Tillbaka i verkligheten efter sagolikt vackra Engadin Swimrun..

Foto: Leif Wikberg

I helgen körde vi Höga Kusten Swimrun. Också en grymt vacker tävling. Men på ett annat sätt.

Övik bjöd på sol och blå himmel dagen innan race när vi var ute vid kusten och kikade på banan.

Lugnet före stormen..

Under lördagen blåser det dock upp rejält och regnet drar in. Trots det ruggiga vädret så är stämningen i startfållan på topp. Blandat med viss spänning.. Tävlande kramar om varandra och vi funderar nog alla över på vad som egentligen väntar där ute.

När startsignalen går är det dock ingen som tvekar utan vi kastar oss i vattnet tillsammans.

Mer armbågar än kramar här. Foto: Magnus Stenman

Även om det inte är pigga ben jag och Carro startar med, så flyter allt ändå på bra. Är lite synd bara att det är så svårt att kika på utsikten samtidigt som man parerar såphala klippor!

Foto: Leif Wikberg

Första 700 meters simningen känns det som att vi simmar och simmar men inte kommer någonstans. Ena glasögat läcker och jag funderar över hur det skall gå på simningarna längre ut. Men för varje simsträcka känns allt bättre och bättre.

Foto: Magnus Stenman

Ganska snart kommer vi fram till Råskärsön, där det första sprintpriset, RAW Award delas ut på toppen.

Stökig och rå terräng men jättefin löpning över ön. Snabbt är vi ute ur skogen och det är dags att hoppa i igen. Vi kör på helt ok ute på de hala klipporna, ingen stress och inga misstag. Men det är ändå skönt att komma in i skogen och ut på kraftledningsgata där vi kan trycka på lite.

Carro har nedräkning till nästa spurtpris, två stycken wakeboards! Vi närmar oss priset men då MÖTER vi plötsligt herrtäten..

Foto: Magnus Stenman

 Tävlingsledningen hade bedömt de kommande simningarna som för exponerade och farliga att en omläggning av banan hade gjorts i sista stund. Nu vänder alla lagen ute på udden innan ihoppet och springer samma sträckning tillbaka som vi kom ifrån.

Daniel & Lelle däremot, som var först till udden, hann hoppa i och ge sig ut på simningen mot Trysunda innan de blev stoppade och fick vända om. De hade sen problem med att ta sig upp på udden igen i de höga vågorna som slog in mot klipporna.

Vårt största problem med att vända om blir att hitta rätt väg tillbaka. Jag och Carro är bra på att följa snitslar och bara köra på, men vänder vi oss om så har vi oftast ingen aning om varifrån vi kom. Som tur är för oss har vi en del andra lag runt omkring att följa.

Foto: Peder Sundström

Tillbaka på fina Råskärsön Foto: Peder Sundström

Vid nästa energistation som ligger vid den ursprungliga startplatsen får vi de nya direktiven över hur banan kommer fortsätta på fastlandet med mer skyddade simningar och lite längre löpning än planerat.

Foto: Jörgen Pettersson, www.allehanda.se

Självklart protesterar våra ben lite över bonuslöpningen som blir. Vi hade sett fram emot 7km simning och bara 30km obanad löpning, men Carro funderar fortfarande på Wakeboards och jag ser några herrlag strax framför så det är dessa delmål vi fokuserar på för att fortsätta hålla farten uppe under de 16km som är kvar av tävlingen.

Foto: Jörgen Pettersson, www.allehanda.se

Och det räckte hela vägen. Efter 5 timmar och 40minuter på banan var det riktigt skönt att korsa mållinjen som segrare i damklassen, precis före första mixlag och med bara sex herrlag framför oss.

Foto: Jörgen Pettersson, www.allehanda.se

Blev en bra dag för hela gänget där grabbarna tog hem segern i herrklassen och vann en del spurtpriser. Tack vare att organisationen fixade barnvakt till tävlande så hade även Albin en bra dag i tryggt sällskap.

Nästa år hoppas jag på samma upplägg men lite mindre vind så att vi får köra originalbanan hela vägen..

