddlar i den snabbaste strömfåran nedför forsarna, springer i hög fart utför branta sluttningar och glömmer bort höjdskräcken när det är lite luftigt, gör att jag får möjlighet att uppleva mer. Naturupplevelserna förstärks och minnena blir starkare.

Jag älskar äventyr och att tävla är mitt äventyr.

Rockman – Ett tight race

FullSizeRender (7)

Rockman Swimrun. Drygt 40 km simning och löpning i och runt om Lysefjord utanför Stavanger. 2 500 höjdmeter och teknisk terräng över hala stenar och klippor. Kalla fjordsimningar. På pappret en fantastisk bana. Det svåra var bara att hitta en till person som tycker samma sak.

En vecka innan start frågade jag Sam Clark om han ville köra Rockman med mig. Sam är en av världens bästa multisportare med bl.a seger i Coast2Coast (multisportens ÖtillÖ) i hemlandet Nya Zealand tidigare i år. I juli vann han herrklassen i Åre Extreme Challenge, precis före Daniel, och det var där vi senast träffades.

IMG_3682 (1)

Jag och Sam på prisutdelning efter ÅEC. Pris för snabbaste tider på paddelsträckan.

Sam satsar även på Ironman, men har testat några swimruntävlingar under sommaren och blev taggad på Rockman.  Kort förberedelsetid men på lördag morgon stod vi där på färjan redo att hoppa i. Rockman är en av få swimruntävlingar med simstart. Alla deltagare körs ut på Lysefjorden med två färjor och när startsignalen går är det fritt fram att hoppa i vattnet. Färjan vi står på driver dock fortfarande framåt och trots det hoppar ett par lag i vattnet. Ser katastrofen komma men kaptenen får snabbt stopp på färjan och vi hoppar i.

20160806-_ELD0536

Tävlingen startar med en 900m lång simning i fjorden. Vattnet är varmare än förväntat, fjorden är lugn och vi upplever ingen trängsel då vi har fått en bra start.

20160806-_ELD0558

Vi simmar nära den lodräta klippväggen, mäktigt! Passerar ett vattenfall som ger några meter med iskallt vatten. Simmar genom ett gäng maneter i olika storlekar. 900m går snabbt och snart är vi framme vid första uppgången.

20160806-_ELD0568

Stigningen upp från fjorden börjar med en kort klättring och den regniga sommaren i området har förvandlat stigarna till bäckar. Vi är på väg rätt upp till Preikestolen och vi springer på bra. Springer tidigt om två herrlag som var före oss på simningen och snart ser vi på håll de första herrarna, Swedish Armed Forces med Lelle och Daniel.

20160806-_ELD0824

Banan går mestadels på vandringsleder och är därför inte markerad av arrangören på dessa sträckor förutom där vi skall vika av eller där banan är dragen genom terrängen. Drygt 4 km in i tävlingen möter vi plötsligt Lelle och Daniel som har kartan i handen och säger att vi har sprungit för långt. Vi vänder tillbaka med dem för att hitta rätt och komma ned till sjön som vi skall simma i. Vi möter också några andra herrlag som är på väg att göra samma misstag och som hakar på.

Ibland är det stressande att springa fel men samtidigt hör det till tävlingen. Swimrun i fjällmiljö är inte helt enkelt att markera och det krävs ibland att man måste använda tävlingskartan för att hitta rätt. Att springa fel så här pass tidigt i tävlingen påverkar oss inte särskilt negativt utan det var skönt att få en chans att se hur de andra lagen mår.

Efter simningen hoppar vi på turiststigen upp mot Preikestolen. Här är det ett lämmeltåg av turister som är på väg upp till och ned från en av Norges mest kända turistattraktioner. Vi sicksackar mellan vandrare hela vägen upp. Norrmännen hejar och ger oss plats, asiaterna skrattar mest bara när de ser oss. Då tyckte jag inte alls vi var konstiga som sprang i våtdräkt, badmössa och simglasögon på fjället, men när vi dagen efter gör samma vandring förstår jag varför de skrattade. Att det kommer hetsiga människor i den utstyrseln på vägen upp till Preikestolen hör inte direkt till normalbilden.

28853567385_81bd10456c_o

Foto: Andreas Palmström 

Vi ser snart den mäktiga klippan som även agerar energistation för oss. Så fokuserad på att få med mig en gel därifrån så jag glömmer att titta upp och ta in vyn över denna plats som turister vallfärdar till.

28853566845_33e891bfc9_o

Foto: Andreas Palmström 

Säger till Sam på vägen ner att jag glömde ju titta på utsikten! Han ber mig titta ut nu istället. Gör det och ser hur branten stupar 600m rätt ner några decimeter till höger om oss. Ok. kanske bättre att inte titta..

28853566465_6750712ab3_o

Foto: Andreas Palmström 

När vi springer ut från Preikestolen går vi ut på en längre löpsträcka som tar oss ner till fjorden igen. Det är teknisk löpning nedför. Vassa stenar, blöta rötter och branta stup. Vi har ett bra flyt nedför utan att stressa eller stanna upp. Vi hoppar ner över stenarna och försöker att inte ödsla någon onödig energi och sakta men säkert kommer vi ikapp Daniel och Lelle. Vi springer tillsammans alla fyra och allt känns bra. Säger inte så mycket till varandra. Jag vet att grabbarna är lite stressade av att jag och Sam kommit ikapp så jag försöker se pigg och oberörd ut för att försöka stressa dem lite till. Att springa mot personer man känner väldigt väl kräver en del taktik..

Matti Rapila AnderssonLöpningen avbryts av en kortare simning i en bergssjö och grabbarna simmar lite snabbare än oss men vi kommer snart ikapp dem igen när det är löpning igen. Vi håller ihop mer eller mindre hela vägen ner till fjorden där det är dags för en längre simning. 1600m längs klippkanten. Vi får ett försprång ut på simningen men halvvägs ser jag grabbarna i ögonvrån och de bara forsar förbi.

