November! Vad passar bättre då än att testa kajak inför nästa säsong.

Kajaksidan.se ställde upp med hela surfskiflottan som jag och Daniel gick genom under en regnig eftermiddag.

Testade olika modeller från både Zedtech och Carbonology

Albin vaktade paddlarna

Blev ett antal vändor på sjön.. Dagsljuset räcke inte riktigt till! Av alla jag testade fastnade jag framförallt för Carbonology Pulse, som kändes väldigt smidig och rapp.

Har även provat Martin Nordstrands nya Think Uno Max. Blev ingen lång testtur då sittställningen tyvärr inte fungerade för mig men Daniel gav samma surfski bra betyg. Det är ju inte enkelt med kajaker.. En som passar en person jättebra kanske inte alls fungerar för en annan.

Sen har det blivit lite vågor i Fenns Swordfish. Den kändes trygg i stora Atlantvågor men är för tung och trög när det blåste mindre (materialet jag testade var dock vakuumpressad glasfiber vilket är det tyngsta materialet, en pärs att bara få ner surfskin till vattnet!).

Kajakinköp är svårt då det är så individuellt och beroende på flera faktorer (kroppsform, paddelteknik och användningsområde) vilken kajak som är optimal. Min plan är iallafall att fortsätta prova ytterligare några kajaker med målet är att hitta den perfekta kajaken (för mig) innan årets slut..

Fyra månader har gått efter förlossningen nu och träningen har gradvis stegrats.

Jag kan träna intervaller, jag kan köra backe och jag kan roa mig med snabbdistans (Sickla Trail Run – höstmörkrets roligaste event). Jag kan simma, cykla, springa och paddla

Lite mörkare, lite svalare och lite starkare än i somras..

Samtidigt så håller jag ju igen. Passen blir inte för många eller för långa då jag inte vill riskera att krascha. Kroppen känns bra, men då sömnperioderna inte blir längre än 2-3h i stöten så måste jag ha respekt för att kroppen inte är mottaglig för högre belastning ännu. Dessutom har jag ju inte obegränsat med tid längre. Och den tid jag har delar jag gärna med familjen. Så lika kul som det är att komma ut själv eller träna med andra är det guld värt all träning vi kan göra tillsammans.

Albin hänger med på det mesta. Skogen, kajakklubben, poolen..

Blir en del prylar som ska med men det är vi ju vana vid..

Tur att vi inte har hund också..

Viktigt för mig nu när jag ändå tränar lite mer är också att ta hand om kroppen. Lätt att bortprioritera när egentiden har en viss begränsning. Själva graviditeten var nog en nyttig återhämtningsperiod; Jag åt bra mat, vilade mycket och tränade lagom. Nu när jag börjat pusha kroppen mer igen så behöver den mer service.

Jag löser det genom att minst en gång i månaden besöka AccessRehab för idrottsmassage. Jag har besökt dem regelbundet sedan 2011 och det känns tryggt att gå till naprapater och massörer som själva vet vad elitidrott innebär och förståelse för varför vi pressar våra kroppar över gränserna ibland.

AccessRehabs stenhårda massör Sara Penton. En av Sveriges bästa cyklister och förmodligen den med de starkaste nyporna

Foto: Jeppman.com

Efter en graviditet kan man längta efter att komma i sina vanliga kläder igen. Jag trivdes väldigt bra i mina gravidjeans så jag saknar nästan dem. Men 11 månader utan nummerlapp på är däremot ganska lång tid…

6 km reflexbana känns som en lagom tävlingspremiär. Blir väldigt förvånad när jag är först in i skogen och det känns som jag flyger fram efter stigen. Hinner tänka att det här att tävla är ju faktiskt inte alls lika jobbigt som jag mindes det.

Passerar 3km skylten och lite mindre positiva tankar dyker upp. Inser att jag har ju halva loppet kvar och jag börjar bli rätt trött. Dessutom har jag en pannlampa jagandes i nacken..

Sista tre kilometerna är precis lika jobbiga som jag trodde de skulle vara och jag börjar fundera över vad det egentligen var jag längtade till..

Men jag lyckas hålla avståndet bak ända in i mål

Och inser ju att det är det som tjusningen med att tävla. Skulle det vara enkelt så hade det jag ju inte lagt ner tid och pengar på att resa runt och dra på mig nummerlappar..

Rätt ringrostig men nu är premiären avklarad!

Säsongens final i Örnsbergscupen blev mitt första riktiga fartpass i kajaken. Sista åren har tisdagstävlingarna varit ett av mina absoluta favoritträningspass så det var kul vara tillbaka på startlinjen efter ett års uppehåll.

Paddlingen har känts rätt bra de senaste veckorna när jag tränat själv men det är nyttigt att komma ut och köra mot andra. När starten gick tappade jag all form av teknik och höll bara krampaktigt om paddeln och försökte dra mig fram.

Bild från spurten nedan där jag fick gubbdäng..

Nyttigt pass iallafall.

Jag gillar att paddla på hösten, det är en speciell känsla. Och sen är det ju alltid mysigt att komma hem och tända brasan med mina supportrar som hejade på bryggan!

Albin börjar bli en rutinerad tävlingssupporter. Vi åkte självklart ut och tog emot Daniel och Lelle när de vann ÖtillÖ.

Jag har inte tävlat själv än men har fått jag känna på lite försmak. Tuggarnas trail är ett välgörenhetsevent som stöder ECPAT. Det ville vi gärna ställa upp på så vi sprang dit alla tre och mötte upp mycket känt folk.

