swimrun

by

SWIMRUN ARHOLMA – LANDSORT

KRAKEN EPIC ADVENTURE

“Have you heard what they are up to next weekend? They plan to swim and run from Arholma to Landsort. It must be at least 200km.”

I first heard about the adventure a week before takeoff. Annika mentioned it while we were out training. My first thought was “Wow, how crazy. They will get so cold. I’m glad we’re not doing something like this.” As we continued our swimrun session we didn’t speak much more about it, but none of us could really drop the thought. By the end of the training we were both like; “Maybe we should join?!”

Since ÖtillÖ World Championship sadly had been cancelled, our calendar was blank for the weekend. And with loads of training in the bucket it would feel good to get use of it somehow.

It was not much time to prepare though and as the days came closer we realized what a huge challenge we had in front of us. Looking closer into the maps we understood that the real distances were closer to 50km swimming and 210km running.

250 km throughout Stockholm Archipelago is not a walk in the park and we were not too cocky reaching Arholma Island after hours of travelling on land and sea on Thursday evening.

I didn’t know what to actually expect from the weekend. We’re all experienced racers, but this was different. In a race you have a finish line to focus on, you have a race organization, a safety team and even a plotted course to follow. 

We were unsure how the navigation would turn out. Even though Pontus and George had put in massive effort planning the course the last nights, our google-maps-print-screens did not show all details. Another uncertainty was if the group would be able to stick to the pace. We could not go too fast in the beginning but not too slow either as we needed to cover a distance of at about 80km each day to reach Landsort before dusk on Sunday.

Anyway, focus now was to control what we could control and as the schedule was tight we all agreed that we should not waste any minutes of daylight during the coming three days. Alarms were set on 3.10 the coming morning and we made ourselves ready to start moving into the unknown.

Day 1:

Arholma-Möja, 12 hrs, 80 km (16 000 m swim / 64 km run), 32 islands

Longest swim: 1 500 m (Ålandet-Gåsö). Longest run: 10,5 km (Yxlan)

As we set off from Arholma before the sunrise the nervousness was gone and it all felt right. Everyone was motivated for the adventure, ready to suffer but mainly to have a fun journey together.

On the road..

The first hours simply flew away and it didn’t take long before we arrived to Blidö where we got spoiled with real food for lunch. Pasta and Pesto on a plate is luxury in this context.

Eating lunch at 9 in the morning made sense when you already have been working for 5 hrs

Before we went off on this adventure Annika and I had talked a lot about how to motivate ourselves. We thought it might be hard for us to complete every section of the course as we had less than a week to prepare. Our concern was if we would miss a section the first day, it could be harder to motivate ourselves to get through the course the coming days.

Two days before the start Annika came up with the excellent idea that we as a team should complete the course. Our goal then became that at least one of us must be at the course at all time. It turned out very well. We did many sections together but Annika took care of the longest swims while I cared for the longest runs. In this way we were taking advantage of our strongest skills and were also able to push ourselves for the team. It helped us to stay focused all the way.

All for one, one for all. All the way..

Not sure if it was the pasta lunch or our fresh legs but the first day went faster than estimated and we managed to arrive to Möja already after 12 hours. Getting there before sunset, having a (cold) shower and dinner at the restaurant before preparing the next day was a great start of the adventure.

Day 2:

Möja-Ornö, 15 hrs, 86 km (8 700 m swim/77,3 km run), 22 islands.

 Longest swim 1 400 m (”Pig swim”) and longest run 18,5 km (Ornö)

Next morning started as the previous day; porridge breakfast 3.40, filling bottles, loading our bags on the boat and get going. We started the day with an 800m swim before the sun went up. It didn’t matter that it’s cold and dark, moments like these are just A M A Z I N G! It sounds cheesy, but, the early hours of the day were magic and I’m forever grateful I got to experience these moments.

The coming islands after Möja were challenging with tricky terrain and navigation. As we could not move as fast as we wanted on land, we decided to jump into the water and swim a bit more than planned.

I think this is the true essence of swimrun. Alternating the discipline based on the terrain. As we carry all gear we use it’s a freedom to quickly switch between running and swimming  

After a long morning with difficult orienteering it was quite a relief to enter the ÖtillÖ course and skip the map for a while. The course is very familiar environment for all of us and a nostalgic place where we have gone through hard moments with race bibs on.

Kymmendö Lanthandel. On ÖtillÖ this place is an important energy station. Here it became our lunch stop. Freeze-dried pasta. Not as luxurious as yesterday but I can promise that after hours on gel and bars, it’s exactly what you were longing for.

Heavy rain and wind characterized the rest of the day. We all had to dig deeper and it’s when the conditions get tougher you realize how important everyone in the group is and our spirit was still high.

We finished the day with almost 20km of running on Ornö. We had no maps of this section since we’ve done it several times before. Suddenly we didn’t recognize the terrain and realized that we probably must have missed a turn. As it was getting dark we decided to ask for directions at a nearby house.

We knocked on the door and a woman looked out. Behind her some small kids pop up, curiously looking at the soaking wet strangers, dressed in wetsuits, who was trying to explain why they were lost out here late at night. But before we had finished our excuse she interruped us. “Hey, We know who you are. We are following you on Instagram!”
The friendly family then pointed us in the right direction and we could continue to our night camp.

Saturday was a big day covering 87km and it took us about 15 hours. By the time we finally reached our night stop at Ornö Båtvarv. It felt great to get a quick “archipelago shower” and pizza delivered from Utö.

Day 3

Ornö-Landsort, 15 hrs, 76 km (13 700 m swim/ 62,3 km run), 25 islands

Longest swim 6 130 (Danziger Gatt) and longest run 13,8 km (Utö).

The night went by way too fast and after a few hours of sleep it was time to get going again. We got into routines quite well by the third day; Preparing porridge, filling bottles with hot water, getting our stuff together, putting on our wet wetsuits and start moving.

The section between Ornö and Utö was just as magical as it is during the ÖtillÖ race. 15km of island hopping’s and choppy swims.

Reaching Utö is always a special feeling as it’s the final island of the ÖtillÖ course. Also a day like this, when you know you will continue another 65km, it was uplifting to enter Utö.

The coming 14km gravel road on Utö had less action and this was probably my sleepiest section. However, the energy table that our excellent support boat was serving at Vålö solved all energy dips.

A blueberry smoothie on day three was high value!

The big challenge of the day was Danziger Gatt, the huge waterway between Nåttarö-Nynäshamn. It’s heavy trafficked by oil vessels and big ferries and could be dangerous to cross in bad conditions. Today everything was on our side; Calm water, sun’s out and the big ferry to Gotland just passed before the group got into the water.

I followed the 6km swim crossing over Danziger Gatt from the boat as my and Annikas goal to complete the course together was still alive. Annika is the strongest swimmer I know but I was worried that she would suffer from the cold on this section.

