Sandhamn måndagmorgon 6.03

Ett myller av amfibiemän stormar fram genom skogen över Sandhamn. Jag och Annika kör en hyfsat offensiv start för att få bra fötter på första simningen och löpningen går helt enligt plan. Jag springer bredvid Daniel uppe till höger i bilden och tänker på att det är sista gången jag kommer se honom de närmsta nio timmarna.

I samma ögonblick som vi hoppar i vattnet ser jag min föreställning om att få en bekväm resa över fjärden krossas. Vi har 200 personer bakom oss som också vill ligga på de första grabbarnas fötter. Det är simmare till vänster, höger och ovanpå mig. Alla utrustade med paddlar och skor. Panikkänslan är nära men jag är tacksam över att jag har starka Annika med mig som opåverkat tar oss framåt de 1800 m över fjärden.

Uppgången sker under nästan samma kaos som vi hoppade i men vi kommer upp och nu är det dags för mig att göra frontjobbet. Utan att stressa kan vi passera en del lag över klipporna.

Vi har ett damlag framför oss efter första simningen. Amerikanskorna Sara McLarty och Misty Becerra har VM medaljer från Öppet Vatten Simning, men här på land är vi snabbare och kan gå om och långsamt fortsätter vi utöka avståndet mot de jagande lagen.

Vi når första sprintpriset på Runmarö efter knappt två timmar och allt går enligt plan.

Andra sprintpriset, Addnature Sprint prize, är vid energistationen på Nämndö och vi lyckas plocka hem det också. Snart fyra timmars tävlingstid och vi har en ledning på nästan 7 minuter före lag Head Swimming med Bibben och Maja.

Foto: ÖtillÖ – The Swimrun World Championship

Vi har kommit drygt halvvägs på banan och vi närmar oss den beryktade grissimningen.

Simningen från Mörtö klobb till Kvinnoholmen är ett tufft parti men jag blir glad när vi springer ner för klippan och både hör och ser två glada killar i kajak på vattnet.

Min vän Jörgen har paddlat ut med en kompis för att heja på både oss och Daniel och Lelle och det är så tacksamt att de dyker upp på de tuffaste partierna.

Strömmar, vind och vågor gör alltid denna simning lite extra jobbig i verkligheten än vad en 1500m simning är på pappret. Återigen tacksam att jag har Annika som ligger först och håller både fart och riktning. Det blåser 10-11m/s och även om övriga simningar varit lugna kan man vara säker på att ”grissimningen” aldrig är det.

Annika simmar som en drottning och vi är snart ikapp ett herrlag som vi lägger oss bakom. Samtidigt hänger Staffan och Marika på oss och vi sex bildar ett tåg som går rätt snabbt över till fjärden .

Jag känner ändå på löpningen efteråt att jag har slitit på simningen. Jag spänner mig i vågorna och skippar att gå upp och andas ibland så istället för tre-takts andning blir det femtakt många gånger.

Foto: Linus Ahlberg

Runt hörnet väntar dessutom ytterligare 1000m simning på oss. Som tur är har vi sällskap av vår grymma hejarklack hela vägen över. Ser Jörgen och ser att han ropar och hejar på oss. Svårt att höra i vattnet men precis som alla andra hejarop från vänner och bekanta längs banan, ger hejaropen oss mycket energi!

Trots det förstklassiga publikstödet så är denna simning den tuffaste för mig. Stökig och vågig och jag sliter hela vägen. Får inte till den avslappnade simningen som jag vill och skulle behöva ha inför Ornö där 20km väglöpning väntar.

Kommer upp ur vattnet och det är min tur att hålla fart. Det går sådär, jag är för påverkad av vågorna. Har mjölksyra i hela kroppen efter de två simningarna och vi måste sänka farten.

Foto: Henrik Kindgren

Jag springer långsamt och försöker få i mig energi. Jag är trött och jag är nu också mycket väl medveten om att vi tappar tid mot de starka tjejerna Ulrika och Helena i Team Icebug som jagar oss. De är duktiga simmare och löpare och det går inte att tappa för mycket fart om vi ska hålla undan för dem.

