Swimrun i Spanien. Swimrun i en semesterbroschyr!

Beskrivs bäst i några bilder

Foto: Andres Nunez – Last Race Studios

 Små öde badvikar och branta klippor uppblandat med välordnade promenadstråk och semesterorter. Katalanska kuststräckan norr om Barcelona bjöd på en härlig mix av tävling och semesterfirare.

Foto: Jordi Santacana

Kuststräckan är böljande och det var få platta partier. Upp, ner, simma, upp, ner, simma. upp, ner..  1500 hm motsvarar nästan ett alplopp

Vi passerade en del fin natur längs banan med några små idylliska badvikar. Största delen av kuststräckan är dock väldigt exploaterad. Hotell, restauranger och väldigt många trappor

Vackrast var det under vattenytan.  Simmade i korridoren mellan branterna nedan. Att få simma i såna här miljöer gör det så värt allt slit i bassängen.

Jag och Desiree gjorde ett riktigt bra lopp. Full fart i vattnet och starka löpningar resulterade i en seger.

Då vi genom hela racet hade tryggt avstånd bak mot tvåorna och treorna så slappnade vi aldrig av utan fokuserade på att slå så många herrar som möjligt.

Foto: Andres Nunez – Last Race Studios

Något vi lyckades bra med också. Fyra herrlag före i mål.

Swimrunsäsongen 2016 har startat!

Träna, äta, sova, leka. Så har dagarna sett ut de senaste veckorna.

När fokus är att få till bra träning, är det en förutsättning att allt runt omkring fungerar. Det underlättas mycket av att allt är lättillgängligt här, allt från restauranger och matbutiker till gräsmatta och lekkamrater för lillgrabben. Mormor och morfar trivs lika bra som oss på Playitas och tack vare deras hjälp har vi de senaste dagarna även lyxat till det med ovärderlig ostörd nattsömn. (Alla småbarnsföräldrar förstår värdet i det)

Mormor och morfar som vi har att tacka för både bra träning och bra vila

Att ha alla praktiska faktorer på plats är en sak. Sen underlättar det såklart också att normalbilden på Playitas är att hit åker man för att träna. Ingen trängsel där man får ursäkta sin framfart bland lösa hundar och söndagsflanörer..

Simbassängen och aerobicpasset är populärare än solstolarna

Här springs det från soluppgång till solnedgång, kolfibermonster för hundratusentals kronor trängs på vägarna och motionärerna i Ironman finisher t-shirts tränar jämsides med OS-hopp.

Även neoprenmänniskor har blivit en del av normalbilden i byn

Att träna med andra atleter ger inspiration. Många hänger här under vintermånaderna och även om vi tränar mot olika discipliner går det ofta att synka träningspass ihop.

Och ja, att bli frånsprungen är också inspirerande. Ibland är det just det som krävs för att bli snabbare.

Sen måste jag väl medge att det kanske inte krävs någon större motivator att traska iväg till bassängen såna här morgnar..

Just nu har vi det nog nästan lite för bra här. Vinden har mojnat, sikten i havet är glasklar och största problemet är att man råkar simma några minuter för länge..

Känns alltid bra att avsluta säsongen med en titel, men största anledningen till att vi körde sprint-SM i nu i helgen var för att få lite färsk tävlingserfarenhet av multisport inför nästa säsong.  Det har varit mycket swimrun i höst och då känns det viktigt att även få in ett multisportrace nu när vi går in i vinterträningen.

Den här säsongen har varit fantastisk. Har kört 13 tävlingar och lyckats vinna 10 av dessa. Jag har sprungit över fantastiska berg, simmat i alpsjöar och paddlat snabbare än någonsin tidigare.

Självklart har jag haft motgångar också under året. Tänker framförallt på ÖtillÖ men även den skada i foten som jag fick i juni. Den påverkade inte tävlingsschemat men var inte en optimal start på sommarsäsongen.

Snabbt tillbaka på banan tack vare AccessRehab

Året som gått har varit lite annorlunda än tidigare, dels har jag varit mammaledig från jobbet fram till september och dels har jag inte kört någon Adventure Race tävling utan istället valt att fokusera på multisport, trail run och swimrun. Mammaledigheten har möjliggjort att vi har kunnat resa väldigt mycket. Vi skippade egentligen den regniga vintern i Stockholm helt och sedan har det fortsatt med mycket resande under tävlingssäsongen också.