For me, the cold was definitely the toughest challenge on our adventure. I struggled getting warm even after short swims and at this point when we had spent almost 40 hours in our wetsuits and it got harder and harder to keep the body temperature up. In the boat I was loading with hot water and ready to jump in and replace Annika at any time if she would get too cold.

The conditions were amazing and all the strong swimmers made a tremendous job over Danziger Gatt. It was not until it was about 800m left to Nynäshamn they got up on a small cliff to recharge.

This was mine and Annikas opportunity to switch swimmer and for the first time our goal actually felt within reach. From here we had only about 30km left to Landsort and we could even sight the light house in the horizon.

Joakim navigated as a king and it was a beautiful section alternating shorter swims and runs.

  • Great surprise to meet friends who stopped by to say hi from their kayaks
  • Dinner time!

Just as the sun started to drop down we crossed the last islands to our finish line. A finish line that we had constructed and only existed in our heads but maybe one of the best lines I ever crossed. I will never forget the feeling when the whole group entered Landsort.

We did this adventure to spice up our everyday life, to challenge ourselves and have fun together. When our legs and bodies got tired it was the positive attitude in the group that kept us going. Everyone was taking turns in being strong, always helping and cheering each other.

The Kraken swimrunners plus Pär who is behind the camera

Thanks everyone involved for making this possible!

Arholma – Landsort:

Tot distance: 242 km; 48,4km swim and 203km run. 79 islands, 42 hrs.

All pictures from @krakenswimrun

by

Pregnancy reflections

I’m right in the middle of week 36 and as there aren’t that many weeks left of my pregnancy, I’ll share some reflections on how I have experienced it so far and my thoughts on what’s coming up.

I have one earlier pregnancy I can relate to and this one has developed very similar to my previous one. Both my pregnancies have been uncomplicated without any pain or injuries, and I’ve kept my training routines, but with some modifications.

As I’m carrying a baby, there is some obvious impact on my body. My blood volume have increased by 50%, I have gained 8 kg, my abdominal muscles are stretched out and the increased level of relaxin relaxes my ligaments. At the same time, most of my muscle groups are still working fine and if I maintain these muscles, it might be easier to come back to my ordinary training afterwards. Taking this into account I rather work on my local muscle functions and not on my oxygen capacity during this time.

I haven’t followed any specific guidance about training during pregnancy and I don’t rely on general advices as each pregnancy seem to be so individual. Instead I try to follow my gut feeling. I do what feels best, both physically and mentally. If an activity feels ok physically, but I’m worried if it may give consequences afterwards, then I rather adapt my activity. E.g. running has worked well for me but I have chosen to stop around week 30 in both my pregnancies as I’m uncertain if the relaxin in combination with a bigger belly creates unnecessary strain on my pelvic floor and ligaments.

Running in week 25 when my baby bump was pretty small

As a cross-country skier in my youth, one of my favorite training disciplines in summer was skidgång/elghufs in ski slopes and I find this a perfect 3rd trimester activity replacing my running sessions. Intervals in the hills or ski slope give me the same endorphins as running and is more gentle to my body.

Skidgång week 35 with a bigger belly

The major difference between my pregnancies is that this one involves swimming. Five years ago swimming was not a part of my training. Being an outdoor athlete it was a long process to adapt to the indoor pool training. Nowadays I really appreciate the early mornings in the pool and my pregnancy has not affected my routines of swimming. I swim in a group where I normally is the weakest swimmer (and being pregnant hasn’t really increased my speed). The modifications I do to keep my pulse/intensity down is to use a pullbouy and paddles. In that way I can still join the training session with the group and it gives me heap of inspiration to share the same lane as them.

All in all I have about the same lifestyle and everyday routines as when I’m not pregnant. My ambition is to return to competitive racing after pregnancy but before I can plan for any future races I have a delivery and the subsequent rehab to accomplish. This is not a walk in the park and it definitely includes many uncertainties.

My previous child birth went as expected until the last hour when it felt like things just happened very quick without anyone being ready, not least myself. I thought I would be much more in control of the situation. Maybe I was fooled from the saying that childbirth can be compared to a marathon. It’s nothing like that at all! A marathon I can prepare and practice beforehand. If I get injured I can withdraw. I’m always in control of my body and the situation. During labour I’ll need to work with people I don’t know and rely on the decisions they take in the moment.

When I worry for something in a race I use to practice it beforehand to find out how to control and handle the situation. Practicing child birth with different potential complications is not possible in the same way. Studying and reading about it just makes me more aware of everything that can go wrong and complications that can arise afterwards. But I will continue to find ways to prepare as I need to become more confident even though I can’t control it as I want to. And I bring with me, that just as a race seldom goes as planned, a solid preparation makes it a lot easier to reach the finish line despite hiccups along the way..

by

Hat trick at ÖtillÖ World Championship

Our third consecutive win at ÖtillÖ World Championship. It’s an unbelievable feeling.

Below an extract from ÖtillÖ press release, followed by my race report in Swedish.

The top teams pushed the pace to incredible speeds at the 13th edition of the ÖTILLÖ Swimrun World Championship, one of the toughest one day races in the world. Conditions were ideal for a quick pace on the 75 km long race course in the Stockholm archipelago but no one had expected the course records in each category men, mixed and women to be crushed with such incredible times.

The undefeated duo Annika Ericsson and Kristin Larsson (SWE) had a fierce battle against second placed women’s team Fanny Danckwardt and Desirée Andersson (SWE), who led a big part of the course but finally finished 3,49 minutes after the leaders who beat their own record from 2016 with not less than 36 minutes. ”Today’s conditions were just perfect, warm water and no wind. We have been able to race properly without being stiff and cold as previous years. We also met really tough competition this year so we had to keep on pushing”, said Kristin Larsson at the finish at Utö after the team’s third world championship gold in swimrun and record fast time in the women’s category.

https://otilloswimrun.com/smashed-course-records-at-otillo-swimrun-world-championship-2018/

Det blev hat trick för mig och Annika. Tredje raka segern i ÖtillÖ World Championship. Känns nästan overkligt att vi lyckats återupprepa segrarna när det är så lång tid emellan som ett helt år. Det är ju så mycket som skall klaffa för oss bägge två just den dagen; toppad form, frisk, skadefri, fungerande utrustning och en taktik som håller hela vägen. Den sistnämnda vågade vi oss på att förändra det här året.

Jag har många gånger tävlat nästan rakt av och förlitat mig på mitt pannben. Min vilja och envishet har tagit mig väldigt långt men det är också en egenskap som kan ställa till det. Första gången jag ställde upp i ÖtillÖ 2015 körde jag totalt respektlöst från start. En rejäl käftsmäll 8 timmar in loppet resulterade i att jag vinglade imål med en kroppstemperatur på 34 grader.

Foto:Linus Ahlberg

Året därpå, 2016, var jag bättre förberedd både med simning och med en egen energiplan. Vi satte ny rekordtid på 9 timmar 36 minuter. Det var mitt och Annikas första ÖtillÖ tillsammans och vi körde bra men kände bägge två att den här tiden kan vi nog förbättra.

