ÖtillÖ! Äntligen skulle vi få stå på startlinjen. Även om det här är min första swimrunsäsong har jag och Carro ändå väntat ett tag på just ÖtillÖ. 2013 skulle vi egentligen ha gjort vår premiär men vi drabbades av en skada innan start. 2014 var det väl inte så mycket tankar på ÖtillÖ då jag födde barn ett par månader innan, men då vi tog emot Daniel och Lelle som världsmästare på Utö kände vi båda två att kan de så kan väl vi också.

Sagt och gjort. Swimrunsäsongen 2015 var ett faktum. Som jag skrivit tidigare har jag inte direkt någon naturlig fallenhet för simning. Simträning är tufft för mig. Är många gånger jag önskat att jag kunnat springa eller paddla mig i simform. Det är då det har krävts en tydlig målbild för att simpass ska bli av. En bra prestation på ÖtillÖ har varit mitt mål denna vinter.

Säsongen startade i maj. Blev en överraskande seger i Utö Swimrun där alla våra tuffaste motståndare var med. Dock var simningarna korta och vi hade fördel av vår löpstyrka.  Vi lyckades ta ytterligare en seger i Engadin Swimrun, trots längre simningar och rejält kallt i vattnet. Följde upp med en vinst i Höga Kusten Swimrun i storm och oväder.

Än så länge har allt gått på räls, bara säsongsavslutningen kvar. Den tävling som gjort att jag faktiskt kommit iväg till simhallen under vintern. Kändes bra innan start. Ingen extrem värme eller kyla som i Engadin, en hel del blåst och vågor men inte värre än ovädret under Höga Kusten. Vi var förberedda på att forcera Stockholms skärgård precis som vi gjort på tidigare race.

Jag såg framemot att få gå i mål på Utö, att vara så där härligt trött som man bara kan bli efter ett heldagsrace och att få umgås med alla sköna swimrunmänniskor på banketten. Det blev en målgång, och en trött kropp. Dock saknar jag både den härliga känslan och festen efteråt.  De jag umgicks med efter målgång heter Thommy, Per och Robert och utgör teamet Eventcare.  Iofs väldigt trevliga grabbar så jag kan inte klaga på sällskapet eller servicen! Jag låg på golvet hos dem i några timmar och blev mycket väl omhändertagen, fick både ett par påsar dropp i armen och färdtjänst hem till stugdörren

Dagen började ändå ungefär enligt plan. Vi tappar som väntat på den första långa simningen men avancerar stadigt uppåt på de tekniska löpningarna och tar över ledningen efter att ha avverkat 1/3 av hela banan.

Foto: Linus Ahlberg, Head Swimming Nordic

Känner redan från start att löpbenen inte riktigt är med mig idag och det är ett motstånd i kroppen som jag är lite orolig över. Men tiden går ändå snabbt och plötsligt har vi ett välkänt riktmärke framför oss; Grissimningen. Det går hög sjö och jag avundas inte Carro som ligger först och måste hålla riktningen i strömmar och vågor. Tjuvkikar ändå upp en gång och ser det gula skynket. Helt otroligt, snart har vi klarat av den på pappret tuffaste etapp och har bara det ”roliga” kvar.

Vi är riktigt kalla och stela men rätt glada när vi stapplar upp för klipporna. Knappt har vi dock hunnit upp på land så kommer ytterligare en långsimning, 970m. Ännu stökigare än grissimningen med kraftiga strömmar och vågor. Försöker titta upp ett par gånger men vet inte vart vi ska. Känns som att jag ligger i en tvättmaskin. Vet knappt åt vilket håll vi simmar.

Uppe på fast mark igen är det något som är fel. Är väldigt kall såklart. Det är svårt att utföra löprörelser med stela ben men löpningen blir än mer avancerad i och med att hela världen snurrar och plötsligt ligger jag på backen.

