Pregnancy reflections

I’m right in the middle of week 36 and as there aren’t that many weeks left of my pregnancy, I’ll share some reflections on how I have experienced it so far and my thoughts on what’s coming up.

I have one earlier pregnancy I can relate to and this one has developed very similar to my previous one. Both my pregnancies have been uncomplicated without any pain or injuries, and I’ve kept my training routines, but with some modifications.

As I’m carrying a baby, there is some obvious impact on my body. My blood volume have increased by 50%, I have gained 8 kg, my abdominal muscles are stretched out and the increased level of relaxin relaxes my ligaments. At the same time, most of my muscle groups are still working fine and if I maintain these muscles, it might be easier to come back to my ordinary training afterwards. Taking this into account I rather work on my local muscle functions and not on my oxygen capacity during this time.

I haven’t followed any specific guidance about training during pregnancy and I don’t rely on general advices as each pregnancy seem to be so individual. Instead I try to follow my gut feeling. I do what feels best, both physically and mentally. If an activity feels ok physically, but I’m worried if it may give consequences afterwards, then I rather adapt my activity. E.g. running has worked well for me but I have chosen to stop around week 30 in both my pregnancies as I’m uncertain if the relaxin in combination with a bigger belly creates unnecessary strain on my pelvic floor and ligaments.

Running in week 25 when my baby bump was pretty small

As a cross-country skier in my youth, one of my favorite training disciplines in summer was skidgång/elghufs in ski slopes and I find this a perfect 3rd trimester activity replacing my running sessions. Intervals in the hills or ski slope give me the same endorphins as running and is more gentle to my body.

Skidgång week 35 with a bigger belly

The major difference between my pregnancies is that this one involves swimming. Five years ago swimming was not a part of my training. Being an outdoor athlete it was a long process to adapt to the indoor pool training. Nowadays I really appreciate the early mornings in the pool and my pregnancy has not affected my routines of swimming. I swim in a group where I normally is the weakest swimmer (and being pregnant hasn’t really increased my speed). The modifications I do to keep my pulse/intensity down is to use a pullbouy and paddles. In that way I can still join the training session with the group and it gives me heap of inspiration to share the same lane as them.

All in all I have about the same lifestyle and everyday routines as when I’m not pregnant. My ambition is to return to competitive racing after pregnancy but before I can plan for any future races I have a delivery and the subsequent rehab to accomplish. This is not a walk in the park and it definitely includes many uncertainties.

My previous child birth went as expected until the last hour when it felt like things just happened very quick without anyone being ready, not least myself. I thought I would be much more in control of the situation. Maybe I was fooled from the saying that childbirth can be compared to a marathon. It’s nothing like that at all! A marathon I can prepare and practice beforehand. If I get injured I can withdraw. I’m always in control of my body and the situation. During labour I’ll need to work with people I don’t know and rely on the decisions they take in the moment.

When I worry for something in a race I use to practice it beforehand to find out how to control and handle the situation. Practicing child birth with different potential complications is not possible in the same way. Studying and reading about it just makes me more aware of everything that can go wrong and complications that can arise afterwards. But I will continue to find ways to prepare as I need to become more confident even though I can’t control it as I want to. And I bring with me, that just as a race seldom goes as planned, a solid preparation makes it a lot easier to reach the finish line despite hiccups along the way..

Off season

March is here and the light is starting to come back to Sweden. Running in a partly snow-free forest is never as wonderful as it is after a few months of ice and snow. Everything gets easier when the temperature rise and you can remove some layers of clothes. This is the time of the year when you normally feel faster and stronger for every session… Or not.

Our big boy is curious to listen whether the baby is breathing as loud as me

This year I’m going into spring knowing that I will become heavier and slower! It’s also inspirational in its way, it reminds me to be grateful for every training session that I can do because I don’t know how I will feel next week.  

I’ve had a fantastic winter. After two months of tiredness in late autumn I passed the magic 12 weeks border in December and felt stronger than ever. Not really because I physically was stronger. Probably the opposite, but every training session gave so much positive energy. Perhaps because I moved focus from a strive that every session must be of high quality to just enjoy that I can run and train as I want to.