Foto:Linus Ahlberg

2017 körde vi med helt nya dräkter, prototyperna som sedan blev ARK Ornö –dräkten, med premiumneopren på överkroppen och löparvänlig underdel. Fortfarande körde vi på hårt från start och när vi nådde Ornö hade vi redan en ledning med 30 minuter. Vädret var också ovanligt tufft så med den hårda starten blev avslutningen trött och vi lyckades inte slå fjolårets tid.

Inför 2018 visste vi att återupprepa segern en tredje gång är inget vi gör på gamla meriter. Varje lopp är ett nytt lopp. Däremot kan vi dra nytta av våra tidigare erfarenheter.

ÖtillÖ är 75km totalt, 10 km simning och 65km löpning över 26 öar mellan Sandhamn och Utö. Veckorna innan loppet simmar och springer jag och Annika genom hela banan. Ett kul inslag i träningen och en mental förberedelse inför loppet. Det är också ett tillfälle att njuta av miljön i en avslappnad situation jämfört med tävlingsdagen då det är fokus på annat.

 

På tävlingsmorgonen står vi lugnt i startfållan 5 minuter innan startskottet går. Vi vet vad som väntar och ser fram emot det. Känner oss redo. Vår utrustning är strået vassare än tidigare år. Vi är inställda på en annan taktik och vi har ytterligare ett år av gemensam träning i bagaget. I stort sett varje torsdag det senaste året har vi mötts upp i skogarna mellan oss och tränat tillsammans. Snackat. Umgåtts. Att tävla tillsammans ger mer än att bara dela ett tävlingsmål. Det blir ett naturligt sätt att umgås med vänner, dela upplevelsen i naturen och motivera varandra till tuffa träningsperioder. Men inte minst, med en lagkamrat jag litar på vågar jag pressa mina gränser under tävling.

Startskottet går och startfältet rör sig snabbt framåt i gryningen. Solen är på väg upp när vi kastar oss i på den första simningen, 1700 meter. Havsytan är som en spegel och vattnet är varmt (16 grader) och vi kliver upp på andra sidan bara lätt nedkylda. Tidigare år har vädret varit mer krävande, kroppen skakat av nedkylning och balanserandet på klipporna efteråt varit mycket tuffare.

Under själva tävlingen säger vi inte så mycket till varandra. Korta peppande ord. Allt flyter på. Vi har starka tjejer runtom oss. Fanny och Desiree är i vattnet snabba som delfiner. De tar och håller ledning ett par timmar in i loppet. Vi ligger inte först men ändå känns det som att vi har full kontroll över loppet. Vi springer i lagom fart, fokuserar på vår egen taktik och jag ser fram emot kommande öar.

Foto: Jan-Henrik Bäck

Drygt halvvägs in i loppet kommer en tuff etapp, 1400 meter simning som är helt oskyddad för minsta vind. Den beryktade grissimningen som har en förmåga att suga ut all energi ur kroppen. Men för första gången möts vi i år av helt stilla vatten. Finns inte ett spår av någon ”grissimning”. Det enda som bryter vattenspegeln är vågrörelsen från dem som redan är i vattnet. Vanligtvis brukar jag börja räkna armtag här när det blir för kallt för att ha något annat att fokusera på. Förra året kom jag upp till 600, i år hann jag inte ens börja räkna. När vi kliver upp lyder benen direkt, till och med käkarna fungerar och för första gången under mina 4 år lyckas jag tugga i mig hela twix-chokladen som alltid delas ut efter grissimningen.

När benen är pigga är sträckan mellan Mörtö Kobb och Mörtö Bunsö riktigt kul. Terrängen är fin men krävande. Innan nästa simning (1000 meter) kommer vi ikapp Fanny och Desiree som hade dragit ifrån oss tidigare. Vi håller ihop över till Kymmendö och springer tillsammans mot Ornö. Alla fyra känns väldigt starka. Ingen stressar utan har fullt fokus. Allt känns så kontrollerat och det ger mig mycket självförtroende. Vi simmar över och kliver upp på Ornö tätt ihop. Ornö är 20 kilometers löpning efter 7 timmars tävlande och det gäller att hålla uppe farten. Första åren var det här som min kropp vek ner sig och pannbenet tog över för att komma imål. I år samarbetar kropp och knopp. Annika och jag gör en fartökning och får en lucka. Vi drygar ut den sakta men säkert och vid Ornö kyrka har vi två minuters ledning.

Energistationen vid kyrkan är välkommen. Vi fyller på och jag riktigt känner hur energin går ut i kroppen. Simcoachen Ulf Hausmann är ute på cykel och hejar på och ger oss positiva baktider. Förra året var det här vi fick rapport att närmast jagande lag hade brutit och att vi hade en ledning med 30 minuter. Det gjorde att vi tillät oss känna efter hur vi egentligen mådde. Resultatet blev att vi tappade trycket helt och körde de sista 15 kilometrarna 20 minuter långsammare än 2016. Men nu är det helt annorlunda och vi kan öka farten den sista milen på Ornö. Marginalen bakåt växer men vi tar inte ut något i förskott utan fortsätter fokusera på oss och vad vi ska göra.

Avslutande öar innan sista ön, Utö, är små och simningarna är korta men plötsligt får jag kramp i en vad när hoppar i på sista simningen. Sträcker benet rakt upp i luften i ett försök att få loss krampen. Den släpper inte.

Vi kliver upp på Utö då Annika säger att vi har varit ute i 8.36. 8.36..! och det är drygt 20 min kvar till mål..! Jag glömmer allt vad kramp heter och vi springer på för allt vad vi har. Känslan är magisk inför vad som håller på att ske och benen är med oss. Vi är på väg mot Sub 9 timmar och en rejäl kross av vårt tidigare banrekord. För några veckor sedan när vi var ute och tränade körde vi hela vägen upp till målet, och det är jag tacksam över nu. Vi vet exakt hur långt det är och att vi måste ge allt nu. En knapp kilometer kvar möter Daniel upp. Kommer inte ihåg vad han säger men jag ser honom och det ger energi.

Foto: Daniel Hansson

Vi svänger upp för sista backen och ser målportalen med tävlingsklockan som visar 8 timmar och 56 minuter. Vi är första damlaget i historien som spränger 9 timmars gränsen och jag är så glad över mitt och Annikas hela genomförande. Vi har förberett oss noga, samarbetat bra och haft kul på vägen.

Tack Outdoorexperten som gör mitt tävlande möjligt.

Tack AccessRehab som tagit hand om min kropp de senaste 7 åren.

Tack till ARK Swimrun för att jag får vara med och utveckla de produkter jag tror på.

Tack till Salomon, Thule och SignSupply Sport som gör att jag alltid kan träna och tävla med den bästa utrustningen.

 

by

Swimrun in Lake District

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Racing in UK was not in our calendar until a few weeks ago.  Both Daniel and I recovered well after ÖtillÖ and were excited to explore the well-known Lake District National Park.