Det är aldrig roligt att dippa under ett lopp, men jag har varit med om det tidigare och jag vet hur jag tar mig ur det. Jag fokuserar på att bygga upp energin igen med gels, salt och vatten. Annika är fortsatt stark och går fram och ger mig draghjälp istället för att vi ska sänka farten för mycket.

Foto: Henrik Kindgren

Så småningom börjar jag komma tillbaka och en oväntad men otroligt välkommen dusch- och energistation halvvägs på Ornö är precis vad jag behöver. Jag är fortfarande sliten men efter Ornö kyrka kan vi öka farten igen och avståndet till jagande lag växer lika snabbt som det krympte en halvtimme tidigare.

Foto: Henrik Kindgren

Precis innan vi går in i skogen på Ornös södra spets möter vi Magnus. Bara att se honom ger mig mycket inspiration att hålla uppe farten. Magnus är en grymt snabb bergslöpare som haft en del otur med skador men kommer ändå ständigt tillbaka oavsett och är alltid glad och positiv. Han berättar att Daniel och Lelle precis har vunnit. Under 8 timmar dessutom! Det känns jättebra men samtidigt är jag för fokuserad på vårt race för att kunna ta in det han säger helt och hållet. Här går vi nämligen in i den sista delen av banan.

Foto: Magnus Jensen. Jag och Annika ute på loppets mest efterlängtade simning 

Sista timmen på banan är den absolut finaste! Korta simningar och obanad löpning rakt över öarna.

Foto: Linus Ahlberg

Vi springer på Tobias som jobbar för filmteamet. Han är en duktig orienterare och multisportare och dyker ofta upp på de mest oväntade ställena på banan och springer alltid i full fart BAKLÄNGES över rötter och stenar och filmar oss. Han säger att det är lugnt bakåt och att vi har tid att njuta nu och titta på utsikten. Jag hör vad han säger men att lyfta blicken orkar jag inte.

Foto: Tobias Öström – När jag såg bilden efteråt förstod jag varför Tobias bad oss titta upp

Vi räknar ner. Tre öar kvar. 23 passerade. Två korta simningar.

Snart springer vi upp på Utö och vetskapen att det bara är tre km grusvägslöpning mellan oss och en mycket efterlängtad mållinje gör att de stela benen känns lite lättare.

Det tar 9 timmar 32 minuter och 3 sekunder för mig och Annika att tillsammans ta oss de 75 km från Sandhamn till Utö Värdshus. En timme snabbare än något damlag någonsin gjort tidigare under de 11 år som loppet körts.

Efter Ornö Kyrka lyckades vi öka farten igen så pass att vi drygade ut avståndet bak med ytterligare sex minuter och i mål är vi till slut 12 1/2min före Helena Sivertsen och Ulrika Eriksson i Team Icebug.

Det är jättekul att vi lyckas förbättra damrekordet med så pass mycket. Samtidigt så hade jag hoppats på att vara starkare på Ornö. ÖtillÖ är ett speciellt lopp där det är lätt att komma för nära gränsen. Samtidigt bidrar det också till tjusningen med att tävla i par. Med en stark lagkamrat vågar jag balansera på gränsen.

Jag och Annika hade inte mycket tid innan start att köra ihop oss men vi tog alla möjligheter att träna tillsammans och även åka ut och träna på banan under helgerna. Det bidrog nog till att vi lyckades så pass bra. Tyska NDR dokumenterade ett av våra träningspass på banan här i programmet Ostsee Report. Inslaget börjar 28 minuter in i programmet.

Det är mycket det här jag gillar med swimrun och just ÖtillÖ. Träningen inför loppet är väldigt rolig och jag får möjlighet att uppleva och utforska Stockholms vackra skärgård för egen maskin.

Stort tack till alla ni som hejade på plats och som följde oss på websändningen under dagen. Tack till vår fantastiska familj som ställer upp och tar hand om mitt och Daniels lilla hjärta under tiden vid tävlar. Tack till Addnature för att ni tror på mig.

Foto: Linus Ahlberg