Everything doesn’t always go as planned though. After ÖtillÖ last autumn Annika and I worked on a project to highlight the massive plastic pollution in the oceans and to raise money for the development of recycling infrastructure on Nusa Lembongan. In October and November we organized weekly training events in Stockholm to contribute to the fundraising project Bali Hope Swimrun. Unfortunately, I could not attend the final event in Bali as the Zika virus is present there. Thanks to Peter Aronsson who, with late notice stepped in, we could fulfill our project and Annika and Peter delivered a perfect race.

Overall victory for Annika and Peter at Bali Hope Swimrun after a tight race Photo: Ilham Abdillah

It was of course sad to not being able to go to Bali as planned but this project has only just started and there is much more to come. I’m excited to continue working with Annika on this and to see what we can accomplish.

But one thing at the time. For the coming months it’s someone else who has the power of my body. He or she weights around 700g and is around 30 cm tall and all I can do is to listen to this tiny creature and act accordingly. It might sound difficult, but it’s not that complicated. It’s interesting how quickly both my brain and body adapts to these new conditions. A pregnancy in itself is not an illness or an injury. It’s just that you need to put someone else in the first room.

Träningsläger på familjevis

 Sedan en dryg vecka är vi tillbaka i stan efter tre bra träningsveckor i Sydafrika. Boostade på D-vitamin, höjdmeter och simkilometrar har vi nu kommit in i vardagsrutinerna igen.

Tillbaka till transportträning, pannlampsträning och tidsjakt. Jobb, dagis och logistik för hämtning/lämning.  Och när schemat till slut verkar hålla kommer lilleman hem från dagis med feber och ställer all planering upp och ner. Allt är precis som vanligt!

Jag gillar min vardag här hemma (i alla fall när pusslandet går ihop) och vi har access till bra träningsmöjligheter. Vi tänker träning när vi tränar och när vi planerar veckorna men däremellan är allt fokus på potträning, tvåårstrots och livets måsten. Då är det riktigt värdefullt att få in tre sammanhängande veckor med lite mindre att tänka på. Att åka iväg från vardagen hemma gör att det är enklare att träna enligt plan, att orka göra träningen bra och framförallt att återhämtningen blir så mycket bättre.

Inga motivationsproblem att genomför simpassen i denna miljö

Vi är en familj där vi båda tränar och satsar även fast vi nu är tre. Det vanliga verkar vara att en person trappar ner och stöttar den som fortsätter tävla. Jag är glad att vi båda två har möjlighet och vill forsätta satsningarna. Hemma tränar jag och Daniel var för sig typ 9 av 10 pass och resterande 10% är vi med alla tre. Nu när vi åkte till Sydafrika hade vi förmånen att ha med sällskap och hjälp av mina föräldrar och Daniels bror som fantastiska barnvakter.Det innebär att jag och Daniel har kunnat träna tillsammans vilket både är sporrande och stöttande.

Efter de två senaste årens flängande hit och dit med barn har vi insett att det är lite mer energikrävande att resa med småbarn jämfört med att resa själv. Ödmjuka inför vår relativt långa resa denna gång valde vi därför att ta en ordentlig paus mitt i resan och sova en natt i Dubai.

Iallafall vi som inte sov på flyget såg fram emot att sträcka ut våra ben på hotellet.

Tack vare att vi delade upp resan på två dagar var vi inte förstörda när vi kom fram till Stellenbosch och kunde snabbt komma igång med träningen och utforska omgivningarna.

Vi valde att lägga boendet så att det skulle fungera bra både för barnvakterna och för oss, dvs. att ingen av oss skulle vara beroende av bilen för att ta sig ut och att vi alla skulle kunna starta träningen från huset. Vi har det så hemma och det är räddningen i vardagen. Att ha skogen och sjön utanför huset är ovärderligt. Att vi här i Stellenbosch kunde dra ut på en helt vanliga löparrunda och få ihop 1 000 höjdmeter direkt bakom husknuten gjorde att vi trivdes riktigt bra.

När vi nu också hade chansen att umgås med mina föräldrar och Daniels bror så ville vi självklart även göra aktiviter som passade alla. Vingårdarna är säkra kort. Lekplatser, god mat till hungriga atleter och schysst vin till barnvakter. Naturreservatet Jonkershoek är ett bra ställe för utflykter.