HÅEC , Sveriges första multisporttävling och numera även Europeiska Mästerskapen i multisport. Jag gjorde min tredje start i HÅEC i lördags. Förra året låg vi på BB med vår lilla guldklimp när tävlingen avgjordes men året innan var jag på plats.

HÅEC 2013, Foto: Jakob Edholm

Ledde då efter paddlingen och löpningen innan starka Carro drog om på cyklingen. Min taktik i år var egentligen bara att köra på mitt eget race och se hur långt det räcker. Fokus senaste veckorna har varit mer på OM jag skulle kunna köra istället för hur snabbt jag skulle kunna köra. Men paddlingen har känts mycket bra hela sommaren så där hoppades jag att jag skulle kunna göra en ok sträcka och löpningen brukar gå bra för mig mycket bara för att jag älskar att springa uppför. Min cykelprestation brukar hänga ihop med de timmar jag lagt ner på cykelträning..

Åre bjöd på en uppfriskande morgon på raceday och jag bytte ut solglasögonen mot vindjacka precis innan start. Tappade känseln i fingrarna rätt snabbt men jag fick bra fart på surfskin ändå och låg bra med och kunde jobba upp ett försprång gentemot övriga tjejer.

Foto: Jakob Edholm

Kom upp ur vattnet som första tjej med knappt två minuter tillgodo på Carro som också gjorde en bra paddling och över tio minuter före övriga tjejer.

Löpningen kändes mycket bra och det gick snabbt att komma upp över slalompisten och svänga av upp mot skutans topp

Foto: Jakob Edholm

Det var kul att springa uppför och benen kändes lätta. Jag jagade och lyckades plocka en del grabbar på vägen upp

På jakt! Foto: Jakob Edholm

 Passerade toppen som 12:e person overall

Foto: Johan Lidström

Var helt fantastisk vy när vi kom upp genom molnen och skutan visade sig från sin bästa sida

Foto: Jakob Edholm

Sen skulle jag ju ner från berget också. Gick inte lika bra som upp. Fick inget flyt i den söndertrampade snön och ramlade ett par gånger. Insåg sen att snön fortfarande höll om jag sprang på sidan om spåren. Gick bättre allt eftersom. Lite jobbigt att bli ikappsprungen av en del grabbar som jag passerat på vägen upp men lyckades dryga ut ledningen i damklassen med ett par minuter på vägen ner så hade lyckats skapa mig sju minuter tillgodo på närmast jagande Carro i växlingen i Huså.

Visste ändå att sju minuter skulle vara gränsfall när Carro sätter fart på cykeln och flyger fram.

Lite negativa tankar från start tillsammans med rapporter om hur Carro plockade minut efter minut gjorde inte att mina cykelben direkt spratt av energi.

Kämpar för att försöka hålla farten uppe.. Foto: Johan Lidström

Fastnade i myren, fick oflyt i leran och kändes som jag knappt hade styrfart på grusvägarna.

Så när Carro passerade mig några kilometer från mål kändes det nästan skönt. Tänkte: ”Ok nu behöver jag inte ta i mer.” Men när Carro passerar ropar hon; – ”Fortsätt tryck, Jossan kommer!”

Superstarka Josefina Wikberg från Haglöfs Silva hade sprungit upp sig till tredje plats och hade satt av på cykeln i grym fart och min planerade ”vila” uteblev därför.

Lyckades dock behålla min andraplats och det var skönt att rulla över mållinjen och få krama om min fina hejarklack

Foto: Jakob Edholm

Foto: Tobias Hemlin Karlsson

Snart dags för ett av årets stora solorace i multisport, Åre Extreme Challenge. Jag är glad att jag är på plats och kommer stå på startlinjen imorgon.

För en månad sedan, efter Utö Swimrun, kände jag en stark smärta i ena foten efter loppet. Smärtan kom direkt efter målgång när benen tinat upp i duschen. Det blev besök hos duktiga Martin på AccessRehab som konstaterade att det inte var en värre skada men ändå en senskida som var ordentligt irriterad och behövde få vila från löpning i tre veckor. Behandlingen med nålar har hjälpt till att påskynda rehabiliteringen.

Så under hela juni blev det alltså inte någon multisport eller löpartävling men däremot några riktigt bra paddelrace som jag är väldigt nöjd med.