Det är lite tuffare att resa och tävla med en ettåring jämfört med att åka själv. Återhämtningen efter tävlingarna blir inte optimal, men samtidigt ger han så mycket energi så det blir plus ändå.  Självklart är det annorlunda att tävla och träna när man har barn men jag har inte upplevt det som något hinder som det ibland kan framställas som.

Genom att jag satsat på flera grenar har säsongen varit väldigt intensiv. Under hela sommaren har i stort sett varje helg varit uppstyrd med antingen tävling eller någon form av förberedelse inför tävlingar. Därför har jag nu innan SM haft några lugna veckor i september och det har känts väldigt lyxigt att inte resa utan bara vara hemma.

Jag uppskattar så otroligt mycket att vi har skogen bakom husknuten och kan enkelt gå ner med kajaken till sjön och framförallt  alla träningskamrater runt om i krokarna.

Borta bra men hemma bäst!

ÖtillÖ! Äntligen skulle vi få stå på startlinjen. Även om det här är min första swimrunsäsong har jag och Carro ändå väntat ett tag på just ÖtillÖ. 2013 skulle vi egentligen ha gjort vår premiär men vi drabbades av en skada innan start. 2014 var det väl inte så mycket tankar på ÖtillÖ då jag födde barn ett par månader innan, men då vi tog emot Daniel och Lelle som världsmästare på Utö kände vi båda två att kan de så kan väl vi också.

Sagt och gjort. Swimrunsäsongen 2015 var ett faktum. Som jag skrivit tidigare har jag inte direkt någon naturlig fallenhet för simning. Simträning är tufft för mig. Är många gånger jag önskat att jag kunnat springa eller paddla mig i simform. Det är då det har krävts en tydlig målbild för att simpass ska bli av. En bra prestation på ÖtillÖ har varit mitt mål denna vinter.

Säsongen startade i maj. Blev en överraskande seger i Utö Swimrun där alla våra tuffaste motståndare var med. Dock var simningarna korta och vi hade fördel av vår löpstyrka.  Vi lyckades ta ytterligare en seger i Engadin Swimrun, trots längre simningar och rejält kallt i vattnet. Följde upp med en vinst i Höga Kusten Swimrun i storm och oväder.

Än så länge har allt gått på räls, bara säsongsavslutningen kvar. Den tävling som gjort att jag faktiskt kommit iväg till simhallen under vintern. Kändes bra innan start. Ingen extrem värme eller kyla som i Engadin, en hel del blåst och vågor men inte värre än ovädret under Höga Kusten. Vi var förberedda på att forcera Stockholms skärgård precis som vi gjort på tidigare race.

Jag såg framemot att få gå i mål på Utö, att vara så där härligt trött som man bara kan bli efter ett heldagsrace och att få umgås med alla sköna swimrunmänniskor på banketten. Det blev en målgång, och en trött kropp. Dock saknar jag både den härliga känslan och festen efteråt.  De jag umgicks med efter målgång heter Thommy, Per och Robert och utgör teamet Eventcare.  Iofs väldigt trevliga grabbar så jag kan inte klaga på sällskapet eller servicen! Jag låg på golvet hos dem i några timmar och blev mycket väl omhändertagen, fick både ett par påsar dropp i armen och färdtjänst hem till stugdörren

Dagen började ändå ungefär enligt plan. Vi tappar som väntat på den första långa simningen men avancerar stadigt uppåt på de tekniska löpningarna och tar över ledningen efter att ha avverkat 1/3 av hela banan.

Foto: Linus Ahlberg, Head Swimming Nordic

Känner redan från start att löpbenen inte riktigt är med mig idag och det är ett motstånd i kroppen som jag är lite orolig över. Men tiden går ändå snabbt och plötsligt har vi ett välkänt riktmärke framför oss; Grissimningen. Det går hög sjö och jag avundas inte Carro som ligger först och måste hålla riktningen i strömmar och vågor. Tjuvkikar ändå upp en gång och ser det gula skynket. Helt otroligt, snart har vi klarat av den på pappret tuffaste etapp och har bara det ”roliga” kvar.

Vi är riktigt kalla och stela men rätt glada när vi stapplar upp för klipporna. Knappt har vi dock hunnit upp på land så kommer ytterligare en långsimning, 970m. Ännu stökigare än grissimningen med kraftiga strömmar och vågor. Försöker titta upp ett par gånger men vet inte vart vi ska. Känns som att jag ligger i en tvättmaskin. Vet knappt åt vilket håll vi simmar.