 Vi trivdes så pass bra i Stellenbosch att vi begränsade turistandet utanför stan. Vi ville inte lägga mer tid i bilen än nödvändigt. En utflykt utanför stan som ändå var värd bilköerna var Table Mountain utanför Kapstaden.

Jag och Daniel sprang upp medan övriga familjen tog kabinbanan till toppen. Där kunde vi äta lunch tillsammans och titta på utsikten innan vi sprang ner igen.

Stigen upp till Table Mountain är snäppet vackrare än utsikten från toppen. Ta den istället för kabinbanan om ni har möjlighet!

Summa summarum blev det en väldigt bra träningsresa. Det tuffa är bara att komma hem och upptäcka att vabruari fortfarande inte är över..

”Barnens behov går alltid först”

Mitt äventyr

”2016 har varit ett fantastiskt tävlingsår men när jag tänker tillbaka på sommarens tävlingar så är det inte främst resultatlistorna som ger mig minnen. De starkaste minnena kommer från de upplevelser tävlingarna har gett mig.”

Den här säsongen har varit mycket framgångsrik placeringsmässigt och jag får ibland frågor om vad som driver mig att fortsätta tävla.

Jag älskar att tävla och utåt sett kanske tävlingar enbart verkar handla om resultat. Och ja, att vara snabbast eller slå nya rekord är jättekul och det är den första dimensionen av tävlandet för mig. Att vara i tävlingsmode och känna hetsen och spänningen ger en kick. Men det är ändå inte allt.

Den andra dimensionen av mitt tävlandet är den glädje och gemenskap jag får dela med min lagkamrat. Vi hjälps åt och samarbetar så att laget tar sig fram snabbare än vad någon av oss skulle ha gjort på egen hand. När jag är ute med en stark lagkamrat som jag litar på vågar jag också pressa mina gränser ännu mer. Det är häftigt!

Den tredje dimensionen är att naturupplevelserna förstärks. Vi tävlar på naturens villkor och ofta på tekniskt utmanande platser och i exponerad miljö. Utan nummerlapp är jag en rätt mesig person. En sån som tycker det är läskigt med strömmande vatten och gärna väljer ett säkrare spår nedför forsen, som gärna tar det lite försiktigt när det är brant och är kan få svindel när jag tittar nedför stup.

Hade det inte varit för tävlingarna hade jag inte utsatt mig eller tränat för utmaningarna. Att jag på tävlingarna faktiskt paddlar i den snabbaste strömfåran nedför forsarna, springer i hög fart utför branta sluttningar och glömmer bort höjdskräcken när det är lite luftigt, gör att jag får möjlighet att uppleva mer. Naturupplevelserna förstärks och minnena blir starkare.

Jag älskar äventyr och att tävla är mitt äventyr.

Åre Extreme Challenge – Att vända det hopplösa


Foto: Jesper ”Jeppman” Andersson

Ibland känns det nästintill hopplöst. När lillkillen kommer hem från dagis med en rinnande näsa. När jag några dagar senare vaknar upp med halsont. När det är tre dagar kvart till start och jag är sängliggande. När jag går runt i forsen och känner paddeln glida ur mitt grepp, eller när jag springer på leden nedför berget och inser att jag följer fel led…

Alla lopp denna säsong har gått väldigt bra för mig. Jag har haft flytet. Inga missöden. Säkra segrar. Det är skönt. Tittar man bara på resultatlistan från Åre extreme Challenge ser det ut som denna tävling gick i samma spår. Ledning från start som jag höll hela vägen. Tillsynes inga osäkerheter men så var det inte den här gången…

ÅEC eller Öppna Nordiska Mästerskapen i Multisport arrangerades i år för 20:e gången. 25km paddling från Tännforsen ner till Åre by, Löpning över skutan och sedan drygt 3 mil MTB på myrar och stigar tillbaka till Åre Torg.

Det är en mäktig start på loppet på sjön nedanför Tännforsen. Iallfall när jag tittar på bilder så här i efterhand. Det slår mig att jag faktisk aldrig såg fallet när jag satt där i min kajak i lördags morse. Fokus var på startlinjen, tävling och de kommande drygt sex timmarna.