Har ett tryck i nacken och lungorna och mår inget bra alls. Carro ger mig all energi hon har och jag äter upp allt vi har plockat på oss i våra dräkter under tiden vi sakta tar oss fram. Nu borde jag komma igen. Det är ju min favoritdel som kommer. 21 km löpning och sen korta ö-hopp in till mål. Men kroppen är helt kaputt. Ingen del vill egentligen röra sig och mina lungor vill bara hosta sig ut från kroppen.

Foto: Linus Ahlberg, Head Swimming Nordic

Vi försöker köra på men det blir inte bättre och jag är fortfarande helt vimmelkantig. Vi inser båda två att jag inte kommer komma igen. Både jag och Carro har tävlat över 10 år och även om vi är bra på att pressa oss själva vet vi vart gränsen går. Vår kamp om seger som vi var här för, är över. Vi reflekterar inte ens över när tjejerna passerar oss. Vi har påbörjat en ny kamp, att ta oss till Utö. Här betyder lagkänslan allting. Hade jag inte känt Carros stöd och att vi båda var inställda på samma mål hade vårt race tagit slut där.

Vi behöver inte säga så mycket, vi vet båda vad vi kör för och vi rör oss långsamt framåt. Många lag passerar, många frågar hur jag mår.

Efter två mil på land längtar jag till vattnet igen. Tänker att bara jag kan simma långsamt så kan Carro dra mig över. Och ja, Carro får dra. Hostan som jag har på land blir ännu värre i vattnet då det känns som lungorna drar ihop sig och jag tvingas lägga mig på rygg och hosta halva simningarna. Tänker på Carros axlar då hon har tävlingar i Kina nästa vecka och vänder runt på mage, håller ut så länge jag kan hålla tillbaka hostan men snart är jag tillbaka på rygg igen.

Foto: Linus Ahlberg, Head Swimming Nordic

Det tar tid och jag är rätt utslagen men vi når Utö. Bara 3km löpning kvar till målet. Knappt styrfart på mig men vi jobbar en lyktstolpe i taget. Joggar en stolpe, går en stolpe.. Med ett par kilometer kvar får vi för oss att vi har ett tjejlag bakom oss. Tidigare har vi knappt noterat de lag som passerat men nu är vi ändå tagit oss så här långt vill vi inte bli passerade på sista biten. Tar i allt jag har och försöker springa fler lyktstolpar.  Vi håller avståndet. Carro tittar bak, det är bara ett herrlag..Puh! I vanliga fall hade vi gjort allt för att komma före så många herrlag vi bara kan men det här var ingen vanlig dag. Det är en dag jag aldrig vill uppleva igen.

Våra oroliga grabbar tar emot oss i mål. Bokstavligen.

Vi har varit ute riktigt länge, över 11 timmar. Vi har tappat ner till en fjärde plats och det tog oss över fyra timmar att ta oss från Ornö till Utö, en sträcka som borde gå på under 3 timmar.

Hamnar hos Eventcare som hjälper mig tillbaka. De kollar puls, blodtryck och temperatur på mig efter en halvtimme. Apparaten hittar ingen puls. Inget blodtryck heller. Men död är jag inte, bara nedkyld, 34 grader i kroppstemperatur.

Med fler filtar, mat och dropp så stiger kroppstemperaturen till 37 grader och efter fyra timmar blir jag utsläppt. Efter hot från läkarna att jag får sova i deras stuga om jag inte piggnar till ytterligare lyckas jag både duscha och få i mig riktig mat.

Det är inte alltid det blir som man tänkt sig. Jag är glad över alla framgångar jag haft under säsongen men alla race är ett nytt race, oavsett historia. Det krävs att både kropp och huvud är med till 100% för att vinna.

Tack vare den fantastiska hjälp jag fick efter loppet från Eventcare har jag snabbt kunnat återhämta mig. Självklart revanchsugen men får hålla mig till tåls ett tag då årets swimrunsäsong är över. Dags att gå in i simhallen igen. Med nya mål i bakhuvudet..

Engadin Swimrun 2015, Foto: JakobEdholm.com