Lake District is famous for its lakes, forests and fell and we got to discover it all last weekend together with 120 other participants in Breca Swimrun Coniston.

Breca Swimrun is a serie of swimrun races in UK and New Zealand providing six different races in challenging landscapes during the year.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Race morning met us with an autumnal morning mist. Lakes were calm and the only people around were wearing wetsuits and swim caps.

Even though the hour before the race was unusually quiet and peaceful, the 700 meter swim start put us right into race mode.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

We did a great swim and exited the swim just 20m after the first men team. They put up a fast and furious speed on the first run. Daniel took up the same speed without any problems and I was just trying to hold in there..

It was a speedy start of a 5 hour race but it felt good. I love the excitement of racing close to another team.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Out on the second running section we came in to more technical terrain. I was curious to see how our technical running was compared to our fellow racers. We were more or less together up the first hill and they were getting some meters on the technical downhill. Ok, no advantage for us there.

Even while realizing I was the slowest of all four of us it still felt good. We were going to spend at least four more hours on the course and even though speed and pulse was high I felt that Daniel and I controlled our pace very well and I did not got stressed.

In the lakes both teams had more or less the same speed and we stayed together, taking turns in fronting the swims.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Halfway into the race there was a 15km long fell run. We cabbed down our wetsuits, put away our paddles and just enjoyed the run. The combination of high speed, wet rocks and slippery ground made it pretty technical and I felt great being able to keep up with the guys.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Entering Lake Windermere we found ourselves in the front and pushed hard to not get caught during the swim.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

We felt relatively strong and put in one extra gear the last hour. My suffering level did also increase. The swims were cold and I got tired from the high speed. But still with a positive mind as we got a gap to the chasing team.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

After some shorter swim and run sections we had yet another beautiful fell run in front of us.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

I enjoyed the fast run at the same time as I tried to reassemble my forces for what was coming. We finished off with the longest swim of the day in Grasmere Lake. Strong headwind and cold temperature together with a tired body made sure we didn’t had a walk in the park to the finish line. I focused on counting my strokes, knowing that each stroke would take us one step closer to the shore.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

I was shivering all the 2km road run to the finish line but still keeping my mind and body prepared to sprint in case we would have to. Luckily we had no need to increase the speed as we had managed to build up a gap of 8 minutes.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

It was a great feeling to cross the finish line as the first team and knowing that the bathtub in our hotel room was waiting for us just 100m away. I stumbled right from the finish area into a warm bath..

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Breca Coniston was a great race that reminded me why I’m competing. I love racing close to another team and push hard.  Lake District is also an awesome place! We enjoyed the landscape in a slower pace the day after the race.

by

2017 ÖTILLÖ Swimrun World Championship – ATHLETE INTERVIEW

Two weeks before the start of ÖTILLÖ I was asked some interesting questions in a pre-race interview

Original source: ÖtillÖ World Series

by

”But you are women..”

It’s Saturday afternoon and we have just checked in at our hotel in the little village Les Salles-sur Verdon. The receptionist is curious about what we are planning to do in the area. We tell him that we will do the race tomorrow, the SwimrunMan. He stop his work and look at us slightly confused as if he was not able to translate what he just heard.

-“The Swimrun race!?!”, he explicate. “But you are women!!”

Now we are confused. He continues:

-“This race is not for women. It’s for the macho men with big muscles”, he explains to us and gesticulates.

I’m sure his intention isn’t as arrogant as it sounds. The receptionist is genuinely surprised but at that moment we find no point in explaining to him that we are well aware of what we are doing. We are eager to get in to our rooms, change clothes and get out to check the race course.

The race, “SwimrunMan”, is located in and around the beautiful lake of Sainte-Croix, two hours drive from Nice. Here we will swim 4500 meters and run 30000 meter gaining an elevation of 1500 meters.

This afternoon, the day before the race, we are running a short section of the race just to get familiar with the markings. We have time to check one water exit point before we have to rush to the race meeting. The organization gives a professional impression and the meeting is short and informative.

Sunday, race day and it is pretty cold and windy but we are excited to start the race.  On our way to the breakfast we meet the receptionist again;

“Are you really sure you will do the race? It’s very cold today”.

We focus on getting our breakfast done and then get ready for the race.

Photo: Philippe Murtas

At the start the atmosphere is warm and friendly and it feels like everyone is excited about what is about to come. At 10.30 it all starts with a short sprint down to the beach.

The first swim is 1700m, crossing the lake from one side to another.  There are two male teams heading off at high speed. Annika is doing a great job in front of me, leading a bunch of three to four teams across the lake.

Photo: Philippe Murtas

At the second half of the swim the wind is picking up and it is getting pretty cold. Luckily we climb 400 altitude meters straight up from the beach and we can work ourselves warm again. After five minutes I see the two teams in front of us and we push a bit harder just to get contact. After the uphill we are three teams running together at the plateau and it feels like we got a good start of the race.

Photo: Philippe Murtas

The next two hours we are two teams battling in the top, changing positions and chasing each other. Halfway out on the course we feel that we might got a gap on the run as we can’t see anyone behind us.

At the start of an 800m swimming section there is no marshal and we have to stop and try to locate the direction of the swim. When we get into the water we are not 100% sure, but Annika does a great job locating the exit point while swimming. But then we get another surprise. There is a team coming up beside us!

Apparently we hadn’t gained as much time on the guys as we thought and the race is still on. Annika manages to take the feet of the other team for the remaining part of the swim and we can exit together.

Getting out on the longest run section of the race we are told that the first two kilometers is a bit dangerous. It’s technical climbing on slippery rocks and being freezing cold makes it even tougher. The guys are faster than us and we lose them out of sight.

We arrive to the last energy station and we can’t see the other team. We don’t know how far behind we are but we stay focused on our race and refuel quickly.

Photo: Philippe Murtas

We have now passed the most technical part of the trail and start to run along a nice but stony section. Speed is high but suddenly Annika falls. It’s a bad fall on sharp stones but she is straight up on her feets running again. There is no impact on our speed after the fall, even though her knee is smashed pretty bad.

We keep on pushing and suddenly we see the guys in front of us. Before the last swim section we manage to overtake them and we do a great swim keeping the guys behind us.

On the last run to the finish line I try to run hard, but also prepare mentally to sprint, if the guys will show up again.

But we don’t have to sprint, we can enjoy the feeling of finishing as the first team. It’s just amazing to cross the finish line after a tight race.

It’s the first time ever I take an overall win together with another woman!

Photo: Philippe Murtas

On the way back to the airport we stop by the doctor as the deep wound in Annikas knee must be fixed with some stiches.

The day after the race we just had to send an email to the receptionist telling him that women can.. and this time we did it better than the men.

His reply:

… you didn’t tell me you were world champions!