Jakob Edholm (3)

Foto: Jakob Edholm

Jag får en riktigt bra start på paddlingen. Ligger med första herrklungan och känner mig väldigt avslappnad. Klungan blir mer och mer utdragen inför forsen men jag ligger stadigt på fin våg och allt känns toppen! Är taggad för forsen. Har bara hunnit med en kort genompaddling dagen innan pga förkylningen jag dragits med under veckan, men det gick riktigt bra och gav mig självförtroende.

Allt går också bra inledningsvis i forsen. Min plan var att hålla högerkanten. Valsarna är lite större där men enklare att passera. Halvvägs ser jag hur alla framför mig väljer vänsterspår. Blir osäker. Tänker att de vet något som jag inte vet och följer dem.

Kommer lite för nära killen framför mig och svänger kajaken, kommer snett i valsen och kastas runt. Greppar paddel och kajak och håller krampaktigt i dem medan jag tumlar runt i en vals. Ser kajaker passera mig i ögonvrån medan jag hoppar upp. Är rätt stökigt fortfarande och jag tappar balansen och ramlar i på andra sidan. Känner hur paddeln glider ur mitt grepp. Nej, nej nej. En tappad paddel innebär Game Over. Paddeln är framför mig vid mina fötter. Håller kajaken med vänsterhanden och lyckas sträcka mig efter paddelbladet! Tar rejält grepp vid skaftet och kan hoppa upp nytt. Allt tar förmodligen bara några sekunder men känns som en evighet.

Är inte längre stressad över alla som passerat utan bara glad över att jag har paddeln och kan fortsätta tävla. Kommer ner mot 90-graderssvängen. Allt går bra. Lite mer trångt i forsen nu bara. Killen framför mig går runt. Jag är beredd och svänger snabbt förbi honom. Problemet är att vi är alldeles för nära 90­graderssvängen och min kajak har helt fel vinkel. Vet att vattnet oftast leder kajaken rätt och det går att passera bergsväggen väldigt nära men kajaken ligger med nosen i fel riktning och jag vill inte riskera min fina kajak. Ingen tid att fundera, jag offrar mig för kajaken och lägger mig i vattnet. Kommer snabbt upp igen. Lite tilltufsad nu dock efter tre dopp i det kalla vattnet. Självförtroendet är i botten och jag skakar av nedkylning.


Foto: Sven-Åke Nordenmark, Nordenmark Adventures

Avslutningen på forsen har aldrig varit något problem men jag går ändå runt. Fyra dopp har tagit på krafterna. Alla som jag var jämsides med i inledningen av forsen har nu försvunnit. Jag paddlar om några stycken och försöker få upp värmen. Passerar järnvägsbron där publiken hejar men jag märker dem knappt. Är kall, kroppen är sliten och tankarna är bara negativa; ”Så dumt att utsätta kroppen för det här efter en förkylning. Jag paddlar in till Åre och sen får jag avbryta där och heja på Daniel istället”, tänker jag.

Andra forsen går bra. Lite vatten i älven gör att den är väldigt enkel. Kommer in till första lyftet men befinner mig en bit bak i fältet och det finns ingen plats att springa om på den smala stigen. Tvingas därför gå hela lyftet och försöker då passa på att få i mig en bar istället. Men fickan på flytvästen är tom och baren ligger naturligtvis och flyter i forsen någonstans.

Ola Rockberg (4)

Foto: Ola Rockberg

Vid andra lyftet träffar jag Björn Rydvall. Han säger att jag är första tjej. Funderar på om han kanske har missat att se de andra tjejerna för jag kan väl inte vara först?

Kommer ut på Åresjön och den är lika tuff och hård som jag kommer ihåg den. Knappt en meter djupt och motvind gör att det känns som om kajaken knappt går framåt. Möter dock alla motionsklasser som startat på sjön och de hejar med full energi. Får sällskap av en kille som går upp och frontar motvinden sista biten. Tacksam för det. Inte mycket kraft i mina paddeltag nu.

Skönt att nå stranden utanför Holiday Club och härliga publiken hejar för fullt. Jag är så stelfrusen så jag nästan tappar kajaken när jag springer mot växlingsplatsen.


Växlingen har vi tränat på att göra i farten och det finns ingen chans att stanna och fundera. Tänker att jag kan ju alltid springa över berget och fungerar inte kroppen så kan jag stanna där på andra sidan och åka tillbaka med vår support och ta emot Daniel i mål.

