trailrun

by

Pregnancy reflections

I’m right in the middle of week 36 and as there aren’t that many weeks left of my pregnancy, I’ll share some reflections on how I have experienced it so far and my thoughts on what’s coming up.

I have one earlier pregnancy I can relate to and this one has developed very similar to my previous one. Both my pregnancies have been uncomplicated without any pain or injuries, and I’ve kept my training routines, but with some modifications.

As I’m carrying a baby, there is some obvious impact on my body. My blood volume have increased by 50%, I have gained 8 kg, my abdominal muscles are stretched out and the increased level of relaxin relaxes my ligaments. At the same time, most of my muscle groups are still working fine and if I maintain these muscles, it might be easier to come back to my ordinary training afterwards. Taking this into account I rather work on my local muscle functions and not on my oxygen capacity during this time.

I haven’t followed any specific guidance about training during pregnancy and I don’t rely on general advices as each pregnancy seem to be so individual. Instead I try to follow my gut feeling. I do what feels best, both physically and mentally. If an activity feels ok physically, but I’m worried if it may give consequences afterwards, then I rather adapt my activity. E.g. running has worked well for me but I have chosen to stop around week 30 in both my pregnancies as I’m uncertain if the relaxin in combination with a bigger belly creates unnecessary strain on my pelvic floor and ligaments.

Running in week 25 when my baby bump was pretty small

As a cross-country skier in my youth, one of my favorite training disciplines in summer was skidgång/elghufs in ski slopes and I find this a perfect 3rd trimester activity replacing my running sessions. Intervals in the hills or ski slope give me the same endorphins as running and is more gentle to my body.

Skidgång week 35 with a bigger belly

The major difference between my pregnancies is that this one involves swimming. Five years ago swimming was not a part of my training. Being an outdoor athlete it was a long process to adapt to the indoor pool training. Nowadays I really appreciate the early mornings in the pool and my pregnancy has not affected my routines of swimming. I swim in a group where I normally is the weakest swimmer (and being pregnant hasn’t really increased my speed). The modifications I do to keep my pulse/intensity down is to use a pullbouy and paddles. In that way I can still join the training session with the group and it gives me heap of inspiration to share the same lane as them.

All in all I have about the same lifestyle and everyday routines as when I’m not pregnant. My ambition is to return to competitive racing after pregnancy but before I can plan for any future races I have a delivery and the subsequent rehab to accomplish. This is not a walk in the park and it definitely includes many uncertainties.

My previous child birth went as expected until the last hour when it felt like things just happened very quick without anyone being ready, not least myself. I thought I would be much more in control of the situation. Maybe I was fooled from the saying that childbirth can be compared to a marathon. It’s nothing like that at all! A marathon I can prepare and practice beforehand. If I get injured I can withdraw. I’m always in control of my body and the situation. During labour I’ll need to work with people I don’t know and rely on the decisions they take in the moment.

When I worry for something in a race I use to practice it beforehand to find out how to control and handle the situation. Practicing child birth with different potential complications is not possible in the same way. Studying and reading about it just makes me more aware of everything that can go wrong and complications that can arise afterwards. But I will continue to find ways to prepare as I need to become more confident even though I can’t control it as I want to. And I bring with me, that just as a race seldom goes as planned, a solid preparation makes it a lot easier to reach the finish line despite hiccups along the way..

by

Off season

March is here and the light is starting to come back to Sweden. Running in a partly snow-free forest is never as wonderful as it is after a few months of ice and snow. Everything gets easier when the temperature rise and you can remove some layers of clothes. This is the time of the year when you normally feel faster and stronger for every session… Or not.

Our big boy is curious to listen whether the baby is breathing as loud as me

This year I’m going into spring knowing that I will become heavier and slower! It’s also inspirational in its way, it reminds me to be grateful for every training session that I can do because I don’t know how I will feel next week.  