See the vide from KIT here

Link to the official race movie: Swimrunman Gorges du Verdon

by

Mitt äventyr

”2016 har varit ett fantastiskt tävlingsår men när jag tänker tillbaka på sommarens tävlingar så är det inte främst resultatlistorna som ger mig minnen. De starkaste minnena kommer från de upplevelser tävlingarna har gett mig.”

Den här säsongen har varit mycket framgångsrik placeringsmässigt och jag får ibland frågor om vad som driver mig att fortsätta tävla.

Jag älskar att tävla och utåt sett kanske tävlingar enbart verkar handla om resultat. Och ja, att vara snabbast eller slå nya rekord är jättekul och det är den första dimensionen av tävlandet för mig. Att vara i tävlingsmode och känna hetsen och spänningen ger en kick. Men det är ändå inte allt.

Den andra dimensionen av mitt tävlandet är den glädje och gemenskap jag får dela med min lagkamrat. Vi hjälps åt och samarbetar så att laget tar sig fram snabbare än vad någon av oss skulle ha gjort på egen hand. När jag är ute med en stark lagkamrat som jag litar på vågar jag också pressa mina gränser ännu mer. Det är häftigt!

Den tredje dimensionen är att naturupplevelserna förstärks. Vi tävlar på naturens villkor och ofta på tekniskt utmanande platser och i exponerad miljö. Utan nummerlapp är jag en rätt mesig person. En sån som tycker det är läskigt med strömmande vatten och gärna väljer ett säkrare spår nedför forsen, som gärna tar det lite försiktigt när det är brant och är kan få svindel när jag tittar nedför stup.

Hade det inte varit för tävlingarna hade jag inte utsatt mig eller tränat för utmaningarna. Att jag på tävlingarna faktiskt paddlar i den snabbaste strömfåran nedför forsarna, springer i hög fart utför branta sluttningar och glömmer bort höjdskräcken när det är lite luftigt, gör att jag får möjlighet att uppleva mer. Naturupplevelserna förstärks och minnena blir starkare.

Jag älskar äventyr och att tävla är mitt äventyr.

by

ÖtillÖ – The Swimrun World Championship

Sandhamn måndagmorgon 6.03

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Ett myller av amfibiemän stormar fram genom skogen över Sandhamn. Jag och Annika kör en hyfsat offensiv start för att få bra fötter på första simningen och löpningen går helt enligt plan. Jag springer bredvid Daniel uppe till höger i bilden och tänker på att det är sista gången jag kommer se honom de närmsta nio timmarna.

I samma ögonblick som vi hoppar i vattnet ser jag min föreställning om att få en bekväm resa över fjärden krossas. Vi har 200 personer bakom oss som också vill ligga på de första grabbarnas fötter. Det är simmare till vänster, höger och ovanpå mig. Alla utrustade med paddlar och skor. Panikkänslan är nära men jag är tacksam över att jag har starka Annika med mig som opåverkat tar oss framåt de 1800 m över fjärden.

29436667841_b2c2c01fe2_o

Uppgången sker under nästan samma kaos som vi hoppade i men vi kommer upp och nu är det dags för mig att göra frontjobbet. Utan att stressa kan vi passera en del lag över klipporna.

14224769_1747385982188871_535345170801242618_n

Vi har ett damlag framför oss efter första simningen. Amerikanskorna Sara McLarty och Misty Becerra har VM medaljer från Öppet Vatten Simning, men här på land är vi snabbare och kan gå om och långsamt fortsätter vi utöka avståndet mot de jagande lagen.

29482632826_6c23f095f0_o

Vi når första sprintpriset på Runmarö efter knappt två timmar och allt går enligt plan.

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Andra sprintpriset, Addnature Sprint prize, är vid energistationen på Nämndö och vi lyckas plocka hem det också. Snart fyra timmars tävlingstid och vi har en ledning på nästan 7 minuter före lag Head Swimming med Bibben och Maja.

fullsizerender-10

Foto: ÖtillÖ – The Swimrun World Championship

Vi har kommit drygt halvvägs på banan och vi närmar oss den beryktade grissimningen.

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Simningen från Mörtö klobb till Kvinnoholmen är ett tufft parti men jag blir glad när vi springer ner för klippan och både hör och ser två glada killar i kajak på vattnet.

14264932_1747404518853684_3788050957100201562_n

Min vän Jörgen har paddlat ut med en kompis för att heja på både oss och Daniel och Lelle och det är så tacksamt att de dyker upp på de tuffaste partierna.

29482636416_84d959df5a_o

Strömmar, vind och vågor gör alltid denna simning lite extra jobbig i verkligheten än vad en 1500m simning är på pappret. Återigen tacksam att jag har Annika som ligger först och håller både fart och riktning. Det blåser 10-11m/s och även om övriga simningar varit lugna kan man vara säker på att ”grissimningen” aldrig är det.

Annika simmar som en drottning och vi är snart ikapp ett herrlag som vi lägger oss bakom. Samtidigt hänger Staffan och Marika på oss och vi sex bildar ett tåg som går rätt snabbt över till fjärden .

28892072884_129f4f0b56_o

Jag känner ändå på löpningen efteråt att jag har slitit på simningen. Jag spänner mig i vågorna och skippar att gå upp och andas ibland så istället för tre-takts andning blir det femtakt många gånger.

linus-ahlberg1

Foto: Linus Ahlberg

Runt hörnet väntar dessutom ytterligare 1000m simning på oss. Som tur är har vi sällskap av vår grymma hejarklack hela vägen över. Ser Jörgen och ser att han ropar och hejar på oss. Svårt att höra i vattnet men precis som alla andra hejarop från vänner och bekanta längs banan, ger hejaropen oss mycket energi!

jorgen-kard

Trots det förstklassiga publikstödet så är denna simning den tuffaste för mig. Stökig och vågig och jag sliter hela vägen. Får inte till den avslappnade simningen som jag vill och skulle behöva ha inför Ornö där 20km väglöpning väntar.

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Kommer upp ur vattnet och det är min tur att hålla fart. Det går sådär, jag är för påverkad av vågorna. Har mjölksyra i hela kroppen efter de två simningarna och vi måste sänka farten.

kindgren2

Foto: Henrik Kindgren

Jag springer långsamt och försöker få i mig energi. Jag är trött och jag är nu också mycket väl medveten om att vi tappar tid mot de starka tjejerna Ulrika och Helena i Team Icebug som jagar oss. De är duktiga simmare och löpare och det går inte att tappa för mycket fart om vi ska hålla undan för dem.