Springer på. Benen är sega men jag har sällskap av John Andén och vi håller ett ok tempo uppför liftgatan. Vill heja men vi säger ingenting. Antar att han också haft en tuff paddling som mig och vi båda är besvikna. När vi viker av upp mot toppen från liftgatan har jag ingen chans att följa honom. Kroppen vill inte lägga i någon högre växel. Jag sliter och ser hur jag närmar mig dimman. Känns lite spännande. Hade jag varit superpigg hade dimman gjort mig väldigt nervös då jag bara vill springa på och inte oroa mig vart jag ska. Nu känns dimman lite välkomnande. Jag kan använda den som ursäkt för att hålla lite lägre fart och istället fokusera på att följa leden.


Foto: Jesper ”Jeppman” Andersson

 Ser toppstugan först när den är 50m framför mig. Slappnar av. Lägger ner stavarna och tar energi medan jag springer. Följer leden. Möter en kille på väg mot mig. Jag säger att markeringarna går här. Häng på! Tydliga markeringar. Leden är enkel och tydlig. Lite för enkel. Leden nedför berget ska ju vara rätt brant och teknisk till att börja med. Blir lite tveksam. Men markeringarna är ju tydliga. Får sällskap av en tredje kille och grabbarna fattar snart att vi är på väg fel. Vi springer tillbaka och hjälps åt att hitta rätt.  Grymt skönt att lyckas komma på banan igen men ser samtidigt löpare som jag passerat på vägen upp springa där. ”Åh nej, nu har nog ALLA sprungit om mig.”

Springer på, tankarna snurrar i huvudet. Varför går precis allt fel? Dessutom sitter stavarna inte ordentligt på ryggen. Får springa och trycka ner dem hela tiden. Skorna sitter lite för löst. Känns som att jag ska tappa dem. Och har jag inte lite ont i magen också? Tycker riktigt synd om mig själv ett tag där jag springer. Men tvingar mig själv att släppa de negativa tankarna och fokusera. Jag har inte tagit semester en vecka från jobbet och lämnat mina kollegor när vi har så mycket att göra, bara för att springa runt här och tycka synd om mig själv. Jag tänker också att de finns de personer som skulle ge vad som helst för att få tävla och springa nedför berget och göra det jag gör nu, men som inte kan på grund av skador och annat. Jag slutar sura över minuter jag tappat och gläds åt att jag hittat rätt igen och faktiskt fortfarande är med i tävlingen.

Kommer till växlingen. Har nu glömt att jag tänkt stanna här. Försöker få min support Johannes att berätta hur långt efter jag är. Han förstår inte riktigt vad jag menar, enligt honom leder jag och har gjort hela vägen! Han har varit mest orolig från förra växlingen, då jag kom upp helt vit i ansiktet från paddlingen, att hans telefon skulle ringa. Kvällen innan start skrev vi upp hans och Carolins mobilnummer på min nummerlapp ifall jag skulle behöva bryta och ringa tillbaka dem till Åre. Jag var väldigt osäker på min förkylning och vi antog att det är på väg upp för slalombacken som jag kommer veta om kroppen klarar det här eller inte.

Kommer iväg på cykeln. Trampar på. Kör ner i ett lerdike och flyger över styret men landar mjukt. Får rapporter på vägen. Rapporter som säger att Simone är 2 min efter mig. Simone Maier är en stark multisportare från Nya Zealand som dominerat de snabba Kina tävlingarna de senaste åren.

2 minuter efter i Huså och hon har fortfarande inte kommit ikapp mig, tänker jag och får för första gången en positiv känsla på tävlingen; Spännande att se hur länge jag kan hålla henne bakom mig. Jag cyklar på, får i mig bra med energi. Blir passerad av ett par killar men det blir solocykling hela sträckan. Får ny rapport vid Kostigen. Malin är 4 minuter efter. Inget om Simone.

Ola Rockberg (5)

Foto:Ola Rockberg

Är fortfarande rätt glad att vara först. Brukar vara i ledning i Huså. Har varit först även i Björnen. Men att vara först längs Kostigen bara 20 min från mål är en ny upplevelse. Cyklar på. Uppför sista branta stigningen, nedför downhillbanan. Daniels bror Johannes står nere vid botten av slalombacken. Ös nu!!, ropar han. Han och vår underbara barnvakt Carro har missat Daniels målgång bara för att ge mig tider längs cykelbanan då de märkte att jag var orolig i Huså.