I’ve had a fantastic winter. After two months of tiredness in late autumn I passed the magic 12 weeks border in December and felt stronger than ever. Not really because I physically was stronger. Probably the opposite, but every training session gave so much positive energy. Perhaps because I moved focus from a strive that every session must be of high quality to just enjoy that I can run and train as I want to.

Everything doesn’t always go as planned though. After ÖtillÖ last autumn Annika and I worked on a project to highlight the massive plastic pollution in the oceans and to raise money for the development of recycling infrastructure on Nusa Lembongan. In October and November we organized weekly training events in Stockholm to contribute to the fundraising project Bali Hope Swimrun. Unfortunately, I could not attend the final event in Bali as the Zika virus is present there. Thanks to Peter Aronsson who, with late notice stepped in, we could fulfill our project and Annika and Peter delivered a perfect race.

Overall victory for Annika and Peter at Bali Hope Swimrun after a tight race Photo: Ilham Abdillah

It was of course sad to not being able to go to Bali as planned but this project has only just started and there is much more to come. I’m excited to continue working with Annika on this and to see what we can accomplish.

But one thing at the time. For the coming months it’s someone else who has the power of my body. He or she weights around 700g and is around 30 cm tall and all I can do is to listen to this tiny creature and act accordingly. It might sound difficult, but it’s not that complicated. It’s interesting how quickly both my brain and body adapts to these new conditions. A pregnancy in itself is not an illness or an injury. It’s just that you need to put someone else in the first room.

by

Träningsläger på familjevis

 Sedan en dryg vecka är vi tillbaka i stan efter tre bra träningsveckor i Sydafrika. Boostade på D-vitamin, höjdmeter och simkilometrar har vi nu kommit in i vardagsrutinerna igen.

Tillbaka till transportträning, pannlampsträning och tidsjakt. Jobb, dagis och logistik för hämtning/lämning.  Och när schemat till slut verkar hålla kommer lilleman hem från dagis med feber och ställer all planering upp och ner. Allt är precis som vanligt!

Jag gillar min vardag här hemma (i alla fall när pusslandet går ihop) och vi har access till bra träningsmöjligheter. Vi tänker träning när vi tränar och när vi planerar veckorna men däremellan är allt fokus på potträning, tvåårstrots och livets måsten. Då är det riktigt värdefullt att få in tre sammanhängande veckor med lite mindre att tänka på. Att åka iväg från vardagen hemma gör att det är enklare att träna enligt plan, att orka göra träningen bra och framförallt att återhämtningen blir så mycket bättre.

Inga motivationsproblem att genomför simpassen i denna miljö

Vi är en familj där vi båda tränar och satsar även fast vi nu är tre. Det vanliga verkar vara att en person trappar ner och stöttar den som fortsätter tävla. Jag är glad att vi båda två har möjlighet och vill forsätta satsningarna. Hemma tränar jag och Daniel var för sig typ 9 av 10 pass och resterande 10% är vi med alla tre. Nu när vi åkte till Sydafrika hade vi förmånen att ha med sällskap och hjälp av mina föräldrar och Daniels bror som fantastiska barnvakter.Det innebär att jag och Daniel har kunnat träna tillsammans vilket både är sporrande och stöttande.

Efter de två senaste årens flängande hit och dit med barn har vi insett att det är lite mer energikrävande att resa med småbarn jämfört med att resa själv. Ödmjuka inför vår relativt långa resa denna gång valde vi därför att ta en ordentlig paus mitt i resan och sova en natt i Dubai.

Iallafall vi som inte sov på flyget såg fram emot att sträcka ut våra ben på hotellet.

Tack vare att vi delade upp resan på två dagar var vi inte förstörda när vi kom fram till Stellenbosch och kunde snabbt komma igång med träningen och utforska omgivningarna.

