Foto: http://strandafjordtrailrace.com/

Hemma igen efter fem fantastiska dagar på Norges vackra västkust.

Vi åkte till Norge för att köra första upplagan av Stranda Fjord Trail Race. Grymma arrangören hade ordnat med barnvakt så att både jag och Daniel skulle kunna springa men bara några dagar innan avresa blev Albin förkyld. Blev inte mycket sömn nätterna innan loppet och med tanke på att ÖtillÖ bara är två veckor bort fick vi revidera våra planer.

Albin var pigg och glad och brydde sig inte nämnvärt om att han var förkyld (förutom på nätterna) , jag var rätt tjock i huvudet och Daniel började känna sig tät i näsan så det var med lite osäkerhet vi startade resan. Allt flöt dock på väldigt bra och det gick otroligt smidigt att flyga till Ålesund och sedan ta bil till Stranda.

Så fort vi kom upp i bergen mådde vi alla bättre!

Vi ville självklart inte lämna bort Albin då han var snorig så han och Daniel fick agera hejarklack åt mig under loppet. Jag kände mig helt frisk inför lördagen men startade ändå tävlingen med annan inställning än jag brukar. Visste att jag behövde ha krafter kvar att stå emot lite baciller när jag gick i mål och inte kunde ta ut mig helt.

Banan var bara 33km men med 2600 höjdmeter på denna sträcka och en delvis teknisk fjällöpning så var det ett antal tuffa timmar som väntade i norska fjällen.

Det blir en häftig start på loppet med ca 500 hm uppför fin stig genom skogen innan vi kommer vi över trädgränsen och upp på bergsryggen med grym utsikt över fjorden.

Därefter brantar det på och det blir även klättring på alla fyra upp till första toppen, nästan 1500möh. Jag har sprungit en del skyrace i Alperna där det också är en del höjdmetrar, men skillnaden är att där följer man oftast stigar som går i slag, här var det inga slag. Bara rätt opp..

Det är mycket stenhoppande till nästa topp 1336möh innan vi springer nedför berget och kommer ner på myrmark. Springer förbi så fina hjortron.. Väldigt lockande då jag har slut på vätska. Hade hjortronen funnits längre ner när jag var ännu törstigare hade jag nog nästan stannat och plockat en näve.

Det fortsätter nedför en bra bit, hela vägen ner till fjorden igen. Min fina hejarklack möter upp strax innan vi kommer ner till byn. Har varit ute så länge så hälften har somnat..

Under loppet är man självförsörjande med vätska och energi men i Stranda på väg upp till sista toppen finns en bonus energistation. Tänker att nu är det ju bara en topp kvar och äter det jag fångar i farten.

Med facit i hand så är det ändå 1200hm kvar här och jag hade kunnat fylla på lite mer energi men finns ju alltid ett pannben att gå på när bränslet tar slut.

Det är en vacker stigning uppför Strandafjället men det är ändå väldigt skönt när jag ser toppen av sista berget och vet att jag bara behöver ta mig över det för att nå det hägrande målet på andra sidan.

Jag kan korsa mållinjen som segrare  i damklassen och med fem grabbar framför mig

Nöjd med att jag höll min plan så bra. Med tanke på mitt utgångsläge innan loppet var fokus att bara köra mitt eget lopp hela vägen. Jag hade fördelen av att ha kontroll över loppet från start och kunde hålla jagande tjejer på tryggt avstånd och behövde inte ta ut mig helt.

Foto: Håvard Myklebust

Men det är ju inte så att jag inte blir trött av att inte maxa. Loppet är tufft oavsett hur hårt man kör och jag var rätt mör när jag kom i mål.

Fick bra mat i Roaldspaviljongen innan prisutdelningen och lycklig liten kille fick åka gondol både upp och ner för berget.

Största segern var att vakna upp dagen efter med lite stela lår men ändå känna att kroppen var pigg och att jag lyckats stå emot alla baciller. Vi tog en lugn dag och passade på att njuta av Trollstigen och Atlanterhavsveigen i bästa vädret!

Blev ett simpass i Atlanten, riktigt härligt. Lite ovan vid allt liv i vattnet bara. Mycket småfisk och maneter och jag väntade bara på att en stor torsk skulle dyka upp framför ansiktet.

Måndagen tog vi en tur på fjället ovanför Geirangerfjorden och jag hade så gärna missat planet hem..

Springa i berg är ren lycka!