Det ger mig pepp och jag svänger uppför sista backen in mot mål. Speakern säger att vinnaren kommer, jag kan inte riktigt ta in det. Är glad att vara i mål, glad att få krama om Daniel som är jätteglad. Alla runtomkring är jätteglada och jag är mest förvånad. Hur gick det här till? Mitt lopp hade kunnat ta slut efter 15minuter då jag tappade greppet om paddeln i forsen, jag hade kunnat hamna helt vilse på toppen och jag hade kunnat ge upp. Men det gjorde jag inte. Och det räckte till en seger!

Jeppman1 (3)

Foto: Jesper ”Jeppman” Andersson

Jeppman1 (4)

Foto: Jesper ”Jeppman” Andersson

Vi svenska tjejer gjorde alla en bra kämpainsats och jag fick sällskap av Malin Hjalmarsson och Marika Wagner på podiumet. Även Malin sprang fel på toppen men hittade rätt tillsammans med Marie Nilsson som hamnade på 5e plats. Simone Maier slutade på 4e plats. Tiderna jag fick på cyklingen stämde inte. Dels hörde jag fel, jag hade längre försprång på cykeln och dels stämde inte tjejernas tider i liverapporteringen.


Foto: Jesper ”Jeppman” Andersson

Daniel hade en helt annan tävling än mig där han kände sig stark från start till mål. Han var snabbast av alla uppför berget och tog en andraplats i herrklassen efter Nyzeländske multisportaren Sam Clark som gjorde en outstanding paddelsträcka. Trea Jari Palonen, som cyklade snabbare än någon annan gjort på denna bana.


Foto: Jari Palonens instagram

Med träningen utanför dörren..


Vi har rätt bra vardag hemma. Simträning innan jobbet med inspirerande simgrupper, skön cykelpendling till jobbet (speciellt nu på vintern då det inte är någon trängsel på cykelbanan), hinner oftast med lunchpass på jobbet och sen träning hemma i skogen efter jobbet.

Varför åker man då på träningsläger?

IMG_0231Inte bara för att skaffa sig sim-bränna..

Förra vintern var jag mammaledig och passade på att resa väldigt mycket. I år var jag väldigt länge inne på att vi inte skulle åka iväg någonstans utan njuta av vintern hemma. I takt med att temperaturen sjönk och barnbacillerna frodades så ändrades mina tankar och vi bestämde oss för att tillsammans med mina föräldrar att åka till Playitas.

I måndags landade vi i solen och det kändes så bra att vara tillbaka igen

IMG_9953Mysigt välkomnande!

Under vinterhalvåret är Playitas ett säkert kort. Det är en relativt kort resa, lagom varmt för att orka träna hårt och framförallt är det grymt smidigt med en träningsanläggning där allt finns inom räckhåll när man reser med småbarn.


Vi tjänar ovärderlig tid på att inte ha någon transportsträcka till träningen, tid som kan användas till återhämtning. Oavsett om vi ska simma, cykla eller paddla surfski är det bara att kliva ut från lägenheten och sätta igång.

Uppe på favoritkullen 10 min från lägenheten

Det som känns extra bra med denna resa är att se hur lycklig vår lilla kille blev av att kunna springa ute utan overaller och stövlar. Tidigare har han ju varit så liten och mest bara hängt med oss. Kul att vi kan kombinera hans för tillfället stora intresse att gräva i sand och plocka sten med våra aktiviteter.


Så mycket annat finns det inte att göra på denna lilla vulkan-ö men det är ju precis så vi vill ha det. Iallafall en vecka till!

Åre Pre Race – ÅPR

Kajaksidan med Jörgen Kard i spetsen anordnar en serie sprintrace i Hammarbybacken som förberedelse inför Haglöfs Åre Extreme Challenge


Det är väldigt stort intresse för tävlingen och därför är det uppdelad start för herrar resp damer och jag vet inte om jag någonsin tidigare upplevt så stort startfält i damklassen.

