Hat trick at ÖtillÖ World Championship

Our third consecutive win at ÖtillÖ World Championship. It’s an unbelievable feeling.

Below an extract from ÖtillÖ press release, followed by my race report in Swedish.

The top teams pushed the pace to incredible speeds at the 13th edition of the ÖTILLÖ Swimrun World Championship, one of the toughest one day races in the world. Conditions were ideal for a quick pace on the 75 km long race course in the Stockholm archipelago but no one had expected the course records in each category men, mixed and women to be crushed with such incredible times.

The undefeated duo Annika Ericsson and Kristin Larsson (SWE) had a fierce battle against second placed women’s team Fanny Danckwardt and Desirée Andersson (SWE), who led a big part of the course but finally finished 3,49 minutes after the leaders who beat their own record from 2016 with not less than 36 minutes. ”Today’s conditions were just perfect, warm water and no wind. We have been able to race properly without being stiff and cold as previous years. We also met really tough competition this year so we had to keep on pushing”, said Kristin Larsson at the finish at Utö after the team’s third world championship gold in swimrun and record fast time in the women’s category.

https://otilloswimrun.com/smashed-course-records-at-otillo-swimrun-world-championship-2018/


Det blev hat trick för mig och Annika. Tredje raka segern i ÖtillÖ World Championship. Känns nästan overkligt att vi lyckats återupprepa segrarna när det är så lång tid emellan som ett helt år. Det är ju så mycket som skall klaffa för oss bägge två just den dagen; toppad form, frisk, skadefri, fungerande utrustning och en taktik som håller hela vägen. Den sistnämnda vågade vi oss på att förändra det här året.

Jag har många gånger tävlat nästan rakt av och förlitat mig på mitt pannben. Min vilja och envishet har tagit mig väldigt långt men det är också en egenskap som kan ställa till det. Första gången jag ställde upp i ÖtillÖ 2015 körde jag totalt respektlöst från start. En rejäl käftsmäll 8 timmar in loppet resulterade i att jag vinglade imål med en kroppstemperatur på 34 grader.

Foto:Linus Ahlberg

Året därpå, 2016, var jag bättre förberedd både med simning och med en egen energiplan. Vi satte ny rekordtid på 9 timmar 36 minuter. Det var mitt och Annikas första ÖtillÖ tillsammans och vi körde bra men kände bägge två att den här tiden kan vi nog förbättra.

Foto:Linus Ahlberg

2017 körde vi med helt nya dräkter, prototyperna som sedan blev ARK Ornö –dräkten, med premiumneopren på överkroppen och löparvänlig underdel. Fortfarande körde vi på hårt från start och när vi nådde Ornö hade vi redan en ledning med 30 minuter. Vädret var också ovanligt tufft så med den hårda starten blev avslutningen trött och vi lyckades inte slå fjolårets tid.

Inför 2018 visste vi att återupprepa segern en tredje gång är inget vi gör på gamla meriter. Varje lopp är ett nytt lopp. Däremot kan vi dra nytta av våra tidigare erfarenheter.

ÖtillÖ är 75km totalt, 10 km simning och 65km löpning över 26 öar mellan Sandhamn och Utö. Veckorna innan loppet simmar och springer jag och Annika genom hela banan. Ett kul inslag i träningen och en mental förberedelse inför loppet. Det är också ett tillfälle att njuta av miljön i en avslappnad situation jämfört med tävlingsdagen då det är fokus på annat.

 

På tävlingsmorgonen står vi lugnt i startfållan 5 minuter innan startskottet går. Vi vet vad som väntar och ser fram emot det. Känner oss redo. Vår utrustning är strået vassare än tidigare år. Vi är inställda på en annan taktik och vi har ytterligare ett år av gemensam träning i bagaget. I stort sett varje torsdag det senaste året har vi mötts upp i skogarna mellan oss och tränat tillsammans. Snackat. Umgåtts. Att tävla tillsammans ger mer än att bara dela ett tävlingsmål. Det blir ett naturligt sätt att umgås med vänner, dela upplevelsen i naturen och motivera varandra till tuffa träningsperioder. Men inte minst, med en lagkamrat jag litar på vågar jag pressa mina gränser under tävling.

Startskottet går och startfältet rör sig snabbt framåt i gryningen. Solen är på väg upp när vi kastar oss i på den första simningen, 1700 meter. Havsytan är som en spegel och vattnet är varmt (16 grader) och vi kliver upp på andra sidan bara lätt nedkylda. Tidigare år har vädret varit mer krävande, kroppen skakat av nedkylning och balanserandet på klipporna efteråt varit mycket tuffare.