Dagen innan midsommar tog jag mina första löpsteg igen. Som alltid efter ett uppehåll i löpning kände jag mig som en flodhäst, men ingen känning från foten. Nu har jag hunnit med ytterligare två löppass och känner mig trygg med att ta mig över skutan på lördag.

Har laddat upp senaste dagarna med lite stol och vackra vyer i Storulvån och Norge.

Oavsett hur den fysiska uppladdningen gått så är jag iallafall laddad för att göra det bästa jag kan imorgon. Det kommer bli spännande då det är första året alla svenska tjejer är på plats och förmodligen blir det stenhårt i damklassen!

Säsongen 2015 har startat. Premiärloppen både på nya cykeln och i nya löparskorna är nu gjorda och krafterna räckte till två segrar.

Foto: Turebergs Friidrottsklubb

Positivt också att kroppen känns väldigt pigg efter helgens bravader. Inga stelheter eller andra känningar. Beror antingen på att jag avslutade veckan med massage hos AccessRehabs nya massör Maria eller det 5-gradiga vattnet som båda tävlingarna bjöd på..

Lördagen upptogs av tävlingen Ulvjakten. 3h MTB Rogaining i i trakten runt Dalarö tror jag. Har inte helt koll på vart vi cyklade då tävlingen körs parvis och det var min tävlingspartner Daniel som skötte kartan. Jag fokuserade på att ha Daniels bakhjul inom räckhåll.

Startklar. Foto: Johan Hamilton

Vi körde på bra från start och klockan gick väldigt snabbt. Det faktum att Daniel är otrolig tidsoptimist gör att det alltid är nervöst köra denna typen av tävlingar med honom. Blev lite fundersam när han föreslog att vi skulle simma till sista kontrollen också. Men allt gick bra och vi kom in med nästan 10 minuters marginal.

Blöta men rätt pigga i mål efter en uppfriskande simtur. Foto: Johan Hamilton

I söndags var det löpartävlingen Vildsvinet i Sollentuna. Kändes lite segt i benen just när starten gick och 300 personer tokrusar men efter bara några hundra meter kom vi fram till en slalombacke och då folk plötsligt började gå så kunde jag springa mig fram i fältet.

Foto: Turebergs FK

Fick med mig en hel klase grabbar som jag sprang tillsammans med nästan hela loppet

Foto: Turebergs FK

I alla fall tills det var ett par kilometer kvar och de flesta grabbarna tackade för draghjälpen och spurtade ifrån mig. Men jag lyckades vinna damklassen med ett par minuter.

Foto: Bengt Jönsson

Bra helg och ovärderligt att ha mormor och morfar med som barnvakter under tävlingarna

Precis hemkommen efter en veckas hårdkörning på Playitas med min Swimrunpartner Carro .

Som synes var det framförallt fokus på simning men vi har även hunnit paddla, cykla och springa. Förutom våra egna pass har vi kört alla träningsrace som anordnas och försökt få in en del stretch och rörlighet i schemat.

Carro laddar för ännu ett pass. Inga problem att köra distanspass i poolen när man får simma ute

Vi har haft en grym vecka, mycket tack vare Lelles genomtänkta upplägg av simpass som vi följt till punkt och pricka. Ja, förutom sista passet då vi var så trötta att det råkade bli lite längre än planen. Vi glömde bort att det var en 50m bassäng vi var i..

En av de roligaste träningstävlingarna var Ötillö trainingsprint.

Riktigt bra arrangemang med många funktionärer på plats och rolig bana

Jag och Carro är inte direkt kända för att alltid hitta rätt så det var rätt skönt med cyklist som visade vägen åt oss

Efter USA var längtan stor efter riktigt vinter med snö och skidåkning. Det har blivit rekordlite skidtimmar i år men under mars fick jag iallafall till några grymt fina turer på skaren i norr.

Körde årets enda skidtävling också. 10km på hemmabanorna. Kändes precis som när jag tävlade i D12. Fortfarande samma personer i publiken också!