Vi valde att lägga boendet så att det skulle fungera bra både för barnvakterna och för oss, dvs. att ingen av oss skulle vara beroende av bilen för att ta sig ut och att vi alla skulle kunna starta träningen från huset. Vi har det så hemma och det är räddningen i vardagen. Att ha skogen och sjön utanför huset är ovärderligt. Att vi här i Stellenbosch kunde dra ut på en helt vanliga löparrunda och få ihop 1 000 höjdmeter direkt bakom husknuten gjorde att vi trivdes riktigt bra.

När vi nu också hade chansen att umgås med mina föräldrar och Daniels bror så ville vi självklart även göra aktiviter som passade alla. Vingårdarna är säkra kort. Lekplatser, god mat till hungriga atleter och schysst vin till barnvakter. Naturreservatet Jonkershoek är ett bra ställe för utflykter.

 Vi trivdes så pass bra i Stellenbosch att vi begränsade turistandet utanför stan. Vi ville inte lägga mer tid i bilen än nödvändigt. En utflykt utanför stan som ändå var värd bilköerna var Table Mountain utanför Kapstaden.

Jag och Daniel sprang upp medan övriga familjen tog kabinbanan till toppen. Där kunde vi äta lunch tillsammans och titta på utsikten innan vi sprang ner igen.

Stigen upp till Table Mountain är snäppet vackrare än utsikten från toppen. Ta den istället för kabinbanan om ni har möjlighet!

Summa summarum blev det en väldigt bra träningsresa. Det tuffa är bara att komma hem och upptäcka att vabruari fortfarande inte är över..

”Barnens behov går alltid först”

by

Berg och hinder i Sydafrika

Stellenbosch som förmodligen mest är känt för sina vinodlingar, är också en grym träningsstad. Universitetets olympiska pool, löparbanorna, mtbstigarna. Allt det där hade vi hört mycket om innan vi åkte hit.

Det grymma med det här stället är också att det är omgivet av vackra berg! Våra första tio dagar här bodde vi en bit ovanför stan och gjorde många försök att utforska närmsta omgivningen.

Bergen här är väldigt lockande att springa upp på men ganska snabbt insåg vi varför många av bergen helt saknar stigar. Privat mark och elstängsel stänger ute all access.

Tyvärr är det ju så Sydafrika ser ut och det är ingen nyhet men det är ändå intressant hur det påverkar vardagen. Vi bor bakom låsta portar och rejäla säkerhetssystem. Allt för att stänga ute obehöriga, men känslan är ändå att det är oss själva vi låser in och begränsar.

Utanför porten till vårt hus. Vacker utsikt att titta på men jag vill hellre uppleva den

Men det är absolut inte omöjligt att hitta fina stigar här. Ska man springa i bergen utanför stan får man helt enkelt besöka ett naturreservat, betala för ett tillstånd och springa på markerade leder.

Naturreservatet Mont Rochelle i Franschhoek bjuder på vackra leder

Och MTB spåren i Jonkershoek är riktigt roliga

Alternativt frågar man snällt de som äger stora fastigheter om man får springa på deras mark. Vi har blivit stammisar på en bärfarm med mark en bra bit upp i bergen och de har inget emot att vi kör vertikala intervaller längs deras odlingar.

Sen har även många vingårdar enorma fastigheter där de ibland anlagt MTB stigar som man också kan springa på.

Nu har vi precis flyttat ner till byn. Utanför huset har vi två 600 höjdmeters kullar som vi precis utforskat. Jag tror vi kommer trivas här nere också!

by

Mitt äventyr

”2016 har varit ett fantastiskt tävlingsår men när jag tänker tillbaka på sommarens tävlingar så är det inte främst resultatlistorna som ger mig minnen. De starkaste minnena kommer från de upplevelser tävlingarna har gett mig.”

Den här säsongen har varit mycket framgångsrik placeringsmässigt och jag får ibland frågor om vad som driver mig att fortsätta tävla.