Under själva tävlingen säger vi inte så mycket till varandra. Korta peppande ord. Allt flyter på. Vi har starka tjejer runtom oss. Fanny och Desiree är i vattnet snabba som delfiner. De tar och håller ledning ett par timmar in i loppet. Vi ligger inte först men ändå känns det som att vi har full kontroll över loppet. Vi springer i lagom fart, fokuserar på vår egen taktik och jag ser fram emot kommande öar.

Foto: Jan-Henrik Bäck

Drygt halvvägs in i loppet kommer en tuff etapp, 1400 meter simning som är helt oskyddad för minsta vind. Den beryktade grissimningen som har en förmåga att suga ut all energi ur kroppen. Men för första gången möts vi i år av helt stilla vatten. Finns inte ett spår av någon ”grissimning”. Det enda som bryter vattenspegeln är vågrörelsen från dem som redan är i vattnet. Vanligtvis brukar jag börja räkna armtag här när det blir för kallt för att ha något annat att fokusera på. Förra året kom jag upp till 600, i år hann jag inte ens börja räkna. När vi kliver upp lyder benen direkt, till och med käkarna fungerar och för första gången under mina 4 år lyckas jag tugga i mig hela twix-chokladen som alltid delas ut efter grissimningen.

När benen är pigga är sträckan mellan Mörtö Kobb och Mörtö Bunsö riktigt kul. Terrängen är fin men krävande. Innan nästa simning (1000 meter) kommer vi ikapp Fanny och Desiree som hade dragit ifrån oss tidigare. Vi håller ihop över till Kymmendö och springer tillsammans mot Ornö. Alla fyra känns väldigt starka. Ingen stressar utan har fullt fokus. Allt känns så kontrollerat och det ger mig mycket självförtroende. Vi simmar över och kliver upp på Ornö tätt ihop. Ornö är 20 kilometers löpning efter 7 timmars tävlande och det gäller att hålla uppe farten. Första åren var det här som min kropp vek ner sig och pannbenet tog över för att komma imål. I år samarbetar kropp och knopp. Annika och jag gör en fartökning och får en lucka. Vi drygar ut den sakta men säkert och vid Ornö kyrka har vi två minuters ledning.

Energistationen vid kyrkan är välkommen. Vi fyller på och jag riktigt känner hur energin går ut i kroppen. Simcoachen Ulf Hausmann är ute på cykel och hejar på och ger oss positiva baktider. Förra året var det här vi fick rapport att närmast jagande lag hade brutit och att vi hade en ledning med 30 minuter. Det gjorde att vi tillät oss känna efter hur vi egentligen mådde. Resultatet blev att vi tappade trycket helt och körde de sista 15 kilometrarna 20 minuter långsammare än 2016. Men nu är det helt annorlunda och vi kan öka farten den sista milen på Ornö. Marginalen bakåt växer men vi tar inte ut något i förskott utan fortsätter fokusera på oss och vad vi ska göra.

Avslutande öar innan sista ön, Utö, är små och simningarna är korta men plötsligt får jag kramp i en vad när hoppar i på sista simningen. Sträcker benet rakt upp i luften i ett försök att få loss krampen. Den släpper inte.

Vi kliver upp på Utö då Annika säger att vi har varit ute i 8.36. 8.36..! och det är drygt 20 min kvar till mål..! Jag glömmer allt vad kramp heter och vi springer på för allt vad vi har. Känslan är magisk inför vad som håller på att ske och benen är med oss. Vi är på väg mot Sub 9 timmar och en rejäl kross av vårt tidigare banrekord. För några veckor sedan när vi var ute och tränade körde vi hela vägen upp till målet, och det är jag tacksam över nu. Vi vet exakt hur långt det är och att vi måste ge allt nu. En knapp kilometer kvar möter Daniel upp. Kommer inte ihåg vad han säger men jag ser honom och det ger energi.

Foto: Daniel Hansson

Vi svänger upp för sista backen och ser målportalen med tävlingsklockan som visar 8 timmar och 56 minuter. Vi är första damlaget i historien som spränger 9 timmars gränsen och jag är så glad över mitt och Annikas hela genomförande. Vi har förberett oss noga, samarbetat bra och haft kul på vägen.

Tack Outdoorexperten som gör mitt tävlande möjligt.

Tack AccessRehab som tagit hand om min kropp de senaste 7 åren.

Tack till ARK Swimrun för att jag får vara med och utveckla de produkter jag tror på.

Tack till Salomon, Thule och SignSupply Sport som gör att jag alltid kan träna och tävla med den bästa utrustningen.

 

Swimrun in Lake District

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Racing in UK was not in our calendar until a few weeks ago.  Both Daniel and I recovered well after ÖtillÖ and were excited to explore the well-known Lake District National Park.

