Mitt äventyr

”2016 har varit ett fantastiskt tävlingsår men när jag tänker tillbaka på sommarens tävlingar så är det inte främst resultatlistorna som ger mig minnen. De starkaste minnena kommer från de upplevelser tävlingarna har gett mig.”

Den här säsongen har varit mycket framgångsrik placeringsmässigt och jag får ibland frågor om vad som driver mig att fortsätta tävla.

Jag älskar att tävla och utåt sett kanske tävlingar enbart verkar handla om resultat. Och ja, att vara snabbast eller slå nya rekord är jättekul och det är den första dimensionen av tävlandet för mig. Att vara i tävlingsmode och känna hetsen och spänningen ger en kick. Men det är ändå inte allt.

Den andra dimensionen av mitt tävlandet är den glädje och gemenskap jag får dela med min lagkamrat. Vi hjälps åt och samarbetar så att laget tar sig fram snabbare än vad någon av oss skulle ha gjort på egen hand. När jag är ute med en stark lagkamrat som jag litar på vågar jag också pressa mina gränser ännu mer. Det är häftigt!

Den tredje dimensionen är att naturupplevelserna förstärks. Vi tävlar på naturens villkor och ofta på tekniskt utmanande platser och i exponerad miljö. Utan nummerlapp är jag en rätt mesig person. En sån som tycker det är läskigt med strömmande vatten och gärna väljer ett säkrare spår nedför forsen, som gärna tar det lite försiktigt när det är brant och är kan få svindel när jag tittar nedför stup.

Hade det inte varit för tävlingarna hade jag inte utsatt mig eller tränat för utmaningarna. Att jag på tävlingarna faktiskt paddlar i den snabbaste strömfåran nedför forsarna, springer i hög fart utför branta sluttningar och glömmer bort höjdskräcken när det är lite luftigt, gör att jag får möjlighet att uppleva mer. Naturupplevelserna förstärks och minnena blir starkare.

Jag älskar äventyr och att tävla är mitt äventyr.

Åre Extreme Challenge – Att vända det hopplösa

Jeppman

Foto: Jesper ”Jeppman” Andersson

Ibland känns det nästintill hopplöst. När lillkillen kommer hem från dagis med en rinnande näsa. När jag några dagar senare vaknar upp med halsont. När det är tre dagar kvart till start och jag är sängliggande. När jag går runt i forsen och känner paddeln glida ur mitt grepp, eller när jag springer på leden nedför berget och inser att jag följer fel led…

Alla lopp denna säsong har gått väldigt bra för mig. Jag har haft flytet. Inga missöden. Säkra segrar. Det är skönt. Tittar man bara på resultatlistan från Åre extreme Challenge ser det ut som denna tävling gick i samma spår. Ledning från start som jag höll hela vägen. Tillsynes inga osäkerheter men så var det inte den här gången…

ÅEC eller Öppna Nordiska Mästerskapen i Multisport arrangerades i år för 20:e gången. 25km paddling från Tännforsen ner till Åre by, Löpning över skutan och sedan drygt 3 mil MTB på myrar och stigar tillbaka till Åre Torg.

Det är en mäktig start på loppet på sjön nedanför Tännforsen. Iallfall när jag tittar på bilder så här i efterhand. Det slår mig att jag faktisk aldrig såg fallet när jag satt där i min kajak i lördags morse. Fokus var på startlinjen, tävling och de kommande drygt sex timmarna.

Jakob Edholm (3)

Foto: Jakob Edholm

Jag får en riktigt bra start på paddlingen. Ligger med första herrklungan och känner mig väldigt avslappnad. Klungan blir mer och mer utdragen inför forsen men jag ligger stadigt på fin våg och allt känns toppen! Är taggad för forsen. Har bara hunnit med en kort genompaddling dagen innan pga förkylningen jag dragits med under veckan, men det gick riktigt bra och gav mig självförtroende.

Allt går också bra inledningsvis i forsen. Min plan var att hålla högerkanten. Valsarna är lite större där men enklare att passera. Halvvägs ser jag hur alla framför mig väljer vänsterspår. Blir osäker. Tänker att de vet något som jag inte vet och följer dem.

Kommer lite för nära killen framför mig och svänger kajaken, kommer snett i valsen och kastas runt. Greppar paddel och kajak och håller krampaktigt i dem medan jag tumlar runt i en vals. Ser kajaker passera mig i ögonvrån medan jag hoppar upp. Är rätt stökigt fortfarande och jag tappar balansen och ramlar i på andra sidan. Känner hur paddeln glider ur mitt grepp. Nej, nej nej. En tappad paddel innebär Game Over. Paddeln är framför mig vid mina fötter. Håller kajaken med vänsterhanden och lyckas sträcka mig efter paddelbladet! Tar rejält grepp vid skaftet och kan hoppa upp nytt. Allt tar förmodligen bara några sekunder men känns som en evighet.