Det är aldrig roligt att dippa under ett lopp, men jag har varit med om det tidigare och jag vet hur jag tar mig ur det. Jag fokuserar på att bygga upp energin igen med gels, salt och vatten. Annika är fortsatt stark och går fram och ger mig draghjälp istället för att vi ska sänka farten för mycket.

kindgren6

Foto: Henrik Kindgren

Så småningom börjar jag komma tillbaka och en oväntad men otroligt välkommen dusch- och energistation halvvägs på Ornö är precis vad jag behöver. Jag är fortfarande sliten men efter Ornö kyrka kan vi öka farten igen och avståndet till jagande lag växer lika snabbt som det krympte en halvtimme tidigare.

kindgren8

Foto: Henrik Kindgren

Precis innan vi går in i skogen på Ornös södra spets möter vi Magnus. Bara att se honom ger mig mycket inspiration att hålla uppe farten. Magnus är en grymt snabb bergslöpare som haft en del otur med skador men kommer ändå ständigt tillbaka oavsett och är alltid glad och positiv. Han berättar att Daniel och Lelle precis har vunnit. Under 8 timmar dessutom! Det känns jättebra men samtidigt är jag för fokuserad på vårt race för att kunna ta in det han säger helt och hållet. Här går vi nämligen in i den sista delen av banan.

magnus-jensen1

Foto: Magnus Jensen. Jag och Annika ute på loppets mest efterlängtade simning 

Sista timmen på banan är den absolut finaste! Korta simningar och obanad löpning rakt över öarna.

linus-ahlberg2

Foto: Linus Ahlberg

Vi springer på Tobias som jobbar för filmteamet. Han är en duktig orienterare och multisportare och dyker ofta upp på de mest oväntade ställena på banan och springer alltid i full fart BAKLÄNGES över rötter och stenar och filmar oss. Han säger att det är lugnt bakåt och att vi har tid att njuta nu och titta på utsikten. Jag hör vad han säger men att lyfta blicken orkar jag inte.

fullsizerender-8

Foto: Tobias Öström – När jag såg bilden efteråt förstod jag varför Tobias bad oss titta upp

Vi räknar ner. Tre öar kvar. 23 passerade. Två korta simningar.

untitled-3

Snart springer vi upp på Utö och vetskapen att det bara är tre km grusvägslöpning mellan oss och en mycket efterlängtad mållinje gör att de stela benen känns lite lättare.

untitled-1

Det tar 9 timmar 32 minuter och 3 sekunder för mig och Annika att tillsammans ta oss de 75 km från Sandhamn till Utö Värdshus. En timme snabbare än något damlag någonsin gjort tidigare under de 11 år som loppet körts.

20160905-20160905-eld3269

Efter Ornö Kyrka lyckades vi öka farten igen så pass att vi drygade ut avståndet bak med ytterligare sex minuter och i mål är vi till slut 12 1/2min före Helena Sivertsen och Ulrika Eriksson i Team Icebug.

29436660601_890ff24889_o

Det är jättekul att vi lyckas förbättra damrekordet med så pass mycket. Samtidigt så hade jag hoppats på att vara starkare på Ornö. ÖtillÖ är ett speciellt lopp där det är lätt att komma för nära gränsen. Samtidigt bidrar det också till tjusningen med att tävla i par. Med en stark lagkamrat vågar jag balansera på gränsen.

ÖTILLÖ The Swimrun World Championship 2016. Foto: JakobEdholm.com

Jag och Annika hade inte mycket tid innan start att köra ihop oss men vi tog alla möjligheter att träna tillsammans och även åka ut och träna på banan under helgerna. Det bidrog nog till att vi lyckades så pass bra. Tyska NDR dokumenterade ett av våra träningspass på banan här i programmet Ostsee Report. Inslaget börjar 28 minuter in i programmet.

ostsee-report

Det är mycket det här jag gillar med swimrun och just ÖtillÖ. Träningen inför loppet är väldigt rolig och jag får möjlighet att uppleva och utforska Stockholms vackra skärgård för egen maskin.

Stort tack till alla ni som hejade på plats och som följde oss på websändningen under dagen. Tack till vår fantastiska familj som ställer upp och tar hand om mitt och Daniels lilla hjärta under tiden vid tävlar. Tack till Addnature för att ni tror på mig.

linus-ahlberg

Foto: Linus Ahlberg

by

Rockman – Ett tight race

FullSizeRender (7)

Rockman Swimrun. Drygt 40 km simning och löpning i och runt om Lysefjord utanför Stavanger. 2 500 höjdmeter och teknisk terräng över hala stenar och klippor. Kalla fjordsimningar. På pappret en fantastisk bana. Det svåra var bara att hitta en till person som tycker samma sak.

En vecka innan start frågade jag Sam Clark om han ville köra Rockman med mig. Sam är en av världens bästa multisportare med bl.a seger i Coast2Coast (multisportens ÖtillÖ) i hemlandet Nya Zealand tidigare i år. I juli vann han herrklassen i Åre Extreme Challenge, precis före Daniel, och det var där vi senast träffades.

IMG_3682 (1)

Jag och Sam på prisutdelning efter ÅEC. Pris för snabbaste tider på paddelsträckan.

Sam satsar även på Ironman, men har testat några swimruntävlingar under sommaren och blev taggad på Rockman.  Kort förberedelsetid men på lördag morgon stod vi där på färjan redo att hoppa i. Rockman är en av få swimruntävlingar med simstart. Alla deltagare körs ut på Lysefjorden med två färjor och när startsignalen går är det fritt fram att hoppa i vattnet. Färjan vi står på driver dock fortfarande framåt och trots det hoppar ett par lag i vattnet. Ser katastrofen komma men kaptenen får snabbt stopp på färjan och vi hoppar i.

20160806-_ELD0536

Tävlingen startar med en 900m lång simning i fjorden. Vattnet är varmare än förväntat, fjorden är lugn och vi upplever ingen trängsel då vi har fått en bra start.

20160806-_ELD0558

Vi simmar nära den lodräta klippväggen, mäktigt! Passerar ett vattenfall som ger några meter med iskallt vatten. Simmar genom ett gäng maneter i olika storlekar. 900m går snabbt och snart är vi framme vid första uppgången.

20160806-_ELD0568

Stigningen upp från fjorden börjar med en kort klättring och den regniga sommaren i området har förvandlat stigarna till bäckar. Vi är på väg rätt upp till Preikestolen och vi springer på bra. Springer tidigt om två herrlag som var före oss på simningen och snart ser vi på håll de första herrarna, Swedish Armed Forces med Lelle och Daniel.

20160806-_ELD0824

Banan går mestadels på vandringsleder och är därför inte markerad av arrangören på dessa sträckor förutom där vi skall vika av eller där banan är dragen genom terrängen. Drygt 4 km in i tävlingen möter vi plötsligt Lelle och Daniel som har kartan i handen och säger att vi har sprungit för långt. Vi vänder tillbaka med dem för att hitta rätt och komma ned till sjön som vi skall simma i. Vi möter också några andra herrlag som är på väg att göra samma misstag och som hakar på.

Ibland är det stressande att springa fel men samtidigt hör det till tävlingen. Swimrun i fjällmiljö är inte helt enkelt att markera och det krävs ibland att man måste använda tävlingskartan för att hitta rätt. Att springa fel så här pass tidigt i tävlingen påverkar oss inte särskilt negativt utan det var skönt att få en chans att se hur de andra lagen mår.