Uppe på fast mark igen är det något som är fel. Är väldigt kall såklart. Det är svårt att utföra löprörelser med stela ben men löpningen blir än mer avancerad i och med att hela världen snurrar och plötsligt ligger jag på backen.

Har ett tryck i nacken och lungorna och mår inget bra alls. Carro ger mig all energi hon har och jag äter upp allt vi har plockat på oss i våra dräkter under tiden vi sakta tar oss fram. Nu borde jag komma igen. Det är ju min favoritdel som kommer. 21 km löpning och sen korta ö-hopp in till mål. Men kroppen är helt kaputt. Ingen del vill egentligen röra sig och mina lungor vill bara hosta sig ut från kroppen.

Foto: Linus Ahlberg, Head Swimming Nordic

Vi försöker köra på men det blir inte bättre och jag är fortfarande helt vimmelkantig. Vi inser båda två att jag inte kommer komma igen. Både jag och Carro har tävlat över 10 år och även om vi är bra på att pressa oss själva vet vi vart gränsen går. Vår kamp om seger som vi var här för, är över. Vi reflekterar inte ens över när tjejerna passerar oss. Vi har påbörjat en ny kamp, att ta oss till Utö. Här betyder lagkänslan allting. Hade jag inte känt Carros stöd och att vi båda var inställda på samma mål hade vårt race tagit slut där.

Vi behöver inte säga så mycket, vi vet båda vad vi kör för och vi rör oss långsamt framåt. Många lag passerar, många frågar hur jag mår.

Efter två mil på land längtar jag till vattnet igen. Tänker att bara jag kan simma långsamt så kan Carro dra mig över. Och ja, Carro får dra. Hostan som jag har på land blir ännu värre i vattnet då det känns som lungorna drar ihop sig och jag tvingas lägga mig på rygg och hosta halva simningarna. Tänker på Carros axlar då hon har tävlingar i Kina nästa vecka och vänder runt på mage, håller ut så länge jag kan hålla tillbaka hostan men snart är jag tillbaka på rygg igen.

Foto: Linus Ahlberg, Head Swimming Nordic

Det tar tid och jag är rätt utslagen men vi når Utö. Bara 3km löpning kvar till målet. Knappt styrfart på mig men vi jobbar en lyktstolpe i taget. Joggar en stolpe, går en stolpe.. Med ett par kilometer kvar får vi för oss att vi har ett tjejlag bakom oss. Tidigare har vi knappt noterat de lag som passerat men nu är vi ändå tagit oss så här långt vill vi inte bli passerade på sista biten. Tar i allt jag har och försöker springa fler lyktstolpar.  Vi håller avståndet. Carro tittar bak, det är bara ett herrlag..Puh! I vanliga fall hade vi gjort allt för att komma före så många herrlag vi bara kan men det här var ingen vanlig dag. Det är en dag jag aldrig vill uppleva igen.

Våra oroliga grabbar tar emot oss i mål. Bokstavligen.

Vi har varit ute riktigt länge, över 11 timmar. Vi har tappat ner till en fjärde plats och det tog oss över fyra timmar att ta oss från Ornö till Utö, en sträcka som borde gå på under 3 timmar.

Hamnar hos Eventcare som hjälper mig tillbaka. De kollar puls, blodtryck och temperatur på mig efter en halvtimme. Apparaten hittar ingen puls. Inget blodtryck heller. Men död är jag inte, bara nedkyld, 34 grader i kroppstemperatur.

Med fler filtar, mat och dropp så stiger kroppstemperaturen till 37 grader och efter fyra timmar blir jag utsläppt. Efter hot från läkarna att jag får sova i deras stuga om jag inte piggnar till ytterligare lyckas jag både duscha och få i mig riktig mat.

Det är inte alltid det blir som man tänkt sig. Jag är glad över alla framgångar jag haft under säsongen men alla race är ett nytt race, oavsett historia. Det krävs att både kropp och huvud är med till 100% för att vinna.

Tack vare den fantastiska hjälp jag fick efter loppet från Eventcare har jag snabbt kunnat återhämta mig. Självklart revanchsugen men får hålla mig till tåls ett tag då årets swimrunsäsong är över. Dags att gå in i simhallen igen. Med nya mål i bakhuvudet..

