Balans

Fyra månader har gått efter förlossningen nu och träningen har gradvis stegrats.

Jag kan träna intervaller, jag kan köra backe och jag kan roa mig med snabbdistans (Sickla Trail Run – höstmörkrets roligaste event). Jag kan simma, cykla, springa och paddla

12aLite mörkare, lite svalare och lite starkare än i somras..

Samtidigt så håller jag ju igen. Passen blir inte för många eller för långa då jag inte vill riskera att krascha. Kroppen känns bra, men då sömnperioderna inte blir längre än 2-3h i stöten så måste jag ha respekt för att kroppen inte är mottaglig för högre belastning ännu. Dessutom har jag ju inte obegränsat med tid längre. Och den tid jag har delar jag gärna med familjen. Så lika kul som det är att komma ut själv eller träna med andra är det guld värt all träning vi kan göra tillsammans.

Foto00841Albin hänger med på det mesta. Skogen, kajakklubben, poolen..

Blir en del prylar som ska med men det är vi ju vana vid..

12Tur att vi inte har hund också..

Viktigt för mig nu när jag ändå tränar lite mer är också att ta hand om kroppen. Lätt att bortprioritera när egentiden har en viss begränsning. Själva graviditeten var nog en nyttig återhämtningsperiod; Jag åt bra mat, vilade mycket och tränade lagom. Nu när jag börjat pusha kroppen mer igen så behöver den mer service.

Jag löser det genom att minst en gång i månaden besöka AccessRehab för idrottsmassage. Jag har besökt dem regelbundet sedan 2011 och det känns tryggt att gå till naprapater och massörer som själva vet vad elitidrott innebär och förståelse för varför vi pressar våra kroppar över gränserna ibland.

sara fotograf jeppmanAccessRehabs stenhårda massör Sara Penton. En av Sveriges bästa cyklister och förmodligen den med de starkaste nyporna

Foto: Jeppman.com

Nummerlapp på

Efter en graviditet kan man längta efter att komma i sina vanliga kläder igen. Jag trivdes väldigt bra i mina gravidjeans så jag saknar nästan dem. Men 11 månader utan nummerlapp på är däremot ganska lång tid…

18ba

6 km reflexbana känns som en lagom tävlingspremiär. Blir väldigt förvånad när jag är först in i skogen och det känns som jag flyger fram efter stigen. Hinner tänka att det här att tävla är ju faktiskt inte alls lika jobbigt som jag mindes det.

Passerar 3km skylten och lite mindre positiva tankar dyker upp. Inser att jag har ju halva loppet kvar och jag börjar bli rätt trött. Dessutom har jag en pannlampa jagandes i nacken..

Sista tre kilometerna är precis lika jobbiga som jag trodde de skulle vara och jag börjar fundera över vad det egentligen var jag längtade till..

Men jag lyckas hålla avståndet bak ända in i mål

18e

Och inser ju att det är det som tjusningen med att tävla. Skulle det vara enkelt så hade det jag ju inte lagt ner tid och pengar på att resa runt och dra på mig nummerlappar..

18

Rätt ringrostig men nu är premiären avklarad!