Tillbaka i Stockholm blev det en förmiddag på Cykloteket för att fixa alla inställningar på nya cykeln. Bikefit har vi ju gjort senaste åren men numera är Jonte på Cykloteket utbildad i Specialized Body Geometry Fit.

Det handlar alltså om att optimera inställningarna på cykeln efter cyklistens kroppslig förutsättningar.

Nu väntar en veckas träningsläger på Playitas med Carro. Utan grabbarna! Det ska bli jättekul men kan nog också bli lite tufft för mig som är van att ha min lilla följeslagare med mig på det mesta

Innan vi åkte hem från USA hann vi med ett spännande besök på Stanford University

Framför Bloomberg News’ reporter Caroline Chen och Stanfords gästprofessor Mikael Mattsson avslutade vi vår roadtrip med maxtest på löpband.

Foto: Caroline Chen/Bloomberg

Mikael Mattsson jobbar på ett stort projekt, ”The Athlete’s Genome”, där målet är att kartlägga genuppsättningen hos världens bästa konditionsidrottare. En studie som i förlängningen även kanske kan hjälpa behandlingen av hjärtsjuka personer.

Vårt bidrag till forskningen gick väldigt snabbt och enkelt. Uppvärmning 10min, en 4-minuters intervall..

Foto: Caroline Chen/Bloomberg

..och så var det bara att knäppa på masken och köra

Foto: Caroline Chen/Bloomberg

Avslutade med några frågor från reportern och DNA prov.

Foto: Caroline Chen/Bloomberg

Självklart fick även Daniel roa sig på bandet

Artikeln på Bloomberg finns att läsa här: http://www.bloomberg.com/news/articles/2015-02-27/elite-athlete-dna-may-hold-secret-to-training-treatment-health

Mer information om studien: http://ashleylab.stanford.edu/athletes.html

Foto: Caroline Chen/Bloomberg

Roadtrip i Kalifornien. Med en 8 månaders kille, vars största intresse är att krypa och klättra, och två föräldrar som gärna vill hinna med både bra träning och lite sightseeing.

Resultatet blev betydligt fler timmar på stig än på väg.

Vänner med bra fart under fötterna och lokalkännedom visade oss de bästa platserna i San Francisco.

Det tog en vecka sen att ta oss ner till L.A. Men då hann vi också med en del fina träningspass på vägen.

Oftast kombinerat med sightseeing. D.v.s. en av oss tränar, de andra två tittar exempelvis på fina träd

Eller schysst utsikt

Är det barnvagnsvänliga stigar så kör vi allihopa

Självklart tog vi oss tid att stanna och leka också, så alla i familjen höll sig nöjda och glada

Efter en veckas roadtrippande körde vi upp i bergen och bosatte oss i en stuga i fem dagar

Fick toppenbra träning i bergen som var snöfria ända upp till 3000 meters höjd

Tallar och granit! Som hemma fast annorlunda…

Det är ju fortfarande ett tag kvar innan säsongen startar men jag fick chansen att springa ett lopp i San Francisco i helgen.

Nu när vi har barn så är det ju inte bara att ställa sig på startlinjen längre. Först gäller det att vinna klunsandet om vem som ska få tävla och vem som får vara hejarklack tillsammans med Albin.

Vi var ett hundratal löpare som trotsade vinterstormen och ställde upp i Golden Gate Bridge Vista

Hade nog varit cool utsikt också hade det bara varit lite mindre dimma. Skymtade iallafall bron då och då..

Blev första tjej och hade ett par killar att fightas med hela loppet så det var kul.

När vi torkat upp efter tävlingen var det ”förlorarens” tur att få roa sig..

Januari har varit en riktigt bra träningsmånad.

Eftersom jag inte måste vara på plats i Stockholm och har en liten kille som tycker det är helt ok att flyga så passade vi på att byta ut snöslasket i Stockholm mot lite varmare klimat under ett par veckor.

I november la vi en träningsvecka på Playitas och allt fungerade mycket bra där så vi tog helt enkelt med oss mina föräldrar och åkte dit igen.

Är inte någon chartermänniska egentligen utan har alltid prioriterat äventyr framför bekvämlighet men nu när jag har ett resesällskap på knappt 7 månader som också ska underhållas så är det riktigt smidigt åka till ett tillrättalagt träningsställe.