Efter simningen hoppar vi på turiststigen upp mot Preikestolen. Här är det ett lämmeltåg av turister som är på väg upp till och ned från en av Norges mest kända turistattraktioner. Vi sicksackar mellan vandrare hela vägen upp. Norrmännen hejar och ger oss plats, asiaterna skrattar mest bara när de ser oss. Då tyckte jag inte alls vi var konstiga som sprang i våtdräkt, badmössa och simglasögon på fjället, men när vi dagen efter gör samma vandring förstår jag varför de skrattade. Att det kommer hetsiga människor i den utstyrseln på vägen upp till Preikestolen hör inte direkt till normalbilden.

28853567385_81bd10456c_o

Foto: Andreas Palmström 

Vi ser snart den mäktiga klippan som även agerar energistation för oss. Så fokuserad på att få med mig en gel därifrån så jag glömmer att titta upp och ta in vyn över denna plats som turister vallfärdar till.

28853566845_33e891bfc9_o

Foto: Andreas Palmström 

Säger till Sam på vägen ner att jag glömde ju titta på utsikten! Han ber mig titta ut nu istället. Gör det och ser hur branten stupar 600m rätt ner några decimeter till höger om oss. Ok. kanske bättre att inte titta..

28853566465_6750712ab3_o

Foto: Andreas Palmström 

När vi springer ut från Preikestolen går vi ut på en längre löpsträcka som tar oss ner till fjorden igen. Det är teknisk löpning nedför. Vassa stenar, blöta rötter och branta stup. Vi har ett bra flyt nedför utan att stressa eller stanna upp. Vi hoppar ner över stenarna och försöker att inte ödsla någon onödig energi och sakta men säkert kommer vi ikapp Daniel och Lelle. Vi springer tillsammans alla fyra och allt känns bra. Säger inte så mycket till varandra. Jag vet att grabbarna är lite stressade av att jag och Sam kommit ikapp så jag försöker se pigg och oberörd ut för att försöka stressa dem lite till. Att springa mot personer man känner väldigt väl kräver en del taktik..

Matti Rapila AnderssonLöpningen avbryts av en kortare simning i en bergssjö och grabbarna simmar lite snabbare än oss men vi kommer snart ikapp dem igen när det är löpning igen. Vi håller ihop mer eller mindre hela vägen ner till fjorden där det är dags för en längre simning. 1600m längs klippkanten. Vi får ett försprång ut på simningen men halvvägs ser jag grabbarna i ögonvrån och de bara forsar förbi.

20160806-_ELD0578

Jag fokuserar på att hålla kylan i schack. Hård bergslöpning nedför och kalla simningar är bra förutsättning för kramp. Jag tänker hela tiden på att vara avslappnad och tittar på de fina bergen på andra sidan fjorden. Tyvärr drar regnet in och bergen försvinner snabbt i dimman.

20160806-_ELD0756

1600m är en lång sträcka och vi ser inte uppgången ifrån där vi hoppar i. Istället har jag valt ut riktmärken från kartan innan loppet. Vet att vi kommer följa en ren klippvägg i 2/3 av sträckan och ett skogsparti sista tredjedelen. Det gör att det blir enklare att bryta ner sträckan mentalt. Jag börjar hoppas att skogen ska komma nu varje gång jag går upp och andas på vänster sida.

20160806-_ELD0860

Den efterlängtade skogen

Uppgången kommer och närmast följer 2 km rejält teknisk terräng över stora stenblock och branter.

20160806-_ELD0599

Kroppen är fortfarande stel efter simningen men vi håller bra flyt även om farten inte är så hög och snart kommer vi fram till enda sträckan som inte är stig på tävlingen. 7km bilväg uppför. Vi ser inte Daniel och Lelle i början men efter några serpentiner är vi ikapp. Lägger oss före och de hänger på oss ner till fjorden.

20160806-_ELD0741

Nästa simning är en 1700 meter lång rätt över fjorden. Vi hoppar i samtidigt med grabbarna men klarar inte att hänga på dem då de har betydligt högre fart i vattnet än oss. Fjorden är ovanligt varmt då det ändå är 14 grader i vattnet. Det är en helt ok temperatur att simma i. Det blåser upp litegrann när vi är mitt ute på fjorden. Tänker på säkerhetskanotisten som följer oss. Hon har ingen mössa på sig och jag tänker på hur kallt det måste vara att sitta där nu mitt ute på fjorden och inte kunna paddla på.

Även om vattnet inte är superkallt så blir jag kall av tiden i vattnet. 1700m tar ett tag att simma och det är lite strömmar och vågor som gör att sista biten känns väldigt lång. Är imponerad av Sam som håller hög fart hela vägen och är väldigt tacksam att kunna ligga bakom honom och få sådan draghjälp.

20160806-_ELD0795

En fördel med att köra Swimrun i kuperad terräng är att det går snabbt att bli varm efter varje simning. Denna gång har vi sådan tur att vi ska följa en trappa upp. Världens längsta trätrappa. 4444trappsteg. Det är coolt!

Ellen Therese Hoff

Foto: Ellen Therese Hoff

Trappan är rätt brant på sina ställen och trappstegen är smala. Det är tufft att hålla balansen i början när jag fortfarande inte har någon känsel i kroppen, men vi håller bra fart och benen blir snart varma igen. Var tusende trappsteg är utmärkt och det är först när vi når den första tusingen som jag börjar inse hur långt 4444 trappsteg är. Men när jag tänker på hur jobbigt det hade varit att springa nedför denna trappa så är jag ändå rätt nöjd över att vi får springa uppför den. Trappan går i olika etapper som är olika branta. Spanar efter Daniel och Lelle vid varje avsats men ser dem inte.

ELD

Tillbaka i trappan efter loppet för att titta på utsikten. Foto: Gunnar Eld

Trappan tar slut så småningom och vi får fast mark under fötterna igen. Men inte så länge. Dags för simning igen. Kort simning över en sjö. Vi ser Daniel och Lelle på andra sidan. Har fått rapporter om att de var 5 min före oss efter simningen men kanske de inte är så långt framför oss ändå? Får nytt hopp men inser när vi kommit över simningen att första delen av löpningen delvis går i sjön och tar tid. De har fortfarande ett rejält försprång och vi kommer ha svårt att springa ikapp det då det bara är 7 km löpning nedför berget kvar. Vi fortsätter jakten ända in i mål men blir slagna med 4 minuter efter 7 timmars tävling.

Det är speciellt att fightas mot de personer man tycker om och känner väldigt väl. Vi vet varandras styrkor och svagheter utan och innan och det är mycket taktik under ett så här långt lopp. Lika mycket som jag ville komma före Daniel och Lelle, lika mycket (eller förmodligen lite mer..) ville inte de bli slagna av mig och Sam. Tack vare vår fight på banan har vi tillsammans trissat upp tempot i täten så pass mycket att nästa lag är mer än 40 minuter efter oss i mål och banrekordet från förra året slås med drygt 30 minuter.