Engadin Swimrun 2015, Foto: JakobEdholm.com

Foto: http://strandafjordtrailrace.com/

Hemma igen efter fem fantastiska dagar på Norges vackra västkust.

Vi åkte till Norge för att köra första upplagan av Stranda Fjord Trail Race. Grymma arrangören hade ordnat med barnvakt så att både jag och Daniel skulle kunna springa men bara några dagar innan avresa blev Albin förkyld. Blev inte mycket sömn nätterna innan loppet och med tanke på att ÖtillÖ bara är två veckor bort fick vi revidera våra planer.

Albin var pigg och glad och brydde sig inte nämnvärt om att han var förkyld (förutom på nätterna) , jag var rätt tjock i huvudet och Daniel började känna sig tät i näsan så det var med lite osäkerhet vi startade resan. Allt flöt dock på väldigt bra och det gick otroligt smidigt att flyga till Ålesund och sedan ta bil till Stranda.

Så fort vi kom upp i bergen mådde vi alla bättre!

Vi ville självklart inte lämna bort Albin då han var snorig så han och Daniel fick agera hejarklack åt mig under loppet. Jag kände mig helt frisk inför lördagen men startade ändå tävlingen med annan inställning än jag brukar. Visste att jag behövde ha krafter kvar att stå emot lite baciller när jag gick i mål och inte kunde ta ut mig helt.

Banan var bara 33km men med 2600 höjdmeter på denna sträcka och en delvis teknisk fjällöpning så var det ett antal tuffa timmar som väntade i norska fjällen.

Det blir en häftig start på loppet med ca 500 hm uppför fin stig genom skogen innan vi kommer vi över trädgränsen och upp på bergsryggen med grym utsikt över fjorden.

Därefter brantar det på och det blir även klättring på alla fyra upp till första toppen, nästan 1500möh. Jag har sprungit en del skyrace i Alperna där det också är en del höjdmetrar, men skillnaden är att där följer man oftast stigar som går i slag, här var det inga slag. Bara rätt opp..

Det är mycket stenhoppande till nästa topp 1336möh innan vi springer nedför berget och kommer ner på myrmark. Springer förbi så fina hjortron.. Väldigt lockande då jag har slut på vätska. Hade hjortronen funnits längre ner när jag var ännu törstigare hade jag nog nästan stannat och plockat en näve.

Det fortsätter nedför en bra bit, hela vägen ner till fjorden igen. Min fina hejarklack möter upp strax innan vi kommer ner till byn. Har varit ute så länge så hälften har somnat..

Under loppet är man självförsörjande med vätska och energi men i Stranda på väg upp till sista toppen finns en bonus energistation. Tänker att nu är det ju bara en topp kvar och äter det jag fångar i farten.

Med facit i hand så är det ändå 1200hm kvar här och jag hade kunnat fylla på lite mer energi men finns ju alltid ett pannben att gå på när bränslet tar slut.

Det är en vacker stigning uppför Strandafjället men det är ändå väldigt skönt när jag ser toppen av sista berget och vet att jag bara behöver ta mig över det för att nå det hägrande målet på andra sidan.

Jag kan korsa mållinjen som segrare  i damklassen och med fem grabbar framför mig

Nöjd med att jag höll min plan så bra. Med tanke på mitt utgångsläge innan loppet var fokus att bara köra mitt eget lopp hela vägen. Jag hade fördelen av att ha kontroll över loppet från start och kunde hålla jagande tjejer på tryggt avstånd och behövde inte ta ut mig helt.

Foto: Håvard Myklebust

Men det är ju inte så att jag inte blir trött av att inte maxa. Loppet är tufft oavsett hur hårt man kör och jag var rätt mör när jag kom i mål.

Fick bra mat i Roaldspaviljongen innan prisutdelningen och lycklig liten kille fick åka gondol både upp och ner för berget.

Största segern var att vakna upp dagen efter med lite stela lår men ändå känna att kroppen var pigg och att jag lyckats stå emot alla baciller. Vi tog en lugn dag och passade på att njuta av Trollstigen och Atlanterhavsveigen i bästa vädret!

Blev ett simpass i Atlanten, riktigt härligt. Lite ovan vid allt liv i vattnet bara. Mycket småfisk och maneter och jag väntade bara på att en stor torsk skulle dyka upp framför ansiktet.

Måndagen tog vi en tur på fjället ovanför Geirangerfjorden och jag hade så gärna missat planet hem..

Springa i berg är ren lycka!