Lake District is famous for its lakes, forests and fell and we got to discover it all last weekend together with 120 other participants in Breca Swimrun Coniston.

Breca Swimrun is a serie of swimrun races in UK and New Zealand providing six different races in challenging landscapes during the year.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Race morning met us with an autumnal morning mist. Lakes were calm and the only people around were wearing wetsuits and swim caps.

Even though the hour before the race was unusually quiet and peaceful, the 700 meter swim start put us right into race mode.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

We did a great swim and exited the swim just 20m after the first men team. They put up a fast and furious speed on the first run. Daniel took up the same speed without any problems and I was just trying to hold in there..

It was a speedy start of a 5 hour race but it felt good. I love the excitement of racing close to another team.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Out on the second running section we came in to more technical terrain. I was curious to see how our technical running was compared to our fellow racers. We were more or less together up the first hill and they were getting some meters on the technical downhill. Ok, no advantage for us there.

Even while realizing I was the slowest of all four of us it still felt good. We were going to spend at least four more hours on the course and even though speed and pulse was high I felt that Daniel and I controlled our pace very well and I did not got stressed.

In the lakes both teams had more or less the same speed and we stayed together, taking turns in fronting the swims.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Halfway into the race there was a 15km long fell run. We cabbed down our wetsuits, put away our paddles and just enjoyed the run. The combination of high speed, wet rocks and slippery ground made it pretty technical and I felt great being able to keep up with the guys.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Entering Lake Windermere we found ourselves in the front and pushed hard to not get caught during the swim.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

We felt relatively strong and put in one extra gear the last hour. My suffering level did also increase. The swims were cold and I got tired from the high speed. But still with a positive mind as we got a gap to the chasing team.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

After some shorter swim and run sections we had yet another beautiful fell run in front of us.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

I enjoyed the fast run at the same time as I tried to reassemble my forces for what was coming. We finished off with the longest swim of the day in Grasmere Lake. Strong headwind and cold temperature together with a tired body made sure we didn’t had a walk in the park to the finish line. I focused on counting my strokes, knowing that each stroke would take us one step closer to the shore.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

I was shivering all the 2km road run to the finish line but still keeping my mind and body prepared to sprint in case we would have to. Luckily we had no need to increase the speed as we had managed to build up a gap of 8 minutes.

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

It was a great feeling to cross the finish line as the first team and knowing that the bathtub in our hotel room was waiting for us just 100m away. I stumbled right from the finish area into a warm bath..

Photo:  Wildman Media – Paul Mitchell

Breca Coniston was a great race that reminded me why I’m competing. I love racing close to another team and push hard.  Lake District is also an awesome place! We enjoyed the landscape in a slower pace the day after the race.

Mitt äventyr

”2016 har varit ett fantastiskt tävlingsår men när jag tänker tillbaka på sommarens tävlingar så är det inte främst resultatlistorna som ger mig minnen. De starkaste minnena kommer från de upplevelser tävlingarna har gett mig.”

Den här säsongen har varit mycket framgångsrik placeringsmässigt och jag får ibland frågor om vad som driver mig att fortsätta tävla.

Jag älskar att tävla och utåt sett kanske tävlingar enbart verkar handla om resultat. Och ja, att vara snabbast eller slå nya rekord är jättekul och det är den första dimensionen av tävlandet för mig. Att vara i tävlingsmode och känna hetsen och spänningen ger en kick. Men det är ändå inte allt.

Den andra dimensionen av mitt tävlandet är den glädje och gemenskap jag får dela med min lagkamrat. Vi hjälps åt och samarbetar så att laget tar sig fram snabbare än vad någon av oss skulle ha gjort på egen hand. När jag är ute med en stark lagkamrat som jag litar på vågar jag också pressa mina gränser ännu mer. Det är häftigt!

Den tredje dimensionen är att naturupplevelserna förstärks. Vi tävlar på naturens villkor och ofta på tekniskt utmanande platser och i exponerad miljö. Utan nummerlapp är jag en rätt mesig person. En sån som tycker det är läskigt med strömmande vatten och gärna väljer ett säkrare spår nedför forsen, som gärna tar det lite försiktigt när det är brant och är kan få svindel när jag tittar nedför stup.

Hade det inte varit för tävlingarna hade jag inte utsatt mig eller tränat för utmaningarna. Att jag på tävlingarna faktiskt paddlar i den snabbaste strömfåran nedför forsarna, springer i hög fart utför branta sluttningar och glömmer bort höjdskräcken när det är lite luftigt, gör att jag får möjlighet att uppleva mer. Naturupplevelserna förstärks och minnena blir starkare.

Jag älskar äventyr och att tävla är mitt äventyr.