Direkt efter målgång var jag lite besviken. Mest för att vi ändå varit nära och det kändes som att vi hade ju kunnat springa snabbare. Men Rockman är inget vanligt lopp. Att springa snabbare innebär stora risker på en så teknisk bana.

IMG_5789

Skön vila efter målgång

Med lite distans är jag väldigt glad att vi i alla fall lyckades stressa grabbarna och att vi inte hade några andra lag i närheten. Fanns både Norseman vinnare och gamla MTB proffs med i resultatlistan närmast bakom oss.

IMG_5859

Seger i mixklassen, två timmar före närmsta mixlag

Tack till Addnature för att ni tror på samma sak som mig – ÄlskaÄventyr – och för att ni gör min satsning möjlig! Tack till Head Swimming Nordics för fantastisk utrustning och för all hjälp inför detta lopp!

20160806-_ELD1190

Grattis Daniel och Lelle!

28238768033_4752612886_o

Preidik stolen dagen efter. Inga  löpare i våtdräkt ute på stigen..

IMG_5975

by

ÖtillÖ Swimrun Utö

Mäktigt att titta på bilderna från Utö Swimrun. Att vi var 600 personer från 19 länder som stod på startlinjen nedan var inget jag uppfattade där och då. Vårt fokus var på oss själva och att göra vårt eget race

Vi bestämde oss väldigt sent att köra Utö Swimrun. Jag körde Costa Brava Swimrun i Spanien i april och då kändes formen superbra. Sedan dess har jag hunnit med att göra ett inhopp i Haglöfs Silva på en 24-timmars AR-tävling men också dagisbaciller och förkylningar, massa jobb och övriga livet..

Med jobb och barn är det svårt för mig att följa ett träningsschema. Jag brukar istället fokusera på att vara glad över de träningspass som blir av (och försöka göra dem riktigt bra). Istället för att bli stressad över vad jag inte tränar. Det är väldigt lätt när allt rullar på, betydligt svårare när inte allt går som man vill.

IMG_2546

Inför det här loppet satsade jag och Daniel på att göra rätt förberedelser. Ett kort swimrunpass tillsammans i vår lilla sjö samt ett dopp i Nynäshamn dagen innan loppet för att känna på vattentemperaturen i havet.

IMG_2717

10 grader i vattnet. Vem hoppar i först?

Vår plan för loppet var att gå ut lugnt för att stadigt öka. Min farhåga var dock att det ändå skulle betyda att jag skulle få gå ut hårt och sen bara överleva.

Linus Ahlberg1

Foto: Linus Ahlberg

Blev peppad när jag insåg att Daniel menade allvar med att gå ut lugnt och att jag inte behövde dingla bakom honom. Kanske lite överpeppad. Daniel löste det med att ta bort snodden så jag fick springa av mig själv under första halvan.

worldofswimrun

Foto: World of Swimrun

Loppet flöt på bra, vi hade tryggt avstånd bak mot nästa mixlag samtidigt som vi nästan hela tiden hade sällskap av de fem första herrlagen.

Längst ut på Utö började en längre löpsträcka och där ökade vi tempot och lyckades gå om två lag och plötsligt hade vi bara ett herrlag framför oss.

Linus Ahlberg

Foto: Linus Ahlberg

Superpeppande och nu fick Daniel upp farten och jag hängde på så gott jag kunde i snodden.

IMG_2876

Foto: Head Swimming Nordic

Linus Ahlberg2

Foto: Linus Ahlberg

Det blev varmt att springa i våtdräkt så den längsta simningen var välkommen. Tyvärr blev vi omsimmade av ett herrlag. Vi ökade farten lite till och försökte jaga ikapp dem under banans sista del men de var för snabba.

worldofswimrun1

 Foto: World of Swimrun

Jättekul dock att vi lyckades vinna mixklassen med 16 minuter och nå mållinjen som totaltreor efter fyra timmars race, 6 minuter från en totalseger.

27231837552_9f7fe207aa_o (1)

WINNER MIXED

11

Top 3 result ÖTILLÖ Swimrun Utö, 29 Maj, 2016

MEN

Jonas and Lars Ekman (SWE), Bröderna Bäver, 3:56:49

Fredrik Axegård and Alex Flores (SWE), Team Runfast77, 4:01:47

Henrik Wahlberg and Klas Wiréhn (SWE), Team Löplabbet, 4:03:52

MIXED

Kristin Larsson and Daniel Hansson (SWE), Team Addnature, 4:03:24

Marika Wagner and Staffan Björklund (SWE), Apollo Sports/Head Swimming, 4:19:51

Fanny Danckwardt-Lillieström and Joakim Axelsson (SWE), Team Orca, 4:22:32

WOMEN

Annika Ericsson and Elisabet Pärsdotter Westman (SWE), Lag PärEric, 4:38:25

Amanda Fischer and Sara Svensk (SWE), Team Simcoachen, 4:40:37

Charlotta Nilsson and Bibben Nordblom (SWE), Puppy TS 4:51:28

Utö swimrun redbull tältet

Foto: World of Swimrun

by

Med träningen utanför dörren..

IMG_0273

Vi har rätt bra vardag hemma. Simträning innan jobbet med inspirerande simgrupper, skön cykelpendling till jobbet (speciellt nu på vintern då det inte är någon trängsel på cykelbanan), hinner oftast med lunchpass på jobbet och sen träning hemma i skogen efter jobbet.

Varför åker man då på träningsläger?

IMG_0231Inte bara för att skaffa sig sim-bränna..

Förra vintern var jag mammaledig och passade på att resa väldigt mycket. I år var jag väldigt länge inne på att vi inte skulle åka iväg någonstans utan njuta av vintern hemma. I takt med att temperaturen sjönk och barnbacillerna frodades så ändrades mina tankar och vi bestämde oss för att tillsammans med mina föräldrar att åka till Playitas.

I måndags landade vi i solen och det kändes så bra att vara tillbaka igen

IMG_9953Mysigt välkomnande!

Under vinterhalvåret är Playitas ett säkert kort. Det är en relativt kort resa, lagom varmt för att orka träna hårt och framförallt är det grymt smidigt med en träningsanläggning där allt finns inom räckhåll när man reser med småbarn.

IMG_9979

Vi tjänar ovärderlig tid på att inte ha någon transportsträcka till träningen, tid som kan användas till återhämtning. Oavsett om vi ska simma, cykla eller paddla surfski är det bara att kliva ut från lägenheten och sätta igång.

IMG_0067
Uppe på favoritkullen 10 min från lägenheten

Det som känns extra bra med denna resa är att se hur lycklig vår lilla kille blev av att kunna springa ute utan overaller och stövlar. Tidigare har han ju varit så liten och mest bara hängt med oss. Kul att vi kan kombinera hans för tillfället stora intresse att gräva i sand och plocka sten med våra aktiviteter.

CIMG3561

Så mycket annat finns det inte att göra på denna lilla vulkan-ö men det är ju precis så vi vill ha det. Iallafall en vecka till!