20160806-_ELD0578

Jag fokuserar på att hålla kylan i schack. Hård bergslöpning nedför och kalla simningar är bra förutsättning för kramp. Jag tänker hela tiden på att vara avslappnad och tittar på de fina bergen på andra sidan fjorden. Tyvärr drar regnet in och bergen försvinner snabbt i dimman.

20160806-_ELD0756

1600m är en lång sträcka och vi ser inte uppgången ifrån där vi hoppar i. Istället har jag valt ut riktmärken från kartan innan loppet. Vet att vi kommer följa en ren klippvägg i 2/3 av sträckan och ett skogsparti sista tredjedelen. Det gör att det blir enklare att bryta ner sträckan mentalt. Jag börjar hoppas att skogen ska komma nu varje gång jag går upp och andas på vänster sida.

20160806-_ELD0860

Den efterlängtade skogen

Uppgången kommer och närmast följer 2 km rejält teknisk terräng över stora stenblock och branter.

20160806-_ELD0599

Kroppen är fortfarande stel efter simningen men vi håller bra flyt även om farten inte är så hög och snart kommer vi fram till enda sträckan som inte är stig på tävlingen. 7km bilväg uppför. Vi ser inte Daniel och Lelle i början men efter några serpentiner är vi ikapp. Lägger oss före och de hänger på oss ner till fjorden.

20160806-_ELD0741

Nästa simning är en 1700 meter lång rätt över fjorden. Vi hoppar i samtidigt med grabbarna men klarar inte att hänga på dem då de har betydligt högre fart i vattnet än oss. Fjorden är ovanligt varmt då det ändå är 14 grader i vattnet. Det är en helt ok temperatur att simma i. Det blåser upp litegrann när vi är mitt ute på fjorden. Tänker på säkerhetskanotisten som följer oss. Hon har ingen mössa på sig och jag tänker på hur kallt det måste vara att sitta där nu mitt ute på fjorden och inte kunna paddla på.

Även om vattnet inte är superkallt så blir jag kall av tiden i vattnet. 1700m tar ett tag att simma och det är lite strömmar och vågor som gör att sista biten känns väldigt lång. Är imponerad av Sam som håller hög fart hela vägen och är väldigt tacksam att kunna ligga bakom honom och få sådan draghjälp.

20160806-_ELD0795

En fördel med att köra Swimrun i kuperad terräng är att det går snabbt att bli varm efter varje simning. Denna gång har vi sådan tur att vi ska följa en trappa upp. Världens längsta trätrappa. 4444trappsteg. Det är coolt!

Ellen Therese Hoff

Foto: Ellen Therese Hoff

Trappan är rätt brant på sina ställen och trappstegen är smala. Det är tufft att hålla balansen i början när jag fortfarande inte har någon känsel i kroppen, men vi håller bra fart och benen blir snart varma igen. Var tusende trappsteg är utmärkt och det är först när vi når den första tusingen som jag börjar inse hur långt 4444 trappsteg är. Men när jag tänker på hur jobbigt det hade varit att springa nedför denna trappa så är jag ändå rätt nöjd över att vi får springa uppför den. Trappan går i olika etapper som är olika branta. Spanar efter Daniel och Lelle vid varje avsats men ser dem inte.

ELD

Tillbaka i trappan efter loppet för att titta på utsikten. Foto: Gunnar Eld

Trappan tar slut så småningom och vi får fast mark under fötterna igen. Men inte så länge. Dags för simning igen. Kort simning över en sjö. Vi ser Daniel och Lelle på andra sidan. Har fått rapporter om att de var 5 min före oss efter simningen men kanske de inte är så långt framför oss ändå? Får nytt hopp men inser när vi kommit över simningen att första delen av löpningen delvis går i sjön och tar tid. De har fortfarande ett rejält försprång och vi kommer ha svårt att springa ikapp det då det bara är 7 km löpning nedför berget kvar. Vi fortsätter jakten ända in i mål men blir slagna med 4 minuter efter 7 timmars tävling.

Det är speciellt att fightas mot de personer man tycker om och känner väldigt väl. Vi vet varandras styrkor och svagheter utan och innan och det är mycket taktik under ett så här långt lopp. Lika mycket som jag ville komma före Daniel och Lelle, lika mycket (eller förmodligen lite mer..) ville inte de bli slagna av mig och Sam. Tack vare vår fight på banan har vi tillsammans trissat upp tempot i täten så pass mycket att nästa lag är mer än 40 minuter efter oss i mål och banrekordet från förra året slås med drygt 30 minuter.

Direkt efter målgång var jag lite besviken. Mest för att vi ändå varit nära och det kändes som att vi hade ju kunnat springa snabbare. Men Rockman är inget vanligt lopp. Att springa snabbare innebär stora risker på en så teknisk bana.

IMG_5789

Skön vila efter målgång

Med lite distans är jag väldigt glad att vi i alla fall lyckades stressa grabbarna och att vi inte hade några andra lag i närheten. Fanns både Norseman vinnare och gamla MTB proffs med i resultatlistan närmast bakom oss.

IMG_5859

Seger i mixklassen, två timmar före närmsta mixlag

Tack till Addnature för att ni tror på samma sak som mig – ÄlskaÄventyr – och för att ni gör min satsning möjlig! Tack till Head Swimming Nordics för fantastisk utrustning och för all hjälp inför detta lopp!

20160806-_ELD1190

Grattis Daniel och Lelle!

28238768033_4752612886_o

Preidik stolen dagen efter. Inga  löpare i våtdräkt ute på stigen..

IMG_5975