Foto: Elizabeth Thompson

6km otroligt fin terränglöpning bjöds vi på.

Foto: Elizabeth Thompson

Stort tack till arrangören Anders Svärd som skapat en grym bana och för ett gott ändamål. Bra träning för mig också!

Spenderat en vecka med bra träning i Norr

Är något speciellt med norrlandsluft. Man mår riktigt bra här! Albin känner det också. Är bara här han sover längre än 3h utan mat. Tillbaka i Stockholm och han vaknar upp varannan timme igen..

Mer sömn ger piggare ben och jag har kunnat köra lite fart på passen.

Blev ett antal vändor på min favoritmyr..

Hann även med att bara njuta i skogen..

Och äta gott:)

De första vacklande löpstegen är gjorda..

Typ 20 vändor upp och ner i sjön..

Allt framför fotografen Kristian Pohl. Resultatet hamnade i tidningen Topphälsas septembernummer.

Behövde inte ens låtsas se trött ut på bilden..

Paddlingen går också framåt. Har bland annat kört en heldag teknikpaddling med paddelklubben. Finns en del att tänka på..

Tränade våghäng med Antje och Carro

Bra kombination? Ja. Om man har ont om tid och inte vill skippa något av det roliga!

Kräver dock att man har schyssta vänner, dels som lånar ut en kajak och framförallt att de tycker att det är fullt normalt att jag smiter iväg en halvtimme på sjön under grillfesten.

Foto och kajakägare: Jörgen Kard www.kajaksidan.se

Känns som magen pallar paddling nu. Kör bara korta pass för att orka hålla bra hållning hela tiden.

Var riktigt nostalgiskt ikväll. Kajaken jag fick låna var densamma som jag paddlade under en av mina första långtävlingar. Le Grand Tour 2009.

Var en nyttig erfarenhet att uppleva Vänern en blåsig dag i början på maj. Blev ett antal svalkande dopp för en oerfaren paddlare..

Egentid!

En timme på cykeln är nog bästa egentiden man kan få med en fyra veckors kille hemma. Så mycket längre än så vill varken jag eller Albin vara ifrån varandra.

För mig krävdes dock en del träning och tålamod bara för att komma upp på cykeln efter förlossningen.

Magen försvann när Albin kom ut men det betydde inte att jag hade någon kontroll över den. Så länge magen är stor känns det helt naturligt att den är otymplig och inte går att använda. Betydligt läskigare är känslan efter förlossningen när man testar att dra in magen och ingenting händer.

Stor mage kan agera bord. Så mycket mer än så klarar den inte av..

Tre dagar efter förlossningen drar jag igång träningen. Passen är inte längre än fem minuter men ger så mycket; Att sitta på en stol och dra in magen i 10s, knipövningar blixtlåset, ryggliggande huvudlyft..

Följer MammaMage-appen slaviskt. Så spännande när en ny nivå låses upp. Dra in magen utan ryggstöd, hur ska jag klara det? Magtunnel? Det är ju helt omöjligt. Måste dubbelkolla med Daniel om det verkligen går..

Så det var först när jag började återfå kontrollen över magen som jag vågade jag mig på cykeln. För svag för att paddla fortfarande och löpning kommer jag vänta med ytterligare några veckor. Men cykla räcker gott den timme jag har för mig själv på dagarna.. Då är det en glad svettig morsa full av endorfiner som längtar hem till grabbarna!

Tre veckor gammal har Albin hängt med på tre tävlingar. Iofs gjorde han ett antal i magen också så helt ovan är han ju inte.Borås Swimrun ett par veckor innan vi blev tre

Även om det är Daniel som står för själva tävlandet och vi bara är support är det ändå skönt för mig att få uppleva tävlingsstämningen. De nervösa 10 sekunderna innan start är lika starka fast jag står på sidan av startlinjen.Målgång på Xterra

Jag lär mig nya saker också, blöja kan man byta vart som helst och det fungerar ju faktiskt lika bra att amma stående som att sitta på en stubbe. En annan fördel är ju också att efter varje tävling vi alla tre lika trötta..

Kul att vara support men längtar såklart efter att själv få stå på startlinjen också.

Men än är jag inte där..

Har en bra bit kvar innan jag platsar på den här startlinjen.. Foto: Catarina Axelsson

.när man minst anar det!

Hammarbybacken gav ingen effekt.

Klart man hellre stannar i magen då det är 10 grader och regn i juni!

Då ska ju inte lite ont i magen hindra mig från att cykla med två kompisar.

När jag cyklar hemåt kommer värkarna var sjätte minut . Försöker se oberörd ut när Daniel kommer hem. Han ska ju köra Swimruntävling ikväll. Det fungerar i ungefär 4 minuter. Det blir ingen swimrun. Det blir en liten Albin.

-”Oj vad era liv kommer förändras nu” och – ”nu är det slut på allt sportande och flängande” är vad många runt omkring oss peppar oss med.

Självklart förändras våra liv, vi har ju fått världens lilla mirakel att lära känna! Samtidigt ändras ju inte våra intressen över en natt.

Albin på första skogspromenaden 4 dagar gammal

Har vi tur kan vi kanske t.om inspirera ytterligare en liten människa hur härligt det kan vara att springa i bergen eller cykla i skogen. Men det är klart att vi har en utmaning framför oss..

..En utmaning där målet är att vi nu är tre personer som ska vara nöjda och glada..

Albin testar på paddeltävling