Är inte längre stressad över alla som passerat utan bara glad över att jag har paddeln och kan fortsätta tävla. Kommer ner mot 90-graderssvängen. Allt går bra. Lite mer trångt i forsen nu bara. Killen framför mig går runt. Jag är beredd och svänger snabbt förbi honom. Problemet är att vi är alldeles för nära 90­graderssvängen och min kajak har helt fel vinkel. Vet att vattnet oftast leder kajaken rätt och det går att passera bergsväggen väldigt nära men kajaken ligger med nosen i fel riktning och jag vill inte riskera min fina kajak. Ingen tid att fundera, jag offrar mig för kajaken och lägger mig i vattnet. Kommer snabbt upp igen. Lite tilltufsad nu dock efter tre dopp i det kalla vattnet. Självförtroendet är i botten och jag skakar av nedkylning.

Nordenmark

Foto: Sven-Åke Nordenmark, Nordenmark Adventures

Avslutningen på forsen har aldrig varit något problem men jag går ändå runt. Fyra dopp har tagit på krafterna. Alla som jag var jämsides med i inledningen av forsen har nu försvunnit. Jag paddlar om några stycken och försöker få upp värmen. Passerar järnvägsbron där publiken hejar men jag märker dem knappt. Är kall, kroppen är sliten och tankarna är bara negativa; ”Så dumt att utsätta kroppen för det här efter en förkylning. Jag paddlar in till Åre och sen får jag avbryta där och heja på Daniel istället”, tänker jag.

Andra forsen går bra. Lite vatten i älven gör att den är väldigt enkel. Kommer in till första lyftet men befinner mig en bit bak i fältet och det finns ingen plats att springa om på den smala stigen. Tvingas därför gå hela lyftet och försöker då passa på att få i mig en bar istället. Men fickan på flytvästen är tom och baren ligger naturligtvis och flyter i forsen någonstans.

Ola Rockberg (4)

Foto: Ola Rockberg

Vid andra lyftet träffar jag Björn Rydvall. Han säger att jag är första tjej. Funderar på om han kanske har missat att se de andra tjejerna för jag kan väl inte vara först?

Kommer ut på Åresjön och den är lika tuff och hård som jag kommer ihåg den. Knappt en meter djupt och motvind gör att det känns som om kajaken knappt går framåt. Möter dock alla motionsklasser som startat på sjön och de hejar med full energi. Får sällskap av en kille som går upp och frontar motvinden sista biten. Tacksam för det. Inte mycket kraft i mina paddeltag nu.

Skönt att nå stranden utanför Holiday Club och härliga publiken hejar för fullt. Jag är så stelfrusen så jag nästan tappar kajaken när jag springer mot växlingsplatsen.

HAEC1

Växlingen har vi tränat på att göra i farten och det finns ingen chans att stanna och fundera. Tänker att jag kan ju alltid springa över berget och fungerar inte kroppen så kan jag stanna där på andra sidan och åka tillbaka med vår support och ta emot Daniel i mål.

Springer på. Benen är sega men jag har sällskap av John Andén och vi håller ett ok tempo uppför liftgatan. Vill heja men vi säger ingenting. Antar att han också haft en tuff paddling som mig och vi båda är besvikna. När vi viker av upp mot toppen från liftgatan har jag ingen chans att följa honom. Kroppen vill inte lägga i någon högre växel. Jag sliter och ser hur jag närmar mig dimman. Känns lite spännande. Hade jag varit superpigg hade dimman gjort mig väldigt nervös då jag bara vill springa på och inte oroa mig vart jag ska. Nu känns dimman lite välkomnande. Jag kan använda den som ursäkt för att hålla lite lägre fart och istället fokusera på att följa leden.

JAN_7425_Jesper_Andersson-1640x923

Foto: Jesper ”Jeppman” Andersson

 Ser toppstugan först när den är 50m framför mig. Slappnar av. Lägger ner stavarna och tar energi medan jag springer. Följer leden. Möter en kille på väg mot mig. Jag säger att markeringarna går här. Häng på! Tydliga markeringar. Leden är enkel och tydlig. Lite för enkel. Leden nedför berget ska ju vara rätt brant och teknisk till att börja med. Blir lite tveksam. Men markeringarna är ju tydliga. Får sällskap av en tredje kille och grabbarna fattar snart att vi är på väg fel. Vi springer tillbaka och hjälps åt att hitta rätt.  Grymt skönt att lyckas komma på banan igen men ser samtidigt löpare som jag passerat på vägen upp springa där. ”Åh nej, nu har nog ALLA sprungit om mig.”