Jag älskar att tävla och utåt sett kanske tävlingar enbart verkar handla om resultat. Och ja, att vara snabbast eller slå nya rekord är jättekul och det är den första dimensionen av tävlandet för mig. Att vara i tävlingsmode och känna hetsen och spänningen ger en kick. Men det är ändå inte allt.

Den andra dimensionen av mitt tävlandet är den glädje och gemenskap jag får dela med min lagkamrat. Vi hjälps åt och samarbetar så att laget tar sig fram snabbare än vad någon av oss skulle ha gjort på egen hand. När jag är ute med en stark lagkamrat som jag litar på vågar jag också pressa mina gränser ännu mer. Det är häftigt!

Den tredje dimensionen är att naturupplevelserna förstärks. Vi tävlar på naturens villkor och ofta på tekniskt utmanande platser och i exponerad miljö. Utan nummerlapp är jag en rätt mesig person. En sån som tycker det är läskigt med strömmande vatten och gärna väljer ett säkrare spår nedför forsen, som gärna tar det lite försiktigt när det är brant och är kan få svindel när jag tittar nedför stup.

Hade det inte varit för tävlingarna hade jag inte utsatt mig eller tränat för utmaningarna. Att jag på tävlingarna faktiskt paddlar i den snabbaste strömfåran nedför forsarna, springer i hög fart utför branta sluttningar och glömmer bort höjdskräcken när det är lite luftigt, gör att jag får möjlighet att uppleva mer. Naturupplevelserna förstärks och minnena blir starkare.

Jag älskar äventyr och att tävla är mitt äventyr.

by

Med träningen utanför dörren..

IMG_0273

Vi har rätt bra vardag hemma. Simträning innan jobbet med inspirerande simgrupper, skön cykelpendling till jobbet (speciellt nu på vintern då det inte är någon trängsel på cykelbanan), hinner oftast med lunchpass på jobbet och sen träning hemma i skogen efter jobbet.

Varför åker man då på träningsläger?

IMG_0231Inte bara för att skaffa sig sim-bränna..

Förra vintern var jag mammaledig och passade på att resa väldigt mycket. I år var jag väldigt länge inne på att vi inte skulle åka iväg någonstans utan njuta av vintern hemma. I takt med att temperaturen sjönk och barnbacillerna frodades så ändrades mina tankar och vi bestämde oss för att tillsammans med mina föräldrar att åka till Playitas.

I måndags landade vi i solen och det kändes så bra att vara tillbaka igen

IMG_9953Mysigt välkomnande!

Under vinterhalvåret är Playitas ett säkert kort. Det är en relativt kort resa, lagom varmt för att orka träna hårt och framförallt är det grymt smidigt med en träningsanläggning där allt finns inom räckhåll när man reser med småbarn.

IMG_9979

Vi tjänar ovärderlig tid på att inte ha någon transportsträcka till träningen, tid som kan användas till återhämtning. Oavsett om vi ska simma, cykla eller paddla surfski är det bara att kliva ut från lägenheten och sätta igång.

IMG_0067
Uppe på favoritkullen 10 min från lägenheten

Det som känns extra bra med denna resa är att se hur lycklig vår lilla kille blev av att kunna springa ute utan overaller och stövlar. Tidigare har han ju varit så liten och mest bara hängt med oss. Kul att vi kan kombinera hans för tillfället stora intresse att gräva i sand och plocka sten med våra aktiviteter.

CIMG3561

Så mycket annat finns det inte att göra på denna lilla vulkan-ö men det är ju precis så vi vill ha det. Iallafall en vecka till!

by

Kullamannen

För två veckor sedan hade jag aldrig kunnat ana att Allhelgonahelgen skulle spenderas i Skåne.