Är väldigt mycket vardagslyx att bara behöva tänka på att träna,äta, sova och umgås.

Jag har fokuserat en del på simning senaste tiden. Jag och Carro har precis fått besked att vi blivit uttagna till ÖtillÖ på våra meriter så nu är det upp till bevis hur långt våra multisportkrafter räcker. Vi siktar högt i vårt tidsmål men bara att stå på startlinjen på en tävling som ÖtillÖ är stort för mig.

ÖtillÖ som firade 10 år med en fest på Munchenbryggeriet i fredags

Jag tvingades lära mig simma inför en multisporttävling i Abu Dhabi för några år sedan. Har lite vattenskräck och tog ett bra tag bara att lära mig ha huvudet under vattnet och säkert ytterligare ett halvår innan jag lärde mig andas.

Är lite lättare för att räkna kakelplattor när solen skiner..

Jag hann lära mig simma bassäng hyfsat inför Abu Dhabi tävlingen men när vi väl kom fram till simmomentet efter en löpprolog i maxpuls så insåg jag att det var ju skillnad att simma efter en maxad löpsträcka… Runt kom jag, men svalde nog halva Persiska viken på vägen.

Abu Dhabi Adventure Challenge. Foto: Andreas Strand

Har utvecklats lite sedan dess och det jag framförallt uppskattar med swimrun är den frihetskänsla det ger att kunna springa och simma mellan öar och att det faktiskt går att ta sig fram långa sträckor på detta sätt utan någon mer utrustningen än det man har på sig.

Blev en hel del simpass i havet nu men fortfarande trivs jag ju ändå bäst ovanpå vattnet så passade ju såklart på att paddla också när det finns surfskis tillgängliga.

Jag hade lite tur och hittade schysst paddelsällskap på stranden

Sen var det ju faktiskt helt ok att komma hem till Stockholm också. Kan inte klaga på träningsmöjligheterna här heller. Hammarbybacken är vit och välpreppad för löpning och att cykla på oplogade cykelbanor ger nog starka ben..

Borta bra men hemma bäst?! Foto: Jari Palonen

Strax innan jul gjorde jag en s.k. screening på AccessRehab. Screening görs för att upptäcka eventuella svagheter eller asymmetrier i kroppen. En besiktning helt enkelt. Det tog Tobias på AR i sjöstan en knapp timme att göra en översyn av hur min kropp och rörelsemönster fungerar med och utan belastning. Efteråt var det rätt tydligt vart mina styrkor och svagheter sitter.

Är glad att jag tog mig tid att göra detta, det är ju bara en timme men är så lätt att lägga den timmen på annat då veckorna som föräldraledig är fullspäckade. FöräldraLEDIGHET innebär ju ändå att man är personlig assistent.. 24/7! Det är världens bästa förmån men tiden bara flyger iväg.

Några dagar efter screeningen var jag tillbaka på AccessRehab för genomgång av det träningsprogram jag numera gör varje dag i syfte att hitta några av mina bortglömda muskler. När jag väl lärt mig aktivera dem kan jag börja träna upp dem och förhoppningsvis få en jämnstark kropp.

5 timmar solsken i Stockholm denna månad. Tur att det finns pannlampor..

Höst och mörker betyder reflexbana för mig. Då jag inte kan orientera är reflexerna min chans att få springa obanat i skogen. Inga karta eller kompass att fundera över, bara att följa reflexerna

Det är ju supermysigt att springa ensam i skogen med bara lampan men ibland är det kul med sällskap också och då är onsdagkvällarna med Sickla Trail guld värda.

50 personer med pannlampa, alla ger järnet två varv på en 2km reflexslinga och sen 30 min eftersnack. Allt som krävs för att lysa upp en vanlig vardagskväll! Jättebra träning också,  jag har lyckats förbättra min tid på banan med nästan 2min under hösten.

Det går framåt..

November! Vad passar bättre då än att testa kajak inför nästa säsong.

Kajaksidan.se ställde upp med hela surfskiflottan som jag och Daniel gick genom under en regnig eftermiddag.