Springer på, tankarna snurrar i huvudet. Varför går precis allt fel? Dessutom sitter stavarna inte ordentligt på ryggen. Får springa och trycka ner dem hela tiden. Skorna sitter lite för löst. Känns som att jag ska tappa dem. Och har jag inte lite ont i magen också? Tycker riktigt synd om mig själv ett tag där jag springer. Men tvingar mig själv att släppa de negativa tankarna och fokusera. Jag har inte tagit semester en vecka från jobbet och lämnat mina kollegor när vi har så mycket att göra, bara för att springa runt här och tycka synd om mig själv. Jag tänker också att de finns de personer som skulle ge vad som helst för att få tävla och springa nedför berget och göra det jag gör nu, men som inte kan på grund av skador och annat. Jag slutar sura över minuter jag tappat och gläds åt att jag hittat rätt igen och faktiskt fortfarande är med i tävlingen.

Kommer till växlingen. Har nu glömt att jag tänkt stanna här. Försöker få min support Johannes att berätta hur långt efter jag är. Han förstår inte riktigt vad jag menar, enligt honom leder jag och har gjort hela vägen! Han har varit mest orolig från förra växlingen, då jag kom upp helt vit i ansiktet från paddlingen, att hans telefon skulle ringa. Kvällen innan start skrev vi upp hans och Carolins mobilnummer på min nummerlapp ifall jag skulle behöva bryta och ringa tillbaka dem till Åre. Jag var väldigt osäker på min förkylning och vi antog att det är på väg upp för slalombacken som jag kommer veta om kroppen klarar det här eller inte.

Kommer iväg på cykeln. Trampar på. Kör ner i ett lerdike och flyger över styret men landar mjukt. Får rapporter på vägen. Rapporter som säger att Simone är 2 min efter mig. Simone Maier är en stark multisportare från Nya Zealand som dominerat de snabba Kina tävlingarna de senaste åren.

2 minuter efter i Huså och hon har fortfarande inte kommit ikapp mig, tänker jag och får för första gången en positiv känsla på tävlingen; Spännande att se hur länge jag kan hålla henne bakom mig. Jag cyklar på, får i mig bra med energi. Blir passerad av ett par killar men det blir solocykling hela sträckan. Får ny rapport vid Kostigen. Malin är 4 minuter efter. Inget om Simone.

Ola Rockberg (5)

Foto:Ola Rockberg

Är fortfarande rätt glad att vara först. Brukar vara i ledning i Huså. Har varit först även i Björnen. Men att vara först längs Kostigen bara 20 min från mål är en ny upplevelse. Cyklar på. Uppför sista branta stigningen, nedför downhillbanan. Daniels bror Johannes står nere vid botten av slalombacken. Ös nu!!, ropar han. Han och vår underbara barnvakt Carro har missat Daniels målgång bara för att ge mig tider längs cykelbanan då de märkte att jag var orolig i Huså.

Det ger mig pepp och jag svänger uppför sista backen in mot mål. Speakern säger att vinnaren kommer, jag kan inte riktigt ta in det. Är glad att vara i mål, glad att få krama om Daniel som är jätteglad. Alla runtomkring är jätteglada och jag är mest förvånad. Hur gick det här till? Mitt lopp hade kunnat ta slut efter 15minuter då jag tappade greppet om paddeln i forsen, jag hade kunnat hamna helt vilse på toppen och jag hade kunnat ge upp. Men det gjorde jag inte. Och det räckte till en seger!

Jeppman1 (3)

Foto: Jesper ”Jeppman” Andersson

Jeppman1 (4)

Foto: Jesper ”Jeppman” Andersson

Vi svenska tjejer gjorde alla en bra kämpainsats och jag fick sällskap av Malin Hjalmarsson och Marika Wagner på podiumet. Även Malin sprang fel på toppen men hittade rätt tillsammans med Marie Nilsson som hamnade på 5e plats. Simone Maier slutade på 4e plats. Tiderna jag fick på cyklingen stämde inte. Dels hörde jag fel, jag hade längre försprång på cykeln och dels stämde inte tjejernas tider i liverapporteringen.

Jeppman2

Foto: Jesper ”Jeppman” Andersson

Daniel hade en helt annan tävling än mig där han kände sig stark från start till mål. Han var snabbast av alla uppför berget och tog en andraplats i herrklassen efter Nyzeländske multisportaren Sam Clark som gjorde en outstanding paddelsträcka. Trea Jari Palonen, som cyklade snabbare än någon annan gjort på denna bana.

FullSizeRender

Foto: Jari Palonens instagram