Efter en graviditet kan man längta efter att komma i sina vanliga kläder igen. Jag trivdes väldigt bra i mina gravidjeans så jag saknar nästan dem. Men 11 månader utan nummerlapp på är däremot ganska lång tid…

6 km reflexbana känns som en lagom tävlingspremiär. Blir väldigt förvånad när jag är först in i skogen och det känns som jag flyger fram efter stigen. Hinner tänka att det här att tävla är ju faktiskt inte alls lika jobbigt som jag mindes det.

Passerar 3km skylten och lite mindre positiva tankar dyker upp. Inser att jag har ju halva loppet kvar och jag börjar bli rätt trött. Dessutom har jag en pannlampa jagandes i nacken..

Sista tre kilometerna är precis lika jobbiga som jag trodde de skulle vara och jag börjar fundera över vad det egentligen var jag längtade till..

Men jag lyckas hålla avståndet bak ända in i mål

Och inser ju att det är det som tjusningen med att tävla. Skulle det vara enkelt så hade det jag ju inte lagt ner tid och pengar på att resa runt och dra på mig nummerlappar..

Rätt ringrostig men nu är premiären avklarad!