Testade olika modeller från både Zedtech och Carbonology

Albin vaktade paddlarna

Blev ett antal vändor på sjön.. Dagsljuset räcke inte riktigt till! Av alla jag testade fastnade jag framförallt för Carbonology Pulse, som kändes väldigt smidig och rapp.

Har även provat Martin Nordstrands nya Think Uno Max. Blev ingen lång testtur då sittställningen tyvärr inte fungerade för mig men Daniel gav samma surfski bra betyg. Det är ju inte enkelt med kajaker.. En som passar en person jättebra kanske inte alls fungerar för en annan.

Sen har det blivit lite vågor i Fenns Swordfish. Den kändes trygg i stora Atlantvågor men är för tung och trög när det blåste mindre (materialet jag testade var dock vakuumpressad glasfiber vilket är det tyngsta materialet, en pärs att bara få ner surfskin till vattnet!).

Kajakinköp är svårt då det är så individuellt och beroende på flera faktorer (kroppsform, paddelteknik och användningsområde) vilken kajak som är optimal. Min plan är iallafall att fortsätta prova ytterligare några kajaker med målet är att hitta den perfekta kajaken (för mig) innan årets slut..

Fyra månader har gått efter förlossningen nu och träningen har gradvis stegrats.

Jag kan träna intervaller, jag kan köra backe och jag kan roa mig med snabbdistans (Sickla Trail Run – höstmörkrets roligaste event). Jag kan simma, cykla, springa och paddla

Lite mörkare, lite svalare och lite starkare än i somras..

Samtidigt så håller jag ju igen. Passen blir inte för många eller för långa då jag inte vill riskera att krascha. Kroppen känns bra, men då sömnperioderna inte blir längre än 2-3h i stöten så måste jag ha respekt för att kroppen inte är mottaglig för högre belastning ännu. Dessutom har jag ju inte obegränsat med tid längre. Och den tid jag har delar jag gärna med familjen. Så lika kul som det är att komma ut själv eller träna med andra är det guld värt all träning vi kan göra tillsammans.

Albin hänger med på det mesta. Skogen, kajakklubben, poolen..

Blir en del prylar som ska med men det är vi ju vana vid..

Tur att vi inte har hund också..

Viktigt för mig nu när jag ändå tränar lite mer är också att ta hand om kroppen. Lätt att bortprioritera när egentiden har en viss begränsning. Själva graviditeten var nog en nyttig återhämtningsperiod; Jag åt bra mat, vilade mycket och tränade lagom. Nu när jag börjat pusha kroppen mer igen så behöver den mer service.

Jag löser det genom att minst en gång i månaden besöka AccessRehab för idrottsmassage. Jag har besökt dem regelbundet sedan 2011 och det känns tryggt att gå till naprapater och massörer som själva vet vad elitidrott innebär och förståelse för varför vi pressar våra kroppar över gränserna ibland.

AccessRehabs stenhårda massör Sara Penton. En av Sveriges bästa cyklister och förmodligen den med de starkaste nyporna

Foto: Jeppman.com

Efter en graviditet kan man längta efter att komma i sina vanliga kläder igen. Jag trivdes väldigt bra i mina gravidjeans så jag saknar nästan dem. Men 11 månader utan nummerlapp på är däremot ganska lång tid…

6 km reflexbana känns som en lagom tävlingspremiär. Blir väldigt förvånad när jag är först in i skogen och det känns som jag flyger fram efter stigen. Hinner tänka att det här att tävla är ju faktiskt inte alls lika jobbigt som jag mindes det.

Passerar 3km skylten och lite mindre positiva tankar dyker upp. Inser att jag har ju halva loppet kvar och jag börjar bli rätt trött. Dessutom har jag en pannlampa jagandes i nacken..

Sista tre kilometerna är precis lika jobbiga som jag trodde de skulle vara och jag börjar fundera över vad det egentligen var jag längtade till..

Men jag lyckas hålla avståndet bak ända in i mål

Och inser ju att det är det som tjusningen med att tävla. Skulle det vara enkelt så hade det jag ju inte lagt ner tid och pengar på att resa runt och dra på mig nummerlappar..

Rätt ringrostig men nu är premiären avklarad!