Imponerande och inspirerande med så många tjejer till start på en snabb och teknisk bana!

kajakcoachen1kajakcoachen2Foton: Danny Hallmén

ÅrePreRace körs på en varvbana där man kör tre varv paddling, löpning och mtb. Väldigt publikvänlig bana alltså där vi passerad växlingsområdet sju ggr och vi tävlande hinner få mycket pepp från publiken.

För mig gick tävlingen gick bra. Jag tog ledningen från start och kunde köra mitt eget race fullt ut.

kajakcoachen3Foto: Danny Hallmén

Direkt efter paddlingen var det alltså löpning raka vägen uppför slalombacken


Följt av en vända på cykeln som gjorde att vi återigen hamnade på toppen av slalombacken


Ja och sen var det bara att springa ner till vattnet igen och börja om..

Totalt var jag ute i 1h 25min innan jag kunde korsa mållinjen

11246979_368111386727198_4021592710757982619_nFoto: Åre Pre Race

Här var det service. Korv direkt vid målgång

11218625_368022673402736_5717161407992374316_nFoto: Åre Pre Race

Bra stämning efter racet där alla dröjde sig kvar för att mingla och snacka och det lottades även ut fina priser bland alla startande. Jag blev glad över att få Martins egeninstiftade utmärkelse för bästa spirit.

Efter tävlingen laddade jag om med massage hos Maria på AccessRehab för en träningsperiod innan jag återigen drar på nummerlappen i slutet av maj


Isaberg Extreme. Och träning med tjeckiska OL-landslaget..

Årets första multisporttävling är nu avklarad. Hade inga förväntningar alls egentligen, varken på bana eller arrangemang. Visade sig att bägge imponerade stort! Anläggningen Isaberg Mountain Resort är en riktig pärla gömd i Smålands skogar.

Isaberg Extreme är en solotävling på ca 3h. Konceptet är paddling, löpning, mtb. Precis som Åre Extreme Challenge.

IMG_3621Foto: Nexans Fotoklubb

Starten skedde ute på vattnet. Jag var rätt osäker på min paddelform, har bara paddlat ensam och dessutom var det tävlingspremiär med min nya surfski som jag bara suttit i ett fåtal gånger.

IMG_9651Foto: Nexans Fotoklubb

Paddeltekniken går lite upp och ner så här i början på säsongen men min nya surfski känns superbra!

IMG_9653Foto: Nexans Fotoklubb

Körde solo hela paddlingen och hade bara sju grabbar framför mig i växlingen till löpningen.

IMG_9684Foto: Nexans Fotoklubb

Sprang förbi en kille i första stigningen. På väg upp till toppen får jag syn på ytterligare tre grabbar. Sporrande!

IMG_3650IMG_3656Grabbjakt! Foton: Nexans Fotoklubb

Jag sprang ikapp och om några grabbar men på grusvägarna tillbaka till växlingen var det motsatta roller…

IMG_9761Jagad! Foto: Nexans Fotoklubb

Glad över att bara ha fyra grabbar före mig nu och ”bara” 8min och 5sek efter Daniel som leder herrklassen.

Växlade över till cyklingen som var den tidsmässigt längsta etappen. Tiden gick dock snabbt då det var riktigt fin cykling på välbyggda MTB-stigar.

Foto: Nexans Fotoklubb

Grym avslutning också med cykling uppför(!) en downhillbana och sedan ner på SM-spåret och en helt nybyggd XCbana.

Tog hem segern i damklassen med 23 minuter och är nöjd med min premiär. Nästan två år sedan jag senast körde en multisporttävling och det är ju så otroligt kul! Att fler tävlingar i år inspirerats av ÅEC med satsning på soloklass och snitslade banor känns helt rätt! Kan förhoppningsvis locka fler till sporten.

11151038_1714279122132606_6002962891142293646_nJag och Jensa som var närmast före mig i mål. Foto: Nexans Fotoklubb

Stort plus till arrangören Geir Inge och Stiftelsen Isaberg som knöt ihop arrangemanget bra med bankett och riktig vällagad mat efter tävlingen!

Blev seger även för Daniel i herrklassen och det var två nöjda deltagare som körde västerut på kvällen


Avslutningen på helgen blev riktigt bra den med då vi fick chansen att vara med på tjeckiska OL landslagets träningspass.

IMG_2388En av banorna vi körde på förmiddagen (ja, jag hängde såklart!)

Och på eftermiddagen var det träningsrace