1

Jag och Daniel har avslutat tävlingssäsongen båda två men det är ändå alltid kul (och bra träning) att köra lite lopp för skojs skull. Daniel blev sugen på att åka till Mölle och springa Kullamannen veckan innan start och jag och A ville självklart följa med som supportrar.  Samtidigt upptäckte jag att Kullamannen inte är en tävling utan flera småtävlingar. En av dem, en reflexbanetävling skulle dessutom gå kvällen innan Daniels lopp så jag anmälde mig till den. Sedan skulle ju Daniel starta väldigt tidigt på lördagmorgon och det gick en tävling på eftermiddagen som jag nog skulle hinna springa. Så plötsligt var jag anmäld till två lopp.

Största utmaningen inför Reflexracet var att både hinna med att jobba, resa 60mil och stå på startlinjen kl 18 i Mölle hamn. Jag fixade det och vi var ett 70-tal löpare som gav oss ut i mörkret. Reflexerna var rätt få och glesa så det vart svårt att följa. I början var det jag och en annan kille som sprang först men efter halva banan tog jag över ledningen själv.

Det var härligt att komma ut ur skogen och se hamnen med alla ljus framför sig. Mycket folk och en aktiv publik i ledning av ”multisportpionjären” Erik Ahlström gjorde att det inte var några problem att hitta vägen in mot mål, 2 minuter före bästa kille.

P1150774

Loppet var mer ett stiglopp med pannlampa än reflexbana, men det var kul det med.

P1150799

Lördagmorgon startade Daniel ”Dödens Zon” kl 8 och jag och A tog oss en bra bit ut på banan och hejade på alla löpare.

P1150867

Daniel sprang in på en fin 3e plats i tuff konkurrens i herrloppet innan det var dags för mig att starta igen. ”Svarta banan” denna gång. 14km stiglöpning.

P1150900

Vi tjejer startade 10 minuter efter herrarna och med 300 herrar framför oss i spåret så blev det lite Vasaloppskänsla. Så fort stigen blev mindre och mer teknisk var det en strid ström med herrumpor framför mig som jag var tvungen att passera. Trots alla människor i spåret fungerade det väldigt bra och alla jag sprang förbi visade hänsyn (alla utom en person som sprang med hörlurar!!))

IMG_4239

Samtidigt blev det en extra bonus med alla glada hejarop och jag försökte heja tillbaka så ofta jag orkade. Det var ett riktigt kul lopp med bra stämning på banan och och jag lyckades vinna med 3,5 minuters marginal till tvåan.

P1150916

Allt som allt blev det en riktigt härlig helg i Skåne med både tävlande och mycket tid till annat också.

IMG_8930

by

Kärruset

Helgen efter SM gick det två roliga småtävlingar nära stan. Night Trail Run på lördagen och Kärruset dagen efter.  Hemma gjorde vi en rättvis fördelning hemma och körde varsitt lopp.

Kärruset föll på min lott och det blev en riktigt fin dag i Gnesta. Daniel fick sin träning genom att springa genom tävlingsbanan innan start och sedan var det min tur att ta i med nummerlapp på.

AMO_5033-2_liggandeFoto: Anders Molin

Loppet var 10 km, två varv på en 5km slinga. Jag låg en bit bakom en orienteringstjej första fyra kilometerna innan jag kunde gå om strax innan ett långt lerdike.

IMG_3775

Lyckades få ett litet försprång upp från diket och ut på andra varvet.

1Jagad

Fick rapport av Daniel ut längs banan att jag hade en ledning med 25 sekunder och så lade han till att jag måste börja ta i.

AMO_5034-2Foto: Anders Molin

Hade visst lite krafter kvar i kroppen då jag lyckades utöka ledningen och till slut vinna med 1 minut och 25s. Bra med en hejarklack som pushar en ibland..

12119982_10153573068216253_4512694348826645629_o

Var riktigt tuff och bra bana i fin terräng och ett mysigt arrangemang.  Lite kul överraskning att man sjönk ner till midjan i lerdiket på andra varvet då det blivit dubbelt så djup efter alla löpare som passerat..

IMG_